Myndigheten för en effektiv statsförvaltning
Meny

Publikationer

Välkommen att ta del av Statskontorets publikationer från de senaste åren. Vi publicerar ca 25 publikationer/år i vår rapportserie.  Vi gör också  PM i form av kortare utredningar, som endast finns i pdf. Vi ger årligen ut ett antal skrifter i vår serie Om offentlig sektor samt de årliga publikationerna Offentliga sektorn i korthet och Utveckling av den statliga styrningen av kommuner och landsting. Inom området Förvaltningskultur ger vi ut handböcker  som kan användas som kunskapsbas för anställda i staten.

Använd gärna sökfunktionen för att hitta rätt publikation.  Ett urval av våra tidigare publikationer finns från 2000-2005

Våra publikationer är gratis. Har du någon fråga kontakta oss via e-post.

Våra senaste publikationer

2020:8
Utvärdering av omregleringen av spelmarknaden - Delrapport 3

Den 1 januari 2019 omreglerades den svenska spelmarknaden. Statskontoret har fått i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera omregleringen. Vi ska redovisa vårt arbete en gång om året fram till 2022.

Sammanfattning av Utvärdering av omregleringen av spelmarknaden - Delrapport 3

Den svenska spelmarknaden omreglerades den 1 januari 2019 när Sverige fick en ny spelreglering. Omregleringen ska enligt regeringen ge bättre förutsättningar att uppnå målet för spelområdet om en sund och säker spelmarknad under offentlig kontroll. Statskontoret har fått i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera omregleringen fram till 2022. I denna tredje delrapport redovisar vi hur marknaden utvecklats under 2019.

Den offentliga kontrollen över spelmarknaden har ökat

Omregleringen har ökat den offentliga kontrollen över den svenska spelmarknaden jämfört med före omregleringen. En betydligt större del av svenskarnas spelande sker i dag hos spelföretag med licens i Sverige, som är skyldiga att följa svensk spellagstiftning. Licenssystemet har gett staten bättre verktyg för att granska och styra spelföretagen och spelandet. Exempel på detta är lämplighetsprövning och löpande tillsyn av företagen på marknaden samt självavstängningsregistret Spelpaus med krav på spelföretag att ge spelare möjlighet att stänga av sig från spel.

Arbetet mot olovlig spelverksamhet behöver prioriteras

Staten behöver använda de förbättrade verktygen för att omregleringen ska vara framgångsrik och för att på sikt uppnå målet för spelområdet. En viktig del i detta är att spelföretag utan licens stängs ute från marknaden. Spelinspektionen har av olika skäl hittills inte använt sig av verktygen varningsmeddelande och betalningsblockering för att stänga ute olicensierat spel. Verktygens effektivitet i arbetet mot olovlig spel-verksamhet kan därför ännu inte bedömas. Statskontoret uppfattar att Spelinspektionen under 2019 inte har varit lika synlig i arbetet med att stänga ute spelföretag utan licens, som i tillsynen av företag med licens. Det är viktigt att Spelinspektionen prioriterar arbetet mot den olovliga spelverksamheten, inte minst eftersom förekomsten av den försämrar möjligheten att uppfylla målet för spelområdet. En minskad olovlig spelverksamhet skulle bland annat skapa bättre förutsättningar för en striktare spelreglering i frågor där det finns ett sådant behov.

Det behövs mer information om hjälp mot spelproblem

Konsumentskyddet har stärkts genom omregleringen. Ett stort antal individer har skyddats från överdrivet spelande genom att de stängt av sig från spel på Spelpaus. Men det är inte tillräckligt för att nå alla individer som behöver skydd mot överdrivet spelande. Vi bedömer att allmänheten behöver mer information om möjligheterna att stänga av sig från spel och få hjälp mot spelproblem. I Sverige är det framför allt kvinnor som saknar kunskaper om dessa möjligheter. Trots att det är nästan lika många kvinnor som män som har ett så kallat problemspelande, så är endast var fjärde person som stänger av sig på Spelpaus en kvinna. Även bland dem som tar kontakt med den nationella Stödlinjen med anledning av sitt eget spelande, är kvinnorna i minoritet.

Försämrade möjligheter för allmännyttiga organisationer att ta del av intäkterna från spel

Möjligheterna ska inte försämras efter omregleringen för allmännyttiga organisationer att ta del av intäkterna från spel. Även om de centrala villkoren är oförändrade i flera viktiga avseenden, bedömer Statskontoret att en hårdare konkurrens på spelmarknaden har gjort det svårt för allmännyttiga organisationer att konkurrera om svenskarnas spelande. Det försämrar möjligheterna för dem att få intäkter från spel. Vidare är många allmännyttiga organisationer kritiska till att spelregleringens tekniska krav inte är anpassade till de allmännyttiga spelen. Kraven rör bland annat spelföretagens spelsystem och dragningsutrustning. Statskontoret konstaterar att kostnaderna är höga för att anpassa sig till kraven och för att certifiera sig, i synnerhet för mindre rikslotterier och bingohallar.

Läget 2019 inom nio olika områden

Statskontoret ska utvärdera omregleringens effekter för nio olika områden. Här redovisar vi läget 2019 inom vart och ett av dessa områden.

Spelmarknadens utveckling (kapitel 2)

Spelmarknaden omsatte 2019 totalt 26,8 miljarder kronor. Det är svårt att fastställa hur marknadens storlek har förändrats jämfört med 2018. Konkurrensen på marknaden har skärpts. Spelandet utvecklades svagt på spelformer som är förbehållna staten och allmännyttiga organisationer.

Kanaliseringen på spelmarknaden (kapitel 3)

Den så kallade kanaliseringsgraden uppskattas till i genomsnitt 88 procent 2019*.1 År 2018 var den betydligt lägre än 50 procent. Kanaliseringsgraden var något lägre än 88 procent under det andra halvåret 2019, och något högre under det första. Kanaliseringen varierar mellan olika spelformer.

1 Kanaliseringsgraden visar hur stor del av svenskarnas spelande på den konkurrensutsatta delen av spelmarknaden som sker hos spelföretag med licens i Sverige. I denna delmarknad ingår bland annat onlinekasino och vadhållning.

Statens intäkter från spel (kapitel 4)

Statens samlade intäkter från spel uppskattas till 6,0 miljarder kronor 2019, vilket är i nivå med 2018. Intäkterna från punktskatt på spel och bolagsskatt från spelföretag ökade jämfört med 2018, medan intäkterna från utdelning från AB Svenska Spel minskade. Storleken på utdelningen från Svenska spel var dock inte beslutad när Statskontoret lämnade denna rapport. Det innebär att statens samlade intäkter från spel kan komma att avvika från vår uppskattning på 6,0 miljarder.

Allmännyttiga organisationers intäkter från spel (kapitel 5)

Intäkterna från allmännyttiga spel var 1,45 miljarder kronor 2019. Det är något mer än 2018. Men det beror främst på att intäkterna från ett stort lotteri ökat. Spelföretag sponsrade idrottsförbunden med runt 130 miljoner kronor 2019. Det är något mer än under 2018.

Konsumentskyddet på spelmarknaden (kapitel 6)

Konsumentskyddet har stärkts efter omregleringen. Närmare 50 000 personer har stängt av sig från spel genom Spelpaus. Antalet personer som har gjort självtest har ökat kraftigt. Spelreklam i digitala mediekanaler ökade 2019, medan spelreklam i traditionella kanaler som tv minskade.

Folkhälsa och spelande (kapitel 7)

Det finns tecken på att spelproblemen i befolkningen kan ha minskat, men det saknas data för 2019 som primärt mäter spelproblem. Antalet personer som söker hjälp hos Stödlinjen har minskat. Kvinnor använder inte samhällets stödinsatser i samma utsträckning som män.

Brottslighet och det brottsförebyggande arbetet (kapitel 8)

Den olovliga spelverksamheten är fortfarandet betydande. Vissa åtgärder för att stänga ute olicensierat spel har vidtagits, men de verktyg som finns mot olovlig spelverksamhet har ännu inte prövats. Det är fortfarande svårt att utreda och lagföra matchfixning.

Den personliga integriteten (kapitel 9)

Spelföretagen samlar in omfattande uppgifter om sina kunder för att uppfylla spellagens krav på kundkännedom och spelansvar. Var fjärde spelare uppfattar 2019 att datainsamling om deras spelbeteende är ett intrång i den personliga integriteten. Det är en något lägre andel än 2018.

Kostnader för statliga myndigheter (kapitel 10)

Statliga myndigheters kostnader för uppgifter som rör spelmarknaden var drygt 83 miljoner kronor 2019, varav 70 miljoner för Spelinspektionen. Myndigheternas kostnader ökade med 15 miljoner kronor jämfört med 2018. Det beror på att de fått fler uppgifter kring spelmarknaden.

Statskontorets rekommendationer

Det framgår inte explicit i Statskontorets uppdrag att vi ska lämna förslag. Men vi lämnar några rekommendationer utifrån våra slutsatser och iakttagelser om spelmarknaden 2019.

• Spelmarknadsutredningen bör föreslå ytterligare åtgärder mot olovlig spelverksamhet
• Regeringen bör initiera en informationsinsats om konsumentskyddet riktad till allmänheten
• Spelinspektionen bör snarast genomföra en översyn av nu gällande tekniska krav
• Spelinspektionen bör vidareutveckla metoden för att beräkna kanaliseringsgraden

2020:7
Myndighetsanalys av Statens institutionsstyrelse

Statskontoret har på uppdrag av regeringen genomfört en myndighetsanalys av Statens institutionsstyrelse (SiS). Uppdraget har varit att analysera hur SiS fullgör sitt uppdrag samt hur interna och externa faktorer påverkar myndighetens möjligheter att göra det.

Sammanfattning av Myndighetsanalys av Statens institutionsstyrelse

Statskontoret har på uppdrag av regeringen genomfört en myndighetsanalys av Statens institutionsstyrelse (SiS). Uppdraget har varit att analysera hur SiS fullgör sitt uppdrag samt hur interna och externa faktorer påverkar myndighetens möjligheter att fullgöra uppdraget. Vi har bland annat analyserat SiS styrning, uppföljning och organisering samt myndighetens samverkan med andra aktörer.

Sammantaget bedömer Statskontoret att SiS fullgör viktiga delar av sitt uppdrag att bedriva individuellt anpassad tvångsvård. Exempelvis lyckas myndigheten oftast erbjuda plats snabbt och de flesta ungdomar och klienter upplever att de får hjälp med sina problem samt att vistelsen är trygg. Samtidigt pekar mycket i vår utredning mot att vården inte är likvärdig. Det finns variationer i hur institutionerna bedriver verksam-heten och SiS har svårt att erbjuda vård som är anpassad efter alla de målgrupper som kommer till myndigheten.

Statskontorets analys visar att SiS verksamhet i flera avseenden har utvecklats i positiv riktning. Det gäller exempelvis etikarbetet och arbetet för ökad målgruppsanpassning. Även myndighetens interna processer har utvecklats positivt, som arbetet med att planera verksamheten. Samtidigt finns det områden med fortsatta utvecklingsbehov.

Statskontoret bedömer att SiS bör utveckla sina strategiska mål så att de omfattar alla aspekter av kärnuppdraget. SiS bör också utveckla uppföljningen av vårdens innehåll och kvalitet samt uppföljningen av sin samverkan för att bättre kunna styra verksam-heten mot dess utvecklingsbehov och kunna redovisa hur myndigheten fullgör sitt uppdrag. Statskontoret anser därutöver att SiS bör dra mer nytta av den information som framkommer i uppföljningen genom att till exempel analysera orsaker till skillnad-erna mellan institutionerna och dra lärdomar utifrån goda exempel.

För att öka kvaliteten, rättssäkerheten och likvärdigheten i vården bedömer Statskontoret att SiS behöver öka styrningens genomslag. Statskontoret lämnar bland annat förslag om hur SiS kan förbättra sitt arbete med styrdokument, förvaltnings-kulturen, förutsättningarna för ett kunskapsbaserat arbetssätt samt samordningen inom myndigheten.

Statskontoret lämnar även förslag som rör delvis externa förutsättningar för att SiS ska kunna fullgöra sitt uppdrag, exempelvis en välfungerande kompetensförsörjning samt samverkan med andra aktörer. SiS behöver särskilt förbättra sin samverkan med regionerna för att säkerställa att ungdomarna och klienterna erbjuds tillräcklig hälso- och sjukvård samt med socialtjänsten för att förbättra förutsättningarna för en god eftervård.

2020:6
Utvärdering av statens stöd till utvecklingen av offentliga måltider

Statskontoret har utvärderat statens stöd till utvecklingen av offentliga måltider. Stödet ges genom Livsmedelsverkets kompetenscentrum för måltider inom vård, skola och omsorg (Kompetenscentrum). Statskontoret bedömer att Kompetenscentrum i hög grad uppfyller målen för sin verksamhet.

Om offentlig sektor 38
Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet - en forskningsantologi

Mot bakgrund av den brytningstid som råder på det förvaltningspolitiska området, och det sökande efter nya sätt att organisera, styra och arbeta som pågår inom staten, låter Statskontoret i denna antologi ett antal svenska förvaltningspolitiska forskare analysera och diskutera utvecklingstendenser och förändringsbehov i den statliga förvaltningen och i förvaltningspolitiken. Ett syfte med forskningsantologin är att visa på komplexiteten i de statliga verksamheterna och att lyfta fram andra vägar att organisera och styra verksamheterna.

2020:5
Översyn av åtgärdsprogram för luftkvalitet

Om luftens föroreningsnivåer blir för höga ska en länsstyrelse eller kommun ta fram ett åtgärdsprogram för att förbättra luftkvaliteten. Men programmen har inte avsedd effekt. Statskontoret har därför analyserat åtgärdsprogrammen för luftkvalitet, i syfte att lämna förslag som kan göra programmen till mer effektiva verktyg för att förbättra luftkvaliteten.

Sammanfattning av Översyn av åtgärdsprogram för luftkvalitet

Om luftens föroreningshalter blir för höga ska en länsstyrelse eller kommun ta fram ett åtgärdsprogram för att förbättra luftkvaliteten. Sedan 2004 har 15 sådana program upprättats. Fem av dessa har avslutats eftersom luftkvaliteten åter har varit god. Men i övriga tio fall är föroreningshalterna fortfarande höga, trots att flera av programmen har funnits under lång tid. Statskontoret har därför analyserat systemet med åtgärdsprogram för luftkvalitet, i syfte att lämna förslag som kan göra programmen till mer effektiva verktyg för att förbättra luftkvaliteten.

Statskontorets analys visar att det finns två orsaker till att åtgärdsprogrammen inte har avsedd effekt. För det första är det svårt för de kommuner och länsstyrelser som tar fram programmen att bedöma vilka åtgärder som är mest verkningsfulla. För det andra är det svårt för de berörda aktörerna att komma överens om de mest verkningsfulla åtgärderna, bland annat eftersom de har rådighet över olika verktyg för att förbättra luftkvaliteten, men inte över varandra. Sammantaget leder det till att programmen tar lång tid att ta fram och brister i kvalitet.

Statskontoret har fyra förslag för att öka programmens effektivitet:

  • Låt Naturvårdsverket besluta direkt om kommunen eller länsstyrelsen ska ta fram åtgärdsprogram, istället för att låta beslutet gå via länsstyrelsen.

  • Förbättra Naturvårdsverkets vägledning i arbetet med åtgärdsprogram.

  • Låt Naturvårdsverket kvalitetsgranska fastställda program utifrån kraven i regelverken, och återkoppla till berörda aktörer.

  • Låt Naturvårdsverket följa upp åtgärdsprogrammen.
2020:3
Utvärdering av Digitaliseringsrådet och kartläggning av regeringens styrning

Statskontoret har utvärderat Digitaliseringsrådets organisation och arbete och undersökt möjliga former för analys, uppföljning och genomförande av digitaliseringspolitiken. Digitaliseringsrådet har under perioden 2017–2020 regeringens uppdrag att främja genomförandet av digitaliseringspolitiken, bland annat genom analys och uppföljning av området.

Sammanfattning av Utvärdering av Digitaliseringsrådet och kartläggning av regeringens styrning

Digitaliseringsrådet är den organisation som under perioden 2017–
2020 har regeringens uppdrag att främja genomförande av
digitaliseringspolitiken. Det sker bland annat genom analys och
uppföljning av digitaliseringspolitiken.

Statskontoret har på regeringens uppdrag utvärderat Digitaliseringsrådets
organisation och arbete, samt undersökt behovet av och möjliga
former för ett samlat och kontinuerligt ansvar för att genomföra, följa
upp och analysera digitaliseringspolitiken. Uppdraget har även
inkluderat att kartlägga vilka strukturer för att analysera, följa upp och
genomföra digitaliseringspolitiken som idag finns på statlig nivå.

Regeringen har strukturer för att genomföra
digitaliseringspolitiken

Statskontoret bedömer att regeringen sammantaget har en
förvaltningsstruktur för att genomföra insatser inom de flesta av
digitaliseringsstrategins områden. Det är få statliga myndigheter och
andra statliga aktörer som har ett direkt och uttalat ansvar för att verka
för att nå målen för digitaliseringspolitiken. Men många myndigheter
och andra statliga aktörer ansvarar för insatser som indirekt bidrar till
att nå digitaliseringspolitikens mål, trots att myndigheterna i huvudsak
verkar inom andra områden. Regeringen styr ofta dessa insatser genom
tillfälliga regeringsuppdrag. Flera myndigheter bidrar också indirekt
till digitaliseringspolitiken genom att de genomför uppgifter inom
ramen för sin instruktion.

Ett samlat och långsiktigt ansvar för uppföljning
och analys av digitaliseringspolitiken saknas

Statskontoret konstaterar att det saknas ett samlat och långsiktigt
ansvar för att följa upp och analysera digitaliseringspolitiken. Sektorsoch
statistikansvariga myndigheter följer upp och till viss del
analyserar delar av digitaliseringspolitiken. Men när Digitaliseringsrådets
arbete avslutas vid slutet av 2020 kommer det inte finnas någon
aktör som ansvarar för att samlat följa upp, analysera och utvärdera
genomförandet av digitaliseringspolitiken i sin helhet. Det innebär att
regeringen kommer att sakna underlag för att löpande bedöma vilka
förändringar eller ytterligare insatser som behövs för att nå
digitaliseringspolitikens mål. Det riskerar att göra genomförandet av
politiken mindre effektivt.

Digitaliseringsrådet har lämnat ett relevant bidrag men organiseringen har vissa begränsningar

Statskontoret bedömer att Digitaliseringsrådet har bidragit till att
förbättra regeringens förutsättningar för att genomföra och utveckla
digitaliseringspolitiken, även om det konkreta genomslaget för rådets
förslag än så länge är begränsat. Rådets främsta bidrag har varit de
samlade uppföljningar och analyser av digitaliseringspolitikens
utveckling som rådet har lämnat till regeringen. Även den rådgivning
och kunskap som rådet har bistått regeringen med under rådets möten
har varit viktig för att öka regeringens och Regeringskansliets
förståelse för ett snabbföränderligt område som digitalisering.
Statskontoret konstaterar samtidigt att Digitaliseringsrådet har haft
begränsade resurser och mandat i förhållande till det breda uppdraget,
samt en tidsbegränsad organisering. I kombination med otydlig
styrning från regeringen har detta försämrat genomslaget för rådets
arbete.

Statskontorets förslag

Statskontoret bedömer att vissa av Digitaliseringsrådets uppgifter kan
hanteras mer effektivt genom att fördela ansvar och uppgifter på ett
delvis nytt sätt. Det är särskilt viktigt att regeringen säkerställer
långsiktighet och kontinuitet när det gäller att följa upp och analysera
digitaliseringspolitiken.

Statskontoret föreslår därför att regeringen

  • ger Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) en instruktionsenlig uppgift att följa upp och analysera samhällets digitalisering utifrån målen för digitaliseringspolitiken,
  • renodlar Digitaliseringsrådets uppgifter till att bistå regeringen med råd och kunskap inom digitalisering, och därmed avvecklar Digitaliseringsrådets kansli.

Vi bedömer att vissa av Digitaliseringsrådets uppgifter hanteras bäst
inom den existerande förvaltningsstrukturen. Utvärderingen av insatser
inom digitaliseringspolitiken och av områdets utveckling i förhållande
till målen bör hanteras genom regeringsuppdrag till analys- och
utvärderingsmyndigheter eller genom kommittéväsendet.
Samordningen av regeringens arbete med digitaliseringspolitiken bör
hanteras inom Regeringskansliet.

Vi bedömer även att myndigheternas arbete med att samordna och
främja genomförandet av digitaliseringspolitiken hanteras mest
effektivt inom de former för samverkan som redan finns mellan
myndigheter och andra aktörer.

2020:4
Utvärdering av En arbetsmiljöstrategi för det moderna arbetslivet 2016–2020

Statskontoret har utvärderat En arbetsmiljöstrategi för det moderna arbetslivet 2016–2020. Statskontoret bedömer att strategin och de uppdrag som har lämnats i samband med den överlag ger goda förutsättningar för att uppnå strategins mål och det övergripande målet för arbetsmiljöpolitiken. Det finns emellertid utrymme att bedriva det strategiska arbetsmiljöarbetet ännu mer effektivt.

Sammanfattning av Utvärdering av En arbetsmiljöstrategi för det moderna arbetslivet 2016–2020

Strategin har i flera avseenden stärkt genomförandet av arbetsmiljöpolitiken

Statskontoret har fått i uppdrag att utvärdera regeringens arbetsmiljöstrategi för det moderna arbetslivet 2016–2020 som styrmedel. I utvärderingen ingår att analysera i vilken utsträckning utformningen av strategin och de uppdrag som har lämnats i samband med den ger förutsättningar för att uppnå strategins mål och det övergripande målet för arbetsmiljöpolitiken.

Statskontoret bedömer att den nuvarande arbetsmiljöstrategin i flera avseenden har stärkt regeringens genomförande av arbetsmiljöpolitiken.

Uppdragen är i huvudsak tydliga

En majoritet av åtgärderna består av regeringsuppdrag med tydliga beskrivningar av vem som ska göra vad, och till när. Samtliga uppdrag i arbetsmiljöstrategin har också specifika krav på hur och när uppdragen ska redovisas. Arbetsmarknadens parter anser överlag att strategins tre prioriterade områden är relevanta och motsvarar rådande utmaningar. Många menar att prioriteringarna är fortsatt relevanta även inför nästa strategiperiod.

Arbetsmarknadens parter har varit delaktiga genom dialogforum

Regeringen har inrättat ett dialogforum för samråd med arbetsmarknadens parter, för att göra dem delaktiga i att genomföra strategin. Regeringen träffade även arbetsmarknadens parter för inledande samtal innan strategin togs fram.
Parterna är samstämmigt positiva till dialogforum. Statskontoret bedömer att förutsättningarna att kunna ta tillvara parternas kunskaper och erfarenheter har ökat genom dialogforum. Parterna fick bland annat möjlighet att bidra till formuleringen av de tilläggsuppdrag som regeringen initierade efter halvtidsavstämningen av strategin.

Samverkan mellan myndigheter har ökat

Statskontoret bedömer att strategin har bidragit till ökad samverkan mellan myndigheter, främst genom de uppdrag som kopplar till osund konkurrens - situationer där företag medvetet bryter mot arbetsmiljöregelverket för att få konkurrensfördelar. Flera myndigheter deltar sedan 2016 i fem regionala myndighetsgemensamma samverkansteam. Samverkansteamen har genomfört flera gemensamma kontrollinsatser, bland annat inom byggbranschen och transport- och åkerinäringen. En av slutsatserna från insatserna är att fusk, regelöverträdelser och
brottslighet i arbetslivet är vanligaochatt myndighetssamverkandärförär mycket viktig.*

Det finns utrymme för förbättringar

Trots defördelarmed den nuvarande strategin som vi redovisar ovan kan vikonstateraatt det finns ett visst utrymmeför förbättringar inför nästa strategiperiod.

Styrningen av Arbetsmiljöverket har i vissa delar varit allt för detaljorienterad

Arbetsmiljöverket harfått ett huvudansvar för attgenomföra deuppdrag somregeringen har beslutat i anslutning till arbetsmiljöstrategin. Vår utredning visar att Arbetsmiljöverket har uppfattat uppdragensom relativt detaljerade ochatt de delvis harbegränsat myndighetenshandlingsutrymme. Detta medför att myndigheten intefullt ut har kunnat användasin expertkunskap för attlösa de utmaningar som arbetsmiljöstrategin beskriver. Statskontoretbedömerattregeringen hade kunnatutnyttja Arbetsmiljöverkets expertkunskap på områdetbättreommyndigheten hadefått större utrymmeatt påverka utformningen av uppdragen.

Strategins målhar inte preciserats närmare

Strateginsmål är formulerat på en övergripande nivåoch har inte preciseratsnärmare genomexempelvis vilka resultat somska uppnås och när dessa ska vara genomförda. Det finns intehellernågrapreciserademål för strategins prioriteradeområden. VisserligenkanNollvision mot dödsolyckoroch förebyggande av arbetsolyckor anses som ett mål i sig, mendetär intenärmare preciseratän så, och inte heller tidsatt. Sammantagetinnebär frånvaron av konkreta mål att det blirsvårare för strategin att fungera som den vägledningför arbetsmiljöarbetet somregeringenhar avsett.

I en kommande strategimenar Statskontoretatt åtgärdsplanerbör knytastillstrategins långsiktiga inriktning, föratt konkretisera hur uppsattamål stegvis ska kunna nås.

Nollvision har fåtthögst prioritet

Det områdesom har fått störst prioritet, främstvad gäller ekonomiska resursermenäven vad gällerpolitiska initiativ,är Nollvision mot dödsolyckor och förebyggandeav arbetsolyckor. Flera av parterna framhåller attdet främst är mansdominerade branscher som är drabbadeav dödsolyckoroch arbetsolyckor. Kvinnodominerade branscher med andratyper av arbetsmiljöproblem, oftamed merlångsiktig skadeeffekt,riskerardärför att hamna i skymundan.


* Lägesrapport för det myndighetsgemensamma arbetet motfusk, regelöverträdelserochannan brottslighet i arbetslivet, s. 29


De prioriterade områdena Hållbart arbetsliv och Psykosocial arbetsmiljö fångar upp viktiga utmaningar på arbetsmiljöområdet, men är samtidigt alltför breda för att kunna utgöra någon egentlig vägledning för hur arbetsmiljöarbetet ska inriktas.

Dialogforum kan utvecklas

Statskontoret bedömer att relevanta aktörer har varit engagerade i att ta fram och genomföra strategin. Regeringen har samrått med arbetsmarknadens parter i dialogforum. Parterna förmedlar genomgående positiva omdömen om regeringens initiativ att upprätta ett dialogforum. Statskontoret bedömer dock att det finns möjlighet att ännu bättre ta tillvara kunskap och erfarenheter både hos arbetsmarknadens parter och myndigheter.

Bland arbetsmarknadens parter finns en önskan om att mötena i dialogforum borde vara mer handlingsorienterade och handla om vad som har uppnåtts hittills och om det behövs ytterligare åtgärder. Dokumentationen av och insynen mellan träffarna kan också bli bättre.

Sekretessregler försvårar myndighetssamverkan

Statskontoret konstaterar att även om strategin har bidragit till ökad samverkan mellan myndigheter så finns det hinder för en effektiv samverkan. Detta beror på att det finns sekretessregler som försvårar utbyte av information mellan myndigheterna. Myndigheternas lägesrapport 2019 från uppdraget att motverka fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet visar att det finns rättsliga begränsningar för att sammanställa data från olika myndigheter och för att kunna göra urval i prioriterade riskmiljöer. Det skulle därför behövas regeländringar så att samverkan mellan myndigheterna underlättas*.


 

* Lägesrapport för det myndighetsgemensamma arbetet mot fusk, regelöverträdelser och annan brottslighet i arbetslivet, s. 14

Det finns brister i uppföljningen av strategin

Regeringen har inte genomfört någon samlad uppföljning i syfte att undersöka hur arbetet med strategin har bidragit till det uppsatta målet för denna. Flera av de indikatorer som regeringen använder i budgetpropositionen för att årligen presentera läget inom arbetsmiljöområdet kan kopplas till de tre prioriterade områdena och uppdragen i strategin. I budgetpropositionen finns dock ingen samlad bedömning av arbetet med strategin kopplat till indikatorerna.

Den halvtidsavstämning som Regeringskansliet genomförde 2018 har inte dokumenterats, varför det har varit svårt för Statskontoret att bedöma dess utfall. Arbetsmarknadens parter uppfattade att förhållandevis lite tid lades på att diskutera hur långt man hade nått i relation till målet och vad som återstår att göra.

Statskontorets rekommendationer

I arbetet med att ta fram en ny strategi föreslår Statskontoret att regeringen:

  • avgränsar, konkretiserar och formulerar tydliga mål för de prioriterade områdena
  • kombinerar en övergripande strategisk inriktning med konkreta åtgärdsplaner
  • upprättar en systematisk uppföljning av strategin
  • styr myndigheterna mer tillitsbaserat
  • skapar goda förutsättningar för myndigheter att genomföra de uppdrag de får kopplat till strategin
  • ser över och utvecklar arbetsformerna i dialogforum
  • undanröjer hinder för effektiv samverkan mellan myndigheter
  • förbättrar samordningen av arbetsmiljöfrågorna mellan olika politikområden.
2020:2
Utvärdering av folkbildningsinsatser för asylsökande och utrikes födda kvinnor

Statskontoret har haft i uppdrag av regeringen att utvärdera tre folkbildningsinsatser. Två av insatserna, Svenska från dag ett och Vardagssvenska, riktar sig till asylsökande och har till syfte att ge en meningsfull sysselsättning under asyltiden samt leda till att de som har fått uppehållstillstånd snabbare etablerar sig i arbets- och samhällslivet. Den tredje insatsen, Uppsökande och motiverande studieförbundsinsatser (UMSI), vänder sig till utrikes födda kvinnor som av olika skäl varken deltar i utbildning eller arbetar. Syftet med UMSI är att visa olika vägar till studier för att öka kvinnornas chanser att få ett arbete.

Sammanfattning av Utvärdering av folkbildningsinsatser för asylsökande och utrikes födda kvinnor

Hösten 2015 kom ett mycket stort antal människor på flykt till Sverige. Därför behövdes det fler och mer effektiva insatser för att ta emot asyl-sökande och etablera nyanlända i samhället. Regeringen beslutade att skjuta till statsbidrag till tre nya folkbildningsinsatser för att möta behovet. Statskontoret har haft i uppdrag av regeringen att utvärdera dessa folkbildningsinsatser. Två av insatserna, Svenska från dag ett och Vardagssvenska, vänder sig till asylsökande. De ska ge en meningsfull sysselsättning under asyltiden samt leda till att de som har fått uppehålls-tillstånd snabbare etablerar sig i arbets- och samhällslivet. Den tredje insatsen heter Uppsökande och motiverande studieförbundsinsatser (UMSI) och vänder sig till utrikes födda kvinnor som av olika skäl varken deltar i utbildning eller arbetar. Syftet med UMSI är att visa olika vägar till studier för att öka kvinnornas chanser att få ett arbete.

Fördelningen av statsbidragen svarar inte upp mot efterfrågan och behov

Regeringen har fördelat knappt 650 miljoner kronor till de tre insatserna under åren 2016 till 2018. Statskontorets utvärdering visar att det finns en obalans i resursfördelningssystemet och att medlen varken täcker de asyl-sökandes efterfrågan eller behov. Flera studieförbund tar in fler deltagare än de får finansiering för. Flera folkhögskolor har köer med asylsökande som vill delta i insatserna, men som de inte har ekonomiska möjligheter att ta emot. Samtidigt fylls platserna på andra orter på av asylsökande som kan gå insatserna flera gånger.

Deltagarna deltar ofta i flera av insatserna, och hoppar från anordnare till anordnare

Anordnarna för Svenska från dag ett och Vardagssvenska anser att de två insatserna kompletterar varandra, snarare än att de vänder sig till olika delar av målgruppen. Anordnarna slår också ofta ihop insatserna för att kunna erbjuda deltagarna mer utbildning. Det förekommer också att anordnare bedriver mer verksamhet än de har fått ersättning för i syfte att ge deltagarna mer utbildning. Både de asylsökande deltagarna och kvinnorna som deltar i UMSI deltar ofta i insatserna flera gånger. De asylsökande hoppar också från anordnare till anordnare för att få del av mer utbildning.

Fyra av tio asylsökande har deltagit i insatserna, men anordnarna har svårt att nå vissa delar av målgruppen

Knappt fyra av tio asylsökande har deltagit i Svenska från dag ett och Vardagssvenska under 2018. Kvinnor är överrepresenterade i insatserna när det gäller målgruppen asylsökande. Ungefär hälften av deltagarna har en låg utbildningsnivå. Men anordnarna för insatserna för asylsökande har svårt att nå asylsökande i eget boende och asylsökande som inte redan är motiverade att studera.

UMSI har haft svårt att nå rätt målgrupp, främst för att anordnarna inte har arbetat direkt uppsökande

Anordnarna till UMSI har haft svårt att nå målgruppen som Folkbildnings¬rådet särskilt har prioriterat. Denna målgrupp består av utrikes födda kvinnor som är korttidsutbildade och kvinnor som inte redan har någon kontakt med samhällets aktörer. Det beror delvis på att rekryteringen till UMSI inte har skett direkt uppsökande.

Folkbildningen bidrar med flexibla insatser utifrån deltagarnas behov och önskemål

De tre insatsernas innehåll och utformning utgår i stor utsträckning från vad deltagarna önskar och behöver. De syftar till att stärka deltagarnas kunskaper i svenska och om det svenska samhället. Insatserna bidrar därmed till att skapa förutsättningar för att nå insatsernas syften.

Att utgå från individuella behov och förutsättningar ökar förutsättningarna för individerna att etablera sig enligt forskning. Företrädare för insatserna lyfter också blandade målgrupper, engagerade lärare och pedagogiskt kursmaterial som framgångsfaktorer för deltagarnas lärande. Men anord¬narna har i olika omfattning haft möjlighet att anpassa utbildningarna efter dessa faktorer. UMSI skiljer ut sig från de övriga insatserna, eftersom de har mer inslag av motivationsarbete och individuell vägledning för att stärka kvinnornas självförtroende och personliga utveckling. Vardagssvenska är den mest formaliserade insatsen.

Svenska från dag ett och Vardagssvenska bidrar till meningsfull sysselsättning och snabbare genomströmning

Statskontoret bedömer att insatserna Svenska från dag ett och Vardagssvenska överlag uppnår sina syften. Insatserna bidrar enligt anordnarna i första hand till att rusta deltagarna för fortsatta studier i svenska för invandare (sfi). Anordnarna anser också att det är vanligt att deltagarna då kan placeras på en högre sfi-nivå än om de inte hade deltagit i de tidigare insatserna. Däremot rustas deltagarna inte i lika hög utsträck¬ning för arbete, enligt anordnarna. Insatserna bidrar också till meningsfull sysselsättning för de asylsökande. De asylsökande är också mycket nöjda med insatserna, men efterfrågar fler studietimmar och möjlighet till fortsatta studier.

Det saknas longitudinell registerdata över deltagarna, vilket gör att det är svårt att bedöma deltagarnas progression. Det är också oklart hur mycket situationen skulle ha förbättrats för målgruppen om insatserna inte hade funnits. Det beror på att många asylsökande som deltar i insatserna ändå är studiemotiverade. Vi ifrågasätter också om syftena med insatserna är för lågt ställda. Det vore märkligt om en utbildningsinsats inte alls skulle bidra till en meningsfull sysselsättning och påskynda en framtida etablering i arbets- och samhällslivet.

UMSI bidrar framför allt till att bryta kvinnornas utanförskap

Det är tveksamt om UMSI uppnår sitt syfte, det vill säga att deltagandet faktiskt leder till någon progression för kvinnorna när det gäller att påbörja andra studier eller möjligheter till arbete. Steget till etablering är för de flesta av kvinnorna i målgruppen långt, längre än för de mer studiemotiverade asylsökande som ingår i målgruppen för de andra utvärderade insatserna.

Även om Statskontoret anser att UMSI bara till viss del uppnår sitt syfte anser vi att insatsen ändå fyller en viktig funktion för kvinnorna. Det beror på att den bidrar till att stärka kvinnornas självförtroende, självständighet och sociala nätverk utanför hemmet. Insatsen är därför viktig för att bryta kvinnornas utanförskap och för att kunna nå de jämställdhetspolitiska målen. Samtidigt har insatsen bara funnits sedan 2018, och det är för tidigt att säga hur det går för kvinnorna efter insatsen.

De kvinnor som har deltagit i insatsen är ändå tacksamma för att de fått en möjlighet att komma utanför hemmet och uppger att insatsen stärkt deras självförtroende och självständighet. Insatsen är därför ett viktigt steg mot att bryta kvinnornas utanförskap.

Viktiga men begränsade insatser

Statskontorets utvärdering visar att innehållet i och utformningen av de tre insatserna är ändamålsenlig och att insatserna är viktiga för målgrupperna. Men insatserna har bara nått vissa delar av målgrupperna och tiden i insatserna är begränsade. Därför har också resultaten av insatserna blivit begränsade.

Deltagarna i UMSI behöver också mer socialt och individuellt anpassat, vägledande och matchande stöd för att ta sig ur sitt utanförskap och för att insatsen ska kunna uppnå sitt syfte. Därför är det viktigt att säkerställa att deltagarna får tillräckligt med tid i insatserna och att de som arbetar med målgruppen har de förutsättningar som krävs för att ge målgruppen det sociala och motiverande stöd som de behöver. Eventuellt kan andra aktörer vara mer lämpade att utföra uppdraget. Detta är särskilt viktigt att överväga för de kvinnor som står långt från studie- och arbetsmarknaden, den målgrupp som Folkbildningsrådet har prioriterat för insatsen. Det krävs också att andra aktörer tar ett större ansvar för att stödja folkbild-ningen i deras arbete med att nå och stödja målgrupperna för ett mer direkt uppsökande arbete för att nå de mest utsatta kvinnorna.

Insatserna bidrar till att uppnå statens syften med statsbidraget till folkbildningen

Insatserna bidrar till att uppnå syftena med statens bidrag till folkbild-ningen. En stor del av insatserna handlar om demokratifrågor och kultur och insatserna är en viktig mötesplats för integration och sociala utbyten. Insatserna bidrar också till språk- och kunskapsutveckling och till att in-kludera och integrera nya målgrupper i folkbildningens insatser. Vi vill dock ifrågasätta om syftena med statens bidrag till folkbildningen har en styrande verkan på folkbildningen som helhet, eftersom folkbildnings-insatser inte styrs på mål som relateras till syftena. Vi menar att syftena snarare utgör en integrerad del av folkbildningens arbetssätt - med andra ord, att syftena kan uppfattas som en beskrivning av vad folkbildningen faktiskt gör, snarare än som riktmärken för målstyrning av vad som görs.

Insatserna bidrar också till de jämställdhetspolitiska målen, om än i låg utsträckning

Kvinnor är överrepresenterade bland deltagarna i insatserna för asyl¬sök-ande, i den potentiella målgruppen. Kvinnorna kan också ha ett särskilt behov av sådana insatser, eftersom utrikes födda kvinnor generellt har svårare än utrikes födda män att etablera sig på arbetsmarknaden.

Anordnarna av de tre insatserna har också anpassat utbildningarna så att småbarnsföräldrar ska kunna delta i undervisningen. Ett vanligt inslag i undervisningen har också varit samtal och diskussioner om normer kring ansvar för hem och arbete. Det kan på sikt bidra till en mer jämn fördel-ning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.

Insatserna bidrar också att förkorta deltagarnas vägar till arbete och studier, vilket är ett viktigt bidrag till att nå målet om ekonomisk jäm-likhet. Samtidigt har deltagarnas tid i insatserna varit kort, vilket gör att insatserna rimligtvis endast har bidragit till de jämställdhetspolitiska målen i begränsad utsträckning.

Statlig styrning av kommuner 2019
Utvecklingen av den statliga styrningen av kommuner och regioner 2019

Statskontoret har kartlagt statens styrning av kommuner och regioner under 2019. Kartläggningen omfattar styrningen från riksdagen och regeringen, från statliga myndigheter och från EU. Rapporten är vår tredje årliga redovisning av hur omfattande den statliga styrningen är och hur den har utvecklats. Vi redogör för detta utifrån ett antal styrmedel som påverkar kommunernas och regionernas verksamheter, bland annat lagar, förordningar och statsbidrag.

Sammanfattning av Utvecklingen av den statliga styrningen av kommuner och regioner 2019

Statskontoret har på regeringens uppdrag kartlagt statens styrning av kommuner och regioner under 2019. Kartläggningen omfattar styrningen från riksdagen och regeringen, från statliga myndigheter och från EU. Syftet med kartläggningen är att ge regeringen ett samlat underlag av hur omfattande den statliga styrningen är och hur den har utvecklats. Vi redogör för detta utifrån ett antal styrmedel som påverkar kommunernas och regionernas verksamheter.

Fler upphörda än nya statsbidrag under 2019

Riksdagens och regeringens styrning med regler och statsbidrag har en stark styreffekt. Under 2019 har regeringen infört 13 nya statsbidrag, men samtidigt har 28 bidrag upphört att gälla. Nästan samtliga av dessa bidrag är så kallade riktade statsbidrag, det vill säga pengar som måste användas för ett visst ändamål. Vi konstaterar att det totalt sett fanns 165 riktade statsbidrag 2019. Många av dessa syftar till att stärka en viss kommunal verksamhet eller utveckla arbetssätten i en verksamhet. Mellan 2015 och 2018 har staten mer än fördubblat sina utgifter för riktade statsbidrag.

Vår kartläggning visar också att statsmakterna under 2019 har infört 33 nya eller förändrade lagar och förordningar som på ett väsentligt sätt påverkar kommunerna eller regionerna. Av dessa medför omkring var tredje utökade krav eller skyldigheter för kommunerna eller regionerna. Vi bedömer att regelförändringarna är av ungefär samma omfattning och karaktär som 2018.

Statens styrning sker ofta genom statliga myndigheter

Regeringen styr också kommunsektorn indirekt genom regeringsuppdrag till myndigheter. Under 2019 har regeringen beslutat om drygt 110 uppdrag som gäller styrning av kommuner och regioner. De flesta handlar om att kartlägga eller analysera någon del av en kommunal verksamhet.
Regeringen bestämmer ramarna för myndigheternas styrning, men de är ofta relativt fria att själva bestämma hur de ska styra inom de givna ramarna. Drygt 50 statliga myndigheter styr i någon form verksamheter i kommuner eller regioner. Ungefär hälften av dessa anger att de under 2019 har förändrat hur de styr kommunerna och regionerna. De flesta förändringarna handlar om att myndigheterna har tagit fram nytt stödmaterial eller vägledningar.

Färre nya statliga styråtgärder 2019 än under 2018

Vår kartläggning visar att staten under 2019 införde färre nya styråtgärder och även förändrade färre styråtgärder än under 2018. Det gäller flera styrmedel som ingår i vår undersökning. Framför allt handlar det om färre nya riktade statsbidrag och nationella inriktningsdokument. Men det går inte att dra några slutsatser om utvecklingen på sikt genom att jämföra två år med varandra. Till exempel var övergångsregeringens möjligheter att fatta beslut om nya styråtgärder begränsade under perioden 25 september 2018 – 21 januari 2019.

Staten styr på alla nivåer, men framför allt inom vården och omsorgen och utbildningsområdet

Vår kartläggning visar att staten styr kommuner och regioner inom i princip alla politik- och utgiftsområden. Men vi ser också att den statliga styrningen under 2019 var tydligt koncentrerad till utbildningsområdet och vård- och omsorgsområdet. Styrningen riktar sig till olika nivåer, allt från förvaltningsnivån till personalen, exempelvis fritidspedagoger och sjuksköterskor.

2020:1
Utvärdering av nationellt resurscentrum för mathantverk (Eldrimner) vid Länsstyrelsen i Jämtlands län

Statskontoret har utvärderat Nationellt resurscentrum för mathantverk (Eldrimner) vid Länsstyrelsen i Jämtlands län. Statskontoret bedömer att Eldrimner väl uppfyller de mål som regeringen har satt upp för verksamheten, bland annat att utveckla och bevara kunskapen om mathantverk.

Jäv i offentlig tjänst
Jäv i offentlig tjänst

I skriften får du som arbetar i den offentliga förvaltningen mer kunskap om intressekonflikter och jäv. Om du kan reglerna och är medveten om vikten av att följa dem kan du också undvika situationer där intressekonflikter riskerar att uppstå. På så sätt bidrar du till att upprätthålla sakligheten och opartiskheten i ditt arbete. Skriften innehåller praktiska råd om förhållningssätt för dig som anställd och även rutiner och riktlinjer för myndigheterna.

2019:19
Hur utvecklas Migrationsverkets nya organisation?

Statskontoret har analyserat Migrationsverkets organisation som började gälla den 1 april 2018. I analysen har det ingått att följa upp hur Migrationsverket har tagit hand om de förslag som Statskontoret lämnade i en utvärdering 2017. Vi har också analyserat hur Migrationsverket arbetar för att stärka kärnverksamheten och använda resurserna effektivt.

Sammanfattning av Hur utvecklas Migrationsverkets nya organisation?

Statskontoret har i uppdrag att analysera Migrationsverkets organisation som gäller från och med den 1 april 2018. Vi har bland annat följt upp hur Migrationsverket har tagit hand om de förslag som Statskontoret lämnade i en rapport från 2017.

Vi bedömer att grunderna för organisationen är ändamålsenliga och att den därför ger förutsättningar för att Migrationsverket ska kunna jobba effektivt och nå bättre resultat i verksamheten. Men Migrationsverket behöver utveckla den strategiska styrningen, tydliggöra hur de ska arbeta med digitalisering och även genomföra omorganisationen fullt ut.

Kliv framåt för den strategiska styrningen

Migrationsverket har sedan vår förra rapport genomfört insatser för att stärka den strategiska styrningen. Vi konstaterar att ledningen numera diskuterar strategiska frågor på ett annat sätt än tidigare. Den nya verksamhetsstrategin är en bra grund för styrningen av myndigheten.

Överdirektören och myndighetsstaben stöder sedan 2018 myndighetens interna styrning. Vi anser att dessa funktioner kan stärka styrningen ännu mer än vad de redan gör. Myndighetsstaben bör vara mer involverad när underlag tas fram till ledningen och överdirektören kan få en utpekad roll i att utveckla en effektiv intern styrning.

Förvaret behöver integreras bättre i styrningen

Förvaret har vuxit kraftigt samtidigt som förutsättningarna har förändrats för verksamheten. För närvarande analyserar myndigheten inte konsekvenserna för förvaret på ett systematiskt sätt vid myndighetsgemensamma beslut. Vi ger i rapporten exempel på hur Migrationsverket bättre ska kunna integrera förvaret i styrning och stödverksamhet, samtidigt som myndigheten kan ta hänsyn till förvarets särart.

Utvecklingsbehov inom digitaliseringsarbetet

Förutsättningarna att driva digitalisering och utveckling har förbättrats genom den nya gemensamma avdelningen för digitalisering och utveckling (DUA). Men myndighetens systemmiljö är komplex, med överlappande it-system och beroenden mellan gamla och nya it-system. Det hämmar utvecklingen av it-stödet, orsakar merarbete för handläggare och hindrar effektivisering av verksamheten. Myndigheten har inte heller tydliga, vägledande mål för digitaliseringen av verksamheten, vilket gör det svårare för ledningen att prioritera mellan olika it-projekt.

Processtyrningen går framåt, men steg kvar att ta

Arbetet med processer går framåt, men det har inte fått fullt genomslag. En orsak är att arbetet med processerna inte sker tillräckligt verksamhetsnära. Vi föreslår därför att rollen som processledare placeras i regionerna i stället för på DUA. Därmed kan processtyrningen slå igenom bättre i verksamheten. DUA kan i stället helt fokusera på strategisk process-styrning, bland annat på att utveckla forumen för samverkan inom myndigheten. Som forumen fungerar nu har de ännu inte bidragit tillräckligt till att samordna myndighetens processer. Mandaten för att föreslå ändringar i processerna är inte heller tillräckligt tydliga.

Resurserna behöver användas mer effektivt

Migrationsverket har hittills inte haft någon plan för att utnyttja den effektiviseringspotential som uppstod i och med den senaste omorganisationen. Vi har även identifierat andra faktorer som hindrar att resurser används effektivt. Ett exempel är att myndigheten inte är tillräckligt flexibel när det gäller att flytta resurser mellan regioner.

Migrationsverket behöver särskilt analysera de funktioner som fördes över till Nationella samordningsavdelningen (NSA) och DUA. Funktionerna flyttades i princip rakt in i de två nya avdelningarna utan att myndigheten analyserade möjligheterna till effektiviseringar och om funktionerna var ändamålsenligt placerade. En utgångspunkt bör vara att ansvaret för huvudkontorets uppföljning ska vara så samlad som möjligt och att befintliga synergier mellan it- och verksamhetsutveckling ska stärkas.

Ansvar och roller bör förtydligas och förankras

Statskontoret bedömer att Migrationsverket behöver fortsätta att förtydliga och förankra organisationen. Roller och ansvar behöver kommuniceras till hela organisationen. Vi föreslår att överdirektören får leda detta arbete.
Det finns fortfarande roller och ansvar som behöver förtydligas. Chefer har till exempel inte alltid tillräckligt mandat att utöva sitt ledarskap, vilket gör det svårare för dem att förankra beslut och se till att besluten får genomslag. Myndigheten behöver också utveckla processen för att samordna frågor inom huvudkontoret. Den operativa verksamheten får ibland motstridiga signaler, eftersom huvudkontoret inte samordnar linje- och processtyrningen tillräckligt.

Statskontorets förslag

Statskontoret föreslår Migrationsverket följande:

  • Se till att myndighetsstaben stödjer det strategiska arbetet.
  • Integrera förvaret i myndighetens styrning och stödverksamhet och utveckla samtidigt former för att ta hänsyn till förvarets särart.
  • Definiera vägledande mål för digitaliseringsarbetet, prioritera vilka it-projekt som är viktigast för att nå målen och ta fram en långsiktig handlingsplan för hur it-systemen kan ensas och förbättras.
  • Lägg ansvaret för processledare i regionerna och se till att DUA helt fokuserar på strategisk processtyrning.
  • Ta fram en plan för hur personalresurserna kan användas så effektivt som möjligt. Den bör ta hänsyn till de faktorer som Statskontoret har pekat ut och som hindrar att personalresurser används effektivt.
  • Utred om placeringen och arbetssätten i funktionerna som fördes över till NSA och DUA är ändamålsenliga utifrån att uppföljningen bör vara så samlad som möjligt och att myndigheten bör stärka synergier, till exempel med hjälp av tvärgående arbetssätt.
  • Ge överdirektören i uppdrag att leda ett arbete med att tydliggöra och förankra ansvar, mandat och roller i organisationen.

 

2019:17
Lärarlönelyftet. En lägesbeskrivning

Lärarlönelyftet är ett riktat statsbidrag till skolhuvudmän för höjda löner till särskilt kvalificerade lärare och förskollärare. På uppdrag av regeringen följer Statskontoret upp reformen. Det här är en lägesbeskrivning inom uppdraget som ska slutredovisas i juni 2021.

Sammanfattning av Lärarlönelyftet. En lägesbeskrivning

Lärarlönelyftet är ett riktat statsbidrag som syftar till att öka läraryrkets attraktionskraft och på sikt öka kvaliteten i skolan och förbättra elevernas resultat. Statskontoret har fått regeringens uppdrag att utvärdera Lärarlönelyftet fram till 2021. Vi har i denna lägesbeskrivning främst följt upp hur huvudmännen använder och fördelar statsbidraget samt analyserat hur löneutvecklingen har sett ut för de lärare som har fått del av Lärarlönelyftet i jämförelse med övriga lärare.

Högt deltagande men risker med ökade kostnader

Deltagandet i Lärarlönelyftet har varit högt sedan statsbidraget infördes 2016. Bidragsåret 2018/2019 använde samtliga kommuner och nio av tio enskilda skolhuvudmän Lärarlönelyftet. De huvudmän som inte deltar har ofta få elever. Det är en relativt jämn spridning av utdelade lärarlönelyft mellan olika skolformer och mellan olika typer av kommuner.

Statsbidraget täcker inte alltid huvudmännens kostnader för att delta, till exempel ökade kostnader för pensionsinbetalningar. Statskontorets utvärdering visar även att många huvudmän och rektorer uppfattar att Lärarlönelyftet inte bara har höjt lönerna för de lärare som tar del av satsningen utan att det också har bidragit till att öka lönerna för andra lärare. Samtidigt har en majoritet av huvudmännen antingen ännu inte bedömt om de kan hantera de extra kostnader som uppstår eller så bedömer de att de kommer att få svårt att hantera dem.

Lärares skicklighet prioriteras men inte elevernas behov

Lärarlönelyften går i regel till samma grupp av lärare varje termin. De fördelas i första hand när en anställd som tidigare har fått lönetillägget slutar. Huvudmännen ändrar också sällan de principer som de fördelar lärarlönelyften efter. Både huvudmän och rektorer har fördelat lärarlönelyften utifrån var de skickligaste lärarna finns, men det är lika vanligt att de har utgått från att fördela statsbidraget jämnt mellan sina skolenheter.

Statsbidragets förordning anger fyra kriterier som ska användas för att urskilja de särskilt kvalificerade lärarna. Huvudmän och rektorer har fortsatt att prioritera de kriterier som handlar om att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande på vetenskaplig grund och att läraren ska ha tagit ansvar för komplicerade undervisningssituationer.

Förordningen nämner också att kommunerna ska ta hänsyn till elevers behov och förutsättningar när de fördelar resurser till skolan. Samtidigt är det få huvudmän som uppger att de fördelar lärarlönelyften efter elevers behov och förutsättningar. Statskontoret kan även konstatera att den faktiska fördelningen av lärarlönelyft mellan skolenheter också tyder på att lärarlönelyftsresurserna fortfarande inte fördelas kompensatoriskt.

Lärarlönelyftslärare prioriteras inte i löneöversynerna

Lärarlönelyftet ska höja lönen för de lärare som får del av satsningen utöver vad som följer av den ordinarie löneöversynen. Statsbidraget ska till exempel inte påverka utfallet i löneöversynerna. Men Statskontorets analyser av löneutvecklingen visar att lärare som har fått lärarlönelyft har haft en något sämre löneutveckling än de övriga lärarna, om vi räknar bort statsbidraget.

Det kan finnas flera förklaringar till denna utveckling. Statskontorets utvärdering visar bland annat att lärarlönelyftslärare inte har prioriterats i de ordinarie löneöversynerna, trots att de som får del av statsbidraget ska vara de mest kvalificerade lärarna. Det är däremot vanligare att rektorerna i de ordinarie löneöversynerna har prioriterat de lärare som inte fått ett lärarlönelyft men som de bedömer är kvalificerade. Huvudmännen kan exempelvis ha gjort särskilda lönesatsningar för de lärare som inte omfattas av reformen, vilket till viss del ligger i linje med regeringens signaler.

Risk att reformen också får negativa konsekvenser

Statskontoret konstaterar att lärarnas genomsnittslöner har ökat relativt mycket de senaste åren. Detta kan vara gynnsamt för läraryrkets attraktivitet och exempelvis bidra till att fler personer vill bli lärare. Samtidigt finns det en risk att reformen också får negativa konsekvenser för skolverksamheten. Det handlar till exempel om risken att de högre lönekostnaderna leder till att skolverksamheten får mindre resurser i andra delar. Det gäller också risken att högre personalrörlighet, särskilt bland lärare som inte fått del av lönetillägget, kan ge sämre kontinuitet för eleverna. Sådana risker kan motverka möjligheterna att nå reformens mer långsiktiga kvalitets- och resultatmål. Vi undersöker bland annat lärares rörlighet på arbetsmarknaden i Statskontorets slutredovisning 2021.

2019:18
Utvärdering av det nya klagomålssystemet inom hälso- och sjukvården. Slutrapport

Sedan den 1 januari 2018 ska patienter som vill klaga på vården vända sig till vårdgivaren i första hand. Om patienten inte är nöjd med svaret kan hen vända sig till Inspektionen för vård och omsorg (IVO), men IVO utreder numera enbart allvarliga klagomål. Det nya klagomålssystemet ska öka patientsäkerheten och stärka patienternas ställning i vården.

Sammanfattning av Utvärdering av det nya klagomålssystemet inom hälso- och sjukvården. Slutrapport

Sedan den 1 januari 2018 gäller nya bestämmelser som ska bidra till ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården. Statskontoret har haft i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera det nya systemet. Detta är Statskontorets slutrapport.

Genom det nya klagomålssystemet vill riksdagen och regeringen stärka patienternas ställning och utveckla det systematiska patientsäkerhetsarbetet. I det nya systemet ska patienterna i första hand vända sig till vårdgivaren för att lämna klagomål. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) ska enbart utreda de mest allvarliga klagomålen. IVO ska i stället utveckla sin egeninitierade tillsyn.

Klagomålshanteringen är effektivare men reformen har ännu inte bidragit till att stärka patientsäkerheten

Statskontoret bedömer att reformen har skapat förutsättningar för att patienterna ska få vänta kortare tid på att få sina klagomål besvarade, eftersom vårdgivarna besvarar klagomål snabbare än vad IVO gör. Vårdgivarna har också utvecklat arbetssätt för att ta emot och hantera klagomålen, ofta på lägre nivåer i organisationen, närmare patienten. Det har gett dem bättre förutsättningar att genomföra åtgärder för att förebygga brister och vårdskador.

Men Statskontoret konstaterar att det nya klagomålssystemet ännu inte har lett till förväntade effekter för patienterna och patientsäkerheten i alla avseenden. Patienterna har fortfarande svårt att navigera i klagomålssystemet och få är nöjda med svaren från vårdgivarna. Dessutom bidrar klagomålssystemet ännu inte till att stärka patientsäkerheten i någon större utsträckning. Det beror på att lärdomar från klagomålen ofta stannar på lägre nivåer inom vårdverksamheterna och att det saknas möjlighet att sammanställa, analysera och dra lärdom av klagomålen på högre nivåer inom vårdgivarnas organisationer samt på nationell nivå.

Statskontoret ser heller inga belägg för att antalet klagomål till vårdgivarna har ökat. Det är en grundförutsättning för att systemet ska fungera, eftersom det bygger på att vårdgivarna får information om brister i vården via patienternas klagomål.

Reformen har gett IVO förutsättningar att öka den egeninitierade tillsynen

Statskontoret konstaterar att IVO har börjat att föra över resurser från klagomålshanteringen till den egeninitierade tillsynen och genomför fler egeninitierade tillsyner under 2019 än tidigare. Men arbetet är nyligen påbörjat och resursfördelningen mellan de två områdena är ännu inte stabil eftersom den bland annat påverkas av hur många klagomål som IVO kommer att ta emot framöver.

Statskontorets rekommendationer

  • Regeringen bör följa upp hur antalet klagomål utvecklas framöver samt öka kunskapen om de privata vårdgivarnas klagomålshantering.
  • Regeringen bör fortsätta att finansiera Sveriges kommuner och regioners arbete med att utveckla 1177 Vårdguiden så att patienter kan framföra klagomål via webbtjänsten.
  • IVO bör fortsätta arbetet med att överföra resurser till den egeninitierade tillsynen. IVO behöver dessutom säkerställa att hanteringen av enskildas klagomål är enhetlig och rättssäker samt fortsätta att utveckla samverkan med patientnämnderna.
  • Regionerna bör säkerställa att alla patientnämnder har tillräcklig finansiering för att utföra sitt uppdrag. I dag har många det, men inte alla.
  • Vårdgivarna bör använda klagomålen som ett underlag i det systematiska patientsäkerhetsarbetet. Vårdgivarna bör också stärka kunskapen om och utveckla synen på klagomål så att de inte ser dem som något negativt utan som ett verktyg för att förbättra verksamheten.
Värdegrund. Handledning
Diskutera den statliga värdegrunden

En handledning till skriften Den statliga värdegrunden - gemensamma principer för en god förvaltning för ett kontinuerligt lärande kring vad den statliga värdegrunden innebär med övningar, diskussionsfrågor och handledning till samtalsledaren.

Statliga värdegrunden
Den statliga värdegrunden – gemensamma principer för en god förvaltning

Den här skriften beskriver den statliga värdegrunden. Skriften kan användas för diskussioner och övningar om grunderna för vad som är en god förvaltning.

2019:105
Myndigheternas introduktionsutbildningar – en kartläggning och analys

Statskontorets kartläggning visar att nästan alla som påbörjar en anställning på en statlig myndighet erbjuds en introduktionsutbildning. De flesta myndigheter anordnar utbildningen själva och den är som regel handledarledd. Vid ungefär hälften av myndigheterna innehåller utbildningen digitala inslag

Sammanfattning av Myndigheternas introduktionsutbildningar – en kartläggning och analys

Statskontoret har kartlagt och analyserat de statliga myndigheternas introduktionsutbildningar för Tillitsdelegationens räkning. Vi har kartlagt dessa utbildningar med hjälp av en enkätundersökning som har besvarats av 193 myndigheter.

Av de kartlagda myndigheterna uppger 92 procent att de har en introduktionsutbildning för sina anställda. De myndigheter som saknar en sådan utbildning är oftast små och står tillsammans för en mycket liten andel av de anställda inom statsförvaltningen. Det innebär att nästan alla som påbörjar en anställning på en statlig myndighet erbjuds en introduktionsutbildning.

Vid 80 procent av de myndigheter som har en introduktionsutbildning är utbildningen obligatorisk för både medarbetare och chefer som tillsvidareanställs. Utbildningen är ofta obligatorisk även för de som anställs under begränsad tid, men i mer begränsad utsträckning för praktikanter och konsulter.

De flesta myndigheterna anordnar utbildningen huvudsakligen själva. Vissa myndigheter samverkar om utbildningen inom ramen för olika myndighetsnätverk. Det förekommer även att myndigheter låter andra myndigheter, ofta högskolor och universitet, ordna hela eller delar av utbildningen. På så gott som samtliga myndigheter är utbildningen handledarledd, men i över hälften av fallen finns det även digitala inslag i varierande grad. De digitala lösningarna är särskilt vanliga på stora myndigheter som har verksamhet på flera orter.

De allra flesta introduktionsutbildningarna omfattar moment om myndighetens organisation och verksamhet, regelverk som styr myndighetens verksamhet samt om handlingars offentlighet och sekretess. Särskilt bland stora myndigheter är det även vanligt att utbildningen omfattar myndighetens egen värdegrund.

Statskontorets kartläggning visar att de allra flesta introduktionsutbildningarna i någon mån omfattar de grundläggande rättsprinciper och regelverk som gäller i statsförvaltningen och för rollen som statsanställd. Sju av tio behandlar den statliga värdegrunden i sin helhet. I kartläggningen identifierar vi elva myndigheter med omfattande service till och kontakt med medborgare. Samtliga dessa myndigheter behandlar den statliga värdegrunden i sin helhet. De myndigheter som helt saknar moment om rollen som statsanställd är i de flesta fall små.

En majoritet av myndigheterna anser att den egna introduktionsutbildningen ger de anställda den kunskap om rollen som statsanställd som de behöver, men endast en fjärdedel har undersökt vad de anställda verkligen behöver inom detta ämne. Det är också förhållandevis många introduktionsutbildningar som enligt vår definition inte fullt ut bidrar till att säkerställa regeringens mål om att alla anställda i staten ska ha goda kunskaper om rollen som statsanställd. Vid nästan 40 procent av myndigheterna uppfyller utbildningen inte de två kriterier som vi ställt upp som minimikrav för detta, nämligen att utbildningen ska vara obligatorisk för alla som tillsvidareanställs och att den ska omfatta den statliga värdegrunden i sin helhet.

Samtidigt som myndigheterna i stor uträckning uppger att den egna utbildningen i rollen som statsanställd ger de anställda den kunskap som de behöver anser nästan 80 procent att det finns behov av en gemensam utbildning för hela staten. Många myndigheter beskriver i vår kartläggning att en gemensam utbildning kan skapa bättre förutsättningar för att kvalitetssäkra utbildningens innehåll och även vara effektivare att genomföra än att varje myndighet ska ordna sin egen utbildning

2019:16
Nationalmuseums interna ledning, styrning och uppföljning

Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att analysera ändamålsenligheten i Nationalmuseums ledning, styrning och uppföljning samt de ekonomiska underlag som myndigheten lämnar till regeringen. Nationalmuseum befinner sig i en svår ekonomisk situation med stora underskott och höga fasta kostnader. Statskontorets bedömning är att myndigheten har flera strukturella problem att hantera för att bland annat bättre kunna hantera det ekonomiska läget. Det har däremot inte ingått i Statskontorets uppdrag att utreda vilka konsekvenser det ekonomiska läget fått för verksamheten.

Sammanfattning av Nationalmuseums interna ledning, styrning och uppföljning

Nationalmuseum har befunnit sig i en svår ekonomisk situation under 2019 med stora underskott och höga fasta kostnader. Regeringen har därför föreslagit att myndigheten ska tillföras ytterligare 52 miljoner kronor för 2019. Det finns flera orsaker till den uppkomna situationen. Det handlar bland annat om ökade kostnader till följd av renoveringen av museets huvudbyggnad och ett stort publikintresse i samband med och efter nyöppningen samt att avgiftsintäkterna blivit lägre än beräknat. Nationalmuseum har också pekat på att kompensationen för fri entré-reformen inte täcker myndighetens kostnader.

Det har inte ingått i uppdraget att utreda den ekonomiska situationen, hur den har uppstått eller vilka konsekvenser den har fått för myndigheten. Regeringens styrning har delvis bidragit till problemen och bristerna i ledningen, styrningen och uppföljningen vid Nationalmuseum. Detta eftersom styrningen har varit svag under en period där myndigheten hade behövt en mer aktiv styrning. I stället har regeringens uppdrag till Statskontoret varit avgränsat till att analysera ändamålsenligheten i Nationalmuseums ledning, styrning och uppföljning samt de ekonomiska underlag som myndigheten lämnat till regeringen under senare år.

De ekonomiska underlagen har inte varit ändamålsenliga

Statskontorets analys visar att de ekonomiska underlag som Nationalmuseum har lämnat till regeringen inte har varit ändamålsenliga. Underlagen har inte varit tillräckligt transparenta, tillförlitliga, fullständiga och begripliga. Det handlar bland annat om att det saknas nödvändig information om grundläggande beräkningar, antaganden, osäkerheter och risker samt att det saknas konsekvensbeskrivningar av interna och externa förändringar och möjliga handlingsalternativ. Vi bedömer också att förändringar av behov, antaganden och beräkningar mellan olika år och hur ökade kostnader ska finansieras inte förklaras i underlagen. Flera av underlagen lever inte heller upp till det ekonomiadministrativa regelverkets krav på information. Underlagen har därför inte varit lämpade för regeringens ekonomiska styrning. Inte heller för myndighetens planering på kort och lång sikt eller för uppföljning.

Ledningen, styrningen och uppföljningen har inte varit ändamålsenlig

Vår analys visar också att ledningen, styrningen och uppföljningen vid Nationalmuseum inte har varit ändamålsenlig. Vi bedömer att Nationalmuseum saknar lämpliga strukturer, processer och arbetssätt för att planera, styra och följa upp sin verksamhet. Analysen visar vidare att frågor om ledning, styrning och uppföljning inte har varit tillräckligt prioriterade och att frågor om ekonomi och ekonomistyrning har fått svårt att få genomslag i myndigheten. Därmed lever inte Nationalmuseum upp till kraven i bland annat myndighetsförordningen. I förlängningen innebär detta att myndigheten inte kan använda resurser effektivt eller hushålla väl med statens medel.
Det finns flera orsaker till bristerna i ledningen, styrningen och uppföljningen vid Nationalmuseum. Till exempel har myndigheten under en tid präglats av ett frånvarande ledarskap och otydliga ansvarsförhållanden. Det har också funnits brister i förvaltningskulturen i myndigheten. Det har gjort att ett informellt ledarskap och informella arbetssätt har växt fram i myndigheten. Avdelningarna har i den informella kultur som uppstått löst en del av sina uppgifter på egna sätt. Cheferna i myndigheten har varit starka i förhållande till den högsta ledningen och staben, som i sin tur har haft svårt att staka ut riktningen för verksamheten och att leda myndigheten.

Samtidigt har regeringens styrning av Nationalmuseum varit svag och i delar otydlig. De informella kontakterna mellan myndigheten och Regeringskansliet har varit många, men syftet och verkan av dessa kontakter har varit otydlig och de har också fått konsekvenser för hur pass ändamålsenliga de ekonomiska underlagen har varit. Kontakterna har också fått konsekvenser för ledningen, styrningen och uppföljningen i myndigheten.

Förutsättningarna för att styra verksamheten har förändrats

Samtidigt har Nationalmuseums förutsättningar för att styra och leda verksamheten förändrats under senare år. Till exempel har renoveringen av huvudbyggnaden medfört att verksamheten under flera år bedrivits i tillfälliga lokaler. Myndigheten har också lagt mycket resurser på nyöppningen. Samtidigt har myndighetens uppdrag delvis förändrats med ökat fokus på tillgänglighet, det publika uppdraget och en strävan efter att nå nya och museiovana målgrupper. Verksamheten har också expanderat genom de större utställningsytorna i huvudbyggnaden och att myndigheten öppnat en ny filial i Östersund samt tagit över driften för Gustavsbergs porslinsmuseum. Under tiden som museet var stängt har fri entré-reformen också genomförts vilket har fått konsekvenser för myndighetens möjligheter att finansiera verksamheten med avgiftsintäkter. 

Vi bedömer att samtliga dessa omständigheter i kombination med de brister i ledningen, styrningen och uppföljningen som vi har identifierat i vår analys har samverkat och bidragit till den nuvarande ekonomiska situationen.

Nationalmuseum har inlett ett nödvändigt utvecklingsarbete

Nationalmuseum har under 2018 och 2019 inlett ett arbete för att utveckla sin ledning, styrning och uppföljning. Vi ser positivt på detta arbete och menar att det är nödvändigt för att myndigheten ska kunna hantera nuvarande problem och framtida utmaningar.

Men vi bedömer också att det finns vissa risker med utvecklingsarbetet. Det handlar bland annat om att arbetet hittills inte varit tillräckligt förankrat bland medarbetare och chefer och att det behöver bedrivas med uthållighet för att åstadkomma verklig förändring. Vi bedömer också att frågor om ekonomistyrning har fått en för undanskymd roll i myndighetens utvecklingsarbete.

Statskontorets förslag

Statskontoret anser att såväl Nationalmuseum som regeringen behöver vidta åtgärder för att ledningen, styrningen och uppföljningen vid Nationalmuseum ska bli ändamålsenlig. Det behövs också åtgärder för att komma tillrätta med bristerna i de ekonomiska underlagen.

Vi föreslår att Nationalmuseum:

  • stärker sitt arbete med ledning, styrning och uppföljning bland annat genom att skapa en stab direkt underställd överintendenten men överordnad övriga avdelningar. Staben bör ansvara för att stödja ledningen i strategisk ledning, verksamhetsplanering, budgetering och uppföljning av verksamheten.
  • tolkar och operationaliserar sitt uppdrag och prioriterar tydligare mellan de olika verksamheterna som ingår i myndighetens uppdrag.
  • ser över sin arbets- och delegationsordning och sina interna regelverk i syfte att få till en tydligare och mer ändamålsenlig organisering, ansvarsfördelning och beslutsordning.
  • utvecklar den ekonomiska planeringen och de ekonomiska underlagen samt utbildar samtliga chefer i myndigheten i ekonomistyrning, budgetprocessen och det ekonomiadministrativa regelverket.
  • bygger vidare på det pågående utvecklingsarbetet och tar hand om de möjligheter och risker som följer av arbetet.

Vi föreslår också att regeringen:

  • systematiskt följer upp hur Nationalmuseums arbete med att utveckla ledningen, styrningen och uppföljningen utvecklas.
  • ger Ekonomistyrningsverket i uppdrag att stödja Nationalmuseum i arbetet med att utveckla myndighetens ledning, styrning och uppföljning.
  • leder ett arbete för att utveckla den löpande dialogen mellan regeringen och Nationalmuseum.

 

Om offentlig sektor 37
Offentligt anställdas bisysslor. En studie av hanteringen av bisysslor i myndigheter, kommuner och regioner

Många offentliganställda chefer och medarbetare har bisysslor. Även om det stora flertalet bisysslor är oproblematiska och också kan vara berikande för det ordinarie arbetet finns det bisysslor som kan skada förtroendet för den enskilda myndigheten, kommunen eller regionen och ytterst för den offentliga verksamheten i stort. Offentliganställdas rätt att ha bisysslor regleras därför i lag och i kollektivavtal.

Sammanfattning av Offentligt anställdas bisysslor. En studie av hanteringen av bisysslor i myndigheter, kommuner och regioner

I den här studien beskriver vi hur myndigheter, kommuner och regioner hanterar sina anställdas bisysslor. Vi beskriver också regleringen av bisysslorna. Vidare lämnar vi vissa förslag på hur arbetet med de offentliganställdas bisysslor kan stärkas.

En svårtillämpad reglering

Vår studie visar att regleringen av offentliganställdas bisysslor är komplex och kan vara svår att tolka. Det beror bland annat på att den är uppdelad mellan lag och kollektivavtal. Genom en förändring av kollektivavtalet för kommuner och regioner har regleringen blivit mer svårtillämpad. Det kan också vara svårt att avgöra om en bisyssla ska vara tillåten eller inte. Här ger förarbeten och praxis endast begränsad vägledning.

I studien pekar vi på vissa oklarheter när det gäller högskolelärarnas vidgade rätt att bedriva bisysslor, så kallade FoU-bisysslor. Det handlar bland annat om otydligheter när det gäller nyttjandegörandet av forskningsresultaten.

Ett förhållande som vi lyfter fram i studien är att bisysslorna inte är reglerade för alla anställda inom offentlig verksamhet. Vi berör de oklarheter som gäller regleringen av bisysslor för anställda i statliga och kommunala bolag, för privat anställda konsulter verksamma i myndigheter, kommuner och regioner samt anställda hos privata utförare av offentlig verksamhet, huvudsakligen inom skolan, vården och omsorgen.

Statskontoret bedömer att när det gäller anställda i bolag och konsulter verksamma i den egna organisationen bör den offentliga arbetsgivaren ställa samma krav som på sin egen personal.

Flertalet har rutiner för att hantera bisysslor men få granskar sina anställdas bisysslor

Vår studie visar att de flesta kommuner, regioner och myndigheter har rutiner för att hantera bisysslor. Arbetsgivarna har riktlinjer, informerar om vilka regler som gäller och dokumenterar sina anställdas bisysslor.

Studien visar samtidigt att kommuner och regioner sällan granskar anställdas bisysslor, och myndigheter gör det än mer sällan. Offentliga arbetsgivare tycks inte anse att fördelarna med att kontrollera de anställdas bisysslor uppväger den tid och resurser som skulle krävas.

Hanteringen av bisysslor måste bygga på en balans mellan tillit och kontroll

Statskontoret anser att en fungerande hantering av anställdas bisysslor måste bygga på en balans mellan arbetsgivarens tillit till att den anställde korrekt informerar om sina bisysslor och en kontroll som är effektiv, men som inte kränker den anställdes integritet eller är administrativt betungande. Det bästa sättet att förebygga förekomsten av otillåtna bisysslor är att hålla frågan levande inom organisationen. Det görs bland annat genom kontinuerlig information och genom att bisysslorna tas upp vid introduktionsutbildningar, anställningsintervjuer och medarbetarsamtal. Viktigast av allt är att första linjens chefer får det stöd de behöver för att i sin tur informera och göra rätt bedömningar.

I studien pekar vi på ett antal faktorer som de offentliga arbetsgivarna bör tänka på i arbetet med de anställdas bisysslor. Det handlar bland annat om att säkerställa att chefer och medarbetare känner till regleringen och att riskbasera kontrollen genom att fokusera på "riskgrupper" och områden som kräver särskild uppmärksamhet, bland annat bisysslor i samband med upphandling.

Behov av tydligare vägledning och stöd

Vår studie visar även att myndigheter, kommuner och regioner efterfrågar en tydligare vägledning och stöd i bedömningen av om en bisyssla ska anses vara tillåten eller inte. Statskontoret föreslår att Arbetsgivarverket, SKL och Universitetskanslersämbetet (UKÄ) bistår med fördjupad information och eventuellt stödmaterial.

2019:15
Agenda 2030 i myndigheter, kommuner och regioner. Delrapport

Statskontoret har i uppdrag att analysera och följa upp hur Agenda 2030 påverkar myndigheters, kommuners och regioners hållbarhetsarbete. I denna delrapport redovisar vi svaren på några av våra uppdragsfrågor.

Sammanfattning av Agenda 2030 i myndigheter, kommuner och regioner. Delrapport

Statskontoret har regeringens uppdrag att följa upp och analysera hur Agenda 2030 påverkar myndigheters, kommuners och regioners hållbarhetsarbete. Syftet med uppdraget är att öka kunskapen och ge underlag för att utveckla genomförandet av Agenda 2030. Detta är en delrapportering av uppdraget. Vi kommer att presentera vår slutrapport senast den 30 juni 2020.

Agenda 2030 antogs i september 2015 av FN:s generalförsamling och är en femtonårig handlingsplan för global hållbar utveckling. Den har 17 mål och 169 delmål. Agendan syftar bland annat till att utrota fattigdom och hunger, förverkliga de mänskliga rättigheterna och säkerställa ett varaktigt skydd för planeten.
I denna delrapport analyserar och följer vi upp om och hur myndigheter, kommuner och regioner arbetar med Agenda 2030, hur den påverkar deras hållbarhetsarbete och om agendan har skapat nya eller stärkt tidigare samarbeten. Vi analyserar även hur länsstyrelserna bidrar till det nationella genomförandet av Agenda 2030 och om myndigheterna använder politiken för global utveckling (PGU) som ett verktyg för att genomföra agendan. I slutrapporten kommer vi att fördjupa vår analys och lämna förslag på hur genomförandet av Agenda 2030 kan utvecklas.

Majoriteten av myndigheterna, kommunerna och regionerna använder Agenda 2030 i sitt hållbarhetsarbete

I våra enkätundersökningar uppger en klar majoritet av myndigheterna, kommunerna och regionerna att de använder Agenda 2030 i sitt hållbarhetsarbete. Vi kan även se att andelen kommuner och regioner som använder Agenda 2030 har ökat betydligt under de två senaste åren. Det finns även många aktörer som arbetar med hållbarhet, utan att uttryckligen beskriva hur arbetet bidrar till agendans mål. Men vår uppföljning fångar inte upp dessa aktörers arbete.

Vi kan se stora likheter i vilka typer av aktiviteter som kommuner, regioner och myndigheter har valt att genomföra i sitt arbete med Agenda 2030. Det vanligaste är att genomföra interna aktiviteter som bidrar till att höja medarbetarnas kunskap om agendan och dess relation till den egna verksamheten. Det är också relativt vanligt att myndigheter, kommuner och regioner har inrättat en funktion för Agenda 2030 eller att de har reviderat sina centrala styrdokument så att de hänvisar till de globala målen.

De flesta myndigheters, kommuners och regioners hållbarhetsarbete har påverkats i liten utsträckning av Agenda 2030

I och med att agendans mål är så ambitiösa har vi utgått ifrån att det krävs att organisationerna behöver höja sina ambitioner i hållbarhetsarbetet för att kunna genomföra agendan tills 2030. Men vi bedömer att merparten av de aktiviteter som myndigheter, kommuner och regioner har genomfört med koppling till agendan i endast liten utsträckning bidrar till att utveckla deras hållbarhetsarbete.

Vårt underlag visar visserligen att Agenda 2030 har lett till många aktiviteter bland myndigheter, kommuner och regioner. Men samtidigt kan vi se att aktiviteterna inte har påverkat aktörernas arbetssätt eller prioriteringar, i de flesta fall. I stället handlar det ofta om enstaka insatser samt mindre och tidsbegränsade sidoprojekt, såsom seminarier, kortare utbildningar och kartläggningar av verksamheten. Aktiviteterna har syftat till att aktörerna själva ska förstå och analysera agendans innehåll, och att relatera den till den egna verksamheten. Vi bedömer att de mer konkreta verksamhetsförändringar som aktörerna har genomfört i många fall är ytliga. Till exempel har flera organisationer inrättat en Agenda 2030-funktion. Men det har i många fall inte inneburit mer än att en aktör har ändrat namn på en befintlig funktion snarare än att de har omprioriterat organisationens resurser. Ett skäl till detta är att många myndigheter, kommuner och regioner inte uppfattar att deras verksamheter ska förändras som en följd av arbetet med agendan.

Ett fåtal kommuner och myndigheter har mer grundligt förändrat sina arbetssätt med utgångspunkt i Agenda 2030. Men bland regionerna har vi inte sett några exempel på några lika genomgripande förändringar. En avgörande faktor i de fall där en mer grundlig förändring har skett är att det har funnits ett stöd och en uttalad vilja från organisationens ledning, inte minst från den politiska ledningen i kommunerna. I flera organisationer är ambitionsnivån sammankopplad med enskilda personers engagemang eller vilka resurser och mandat som finns för att arbeta med agendan.

Agenda 2030 har lett till några nya samarbeten, men det är oklart i vilken mån den har stärkt tidigare samarbeten

Partnerskap och samarbeten är centrala beståndsdelar i att genomföra Agenda 2030, eftersom aktörer från olika sektorer måste samverka för att nå målen. I vår uppföljning har vi sett några exempel på samarbeten som helt och hållet har uppstått till följd av arbetet med Agenda 2030. Men det är vanligare att arbeta med Agenda 2030 inom redan upparbetade samarbeten.

Vår analys visar att agendan har fungerat som ett stöd för myndigheter, kommuner och regioner att arbeta tillsammans med frågor om hållbarhet. Men det är få myndigheter som uppger att de använt regeringens handlingsplan för Agenda 2030 i detta arbete.
Agendan har i många fall försett de offentliga aktörerna med en gemensam referensram och ett gemensamt sätt att tala om hållbarhet. Företrädare för myndigheter, kommuner och regioner uppger att agendan har underlättat för dem att samverka med privata och idéburna aktörer. Samtidigt visar våra enkätundersökningar att merparten av de samarbeten som myndigheter, kommuner och regioner ingår kring Agenda 2030 endast involverar aktörer inom den offentliga sektorn. Så till viss del har agendan, i enlighet med intentionerna i regeringens handlingsplan för Agenda 2030, bidragit till att stärka förutsättningarna för samarbeten och partnerskap.

De flesta samarbeten kring Agenda 2030 har syftat till att de samarbetande aktörerna tillsammans lär sig om agendan genom olika typer av informationsinsatser, kunskapshöjande aktiviteter och erfarenhetsutbyten. Vi ser att myndigheter, kommuner och regioner har behövt detta, men att många fortfarande efterfrågar konkret stöd i hur de kan arbeta med agendan. Vi har också sett ett fåtal samarbeten som har fyllt andra funktioner, exempelvis att mer operativt och konkret arbeta tillsammans mot agendans mål.

Länsstyrelserna bidrar till det nationella genomförandet

Länsstyrelserna har haft en särskild roll i att genomföra Agenda 2030 genom olika uppdrag i regleringsbrevet. I regleringsbrevet för 2018 fick de i uppdrag att verka för att nå målen i Agenda 2030 och sprida information om agendan på regional och lokal nivå.

Vi bedömer att länsstyrelsernas arbete med agendan hittills främst har handlat om interna aktiviteter för att höja medarbetarnas kunskap om agendan och de globala målen. Länsstyrelserna har genomfört ett stort antal aktiviteter av det här slaget. Många företrädare beskriver att arbetet med agendan fortfarande befinner sig i ett startskede. Externt har länsstyrelserna arbetat med olika informationsinsatser för att synliggöra agendan, liksom insatser inom ramen för redan upparbetade samverkansstrukturer. Men en tredjedel av länsstyrelserna uppger att de inte har genomfört några externa informationsinsatser om agendan. Det kan bero på att uppdraget som handlar om detta bara gällde under 2018, och att alla länsstyrelser därför inte har hunnit genomföra det.

Vi kan se tecken på att olika länsstyrelser har prioriterat Agenda 2030-arbetet olika högt, och att de även har olika syn på i vilken utsträckning agendan ska påverka verksamheten. Vissa tolkar det som att agendan inte ska innebära att ambitionen höjs i de uppgifter som länsstyrelserna har sedan tidigare, utan att arbetet framför allt syftar till att få till ett mer tvärsektoriellt arbete. Det medför ändå att agendan är en utmaning för länsstyrelserna, eftersom deras verksamhet i hög grad är sektoriserad. Andra företrädare tolkar det som att agendan ska användas för att förändra länsstyrelsernas arbetssätt. De bedömer att de framöver kommer att komma in i en mer operativ fas, även om de ännu inte har nått dit.

Länsstyrelserna efterfrågar ett tydligare uppdrag om sin roll i att genomföra Agenda 2030. Vi har även sett tecken på att rollfördelningen mellan länsstyrelser och regioner i vissa delar är otydlig och att regeringen kan behöva beskriva dessa roller tydligare.

Det är inte tydligt för myndigheterna hur PGU ska användas i arbetet med Agenda 2030

Vårt underlag pekar på att det är svårt för de statliga myndigheterna att ta till sig och förstå regeringens ambition om att myndigheterna ska använda politiken för global utveckling (PGU) som ett verktyg för att genomföra Agenda 2030. Endast en femtedel av de myndigheter som använder agendan i sitt hållbarhetsarbete uppger i vår enkätundersökning att de använder PGU i arbetet med Agenda 2030. Men vi bedömer att även dessa myndigheter är osäkra på hur kopplingen mellan PGU och Agenda 2030 är tänkt att fungera. Samtidigt ser vi att PGU:s grundläggande principer om samstämmighet kommer till uttryck i myndigheternas praktiska arbete med agendan, även om myndigheterna inte formulerar detta eller är medvetna om det.

Regeringen kan behöva utveckla sin styrning av myndigheterna

Hittills har regeringens styrning av myndigheterna dominerats av övergripande uppdrag om att integrera Agenda 2030 i verksamheten, eller att bidra i det nationella genomförandet av Agenda 2030. För myndigheterna har det varit svårt att omsätta detta i konkret verksamhet. Styrningen har också lett till variationer i hur arbetet bedrivs vid olika myndigheter, liksom vilken ambitionsnivå de har haft när det gäller att genomföra uppdragen från regeringen. Vi kan konstatera att regeringens formuleringar i styrningen av myndigheterna kan ha gjort myndigheterna osäkra och bidragit till att arbetet med agendan har fördröjts. Vi bedömer därför att regeringen kan behöva utveckla sin styrning av myndigheternas arbete med agendan.

Vårt fokus i slutrapporten

Vi kommer att presentera vår slutrapport senast den 30 juni 2020. Då kommer vi att ge förslag på hur myndigheter, kommuner och regioner kan utveckla sitt arbete med att genomföra Agenda 2030. Det handlar bland annat om hur myndigheter, kommuner och regioner ska kunna omsätta Agenda 2030 i mer konkret handling. Vi kommer också att föreslå om och hur regeringen, kommuner och regioner kan leda och ta ett strategiskt helhetsgrepp kring Agenda 2030. Vi kommer även att analysera hur ansvarsfördelningen mellan länsstyrelserna och regionerna kan bli tydligare när det gäller Agenda 2030. I slutrapporten kommer vi också att undersöka möjligheterna för regeringen att tydliggöra sina förväntningar på myndigheterna, att utveckla en mer verksamhetsanpassad styrning av myndigheterna och att förtydliga kopplingen mellan agendans mål och andra mål.

2019:14
Utvärdering av regeringens utvecklingsprogram för jämställdhetsintegrering i myndigheter. Slutrapport

Statskontoret har utvärderat regeringens utvecklingsprogram för jämställdhetsintegrering i myndigheter (JiM). Programmet pågick under perioden 2013–2018 och omfattade totalt 60 myndigheter. Vi har i denna slutrapport främst analyserat regeringens styrning av JiM-programmet för att ge regeringen ett underlag för att utveckla styrningen av myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering.

Sammanfattning av Utvärdering av regeringens utvecklingsprogram för jämställdhetsintegrering i myndigheter. Slutrapport

Statskontoret har utvärderat regeringens utvecklingsprogram för jämställdhetsintegrering i myndigheter (JiM). Programmet pågick under perioden 2013–2018 och omfattade totalt 60 myndigheter. Vi har i denna slutrapport främst analyserat regeringens styrning av JiM-programmet för att ge regeringen ett underlag för att utveckla styrningen av myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering.
JiM-programmet bestod av två delar. De deltagande myndigheterna hade i uppdrag att utveckla sin verksamhet så att den bättre skulle bidra till att nå de jämställdhetspolitiska målen. Dessutom hade en nationell stödfunktion i uppdrag att stödja myndigheterna i arbetet.

JiM-programmet har varit förhållandevis framgångsrikt

Statskontoret bedömer sammantaget att JiM-programmet har varit förhållandevis framgångsrikt. Regeringen har i flera delar skapat goda förutsättningar för att myndigheterna ska kunna bidra till att nå de jämställdhetspolitiska målen. Myndigheterna har genomfört ett omfattande arbete och flera av deras resultat har stor potential att bidra till att nå målen. Det är en framgång med tanke på att det generellt sett är svårt att få genomslag för tvärsektoriella frågor i styrningen. Men regeringen hade kunnat bidra till att uppfylla målen i ännu högre grad genom att styra tydligare, mer verksamhetsanpassat och mer resurseffektivt.

Syftet med JiM är uppfyllt

Syftet med JiM-programmet är att myndigheterna ska stärka sitt arbete med jämställdhetsintegrering. Vi bedömer att syftet med programmet är uppfyllt. Myndigheterna har generellt sett spridit JiM-arbetet väl i sina verksamheter. De allra flesta av myndigheterna inkluderade hela eller stora delar av sin externt riktade verksamhet i arbetet och de engagerade även flera delar av organisationen.

Målet med JiM är delvis uppfyllt

Målet för JiM-programmet är att de deltagande myndigheternas verksamheter ska utvecklas så att de ännu bättre bidrar till att nå de jämställdhetspolitiska målen. Vi bedömer att målet är delvis uppfyllt. Vår utvärdering visar att flera av myndigheterna har nått långtgående resultat. De har förändrat sitt sätt att arbeta och kan visa att arbetet har gett ett mer jämställt utfall för målgrupperna. Dessa resultat har stor potential att bidra till att nå de jämställdhetspolitiska målen. Men vi ser även många exempel på resultat som vi bedömer endast kan bidra marginellt till målen. Det beror främst på att myndigheternas arbete ofta har haft en svag koppling till faktiska jämställdhetsproblem i verksamheten eller i samhället.

Regeringens styrning var kraftfull men gav inte tillräcklig vägledning

Regeringen har styrt JiM-programmet på ett kraftfullt sätt. Regeringen har prioriterat jämställdhet högt under hela programtiden och har omsatt den politiska viljan i sin styrning, till exempel genom att ge uppdrag till myndigheterna och till en extern stödfunktion. Detta bidrog till att myndigheterna genomförde ett omfattande arbete. På så sätt var styrningen av programmet ändamålsenlig.

Regeringens styrning var något mindre ändamålsenlig för att få myndigheterna att arbeta med rätt saker för att kunna bidra till att nå de jämställdhetspolitiska målen. Myndigheterna fick inte tillräcklig vägledning i JiM-arbetet. De hade överlag svårt att hantera sina öppet formulerade uppdrag och Regeringskansliet uppmärksammade inte heller detta. Stödfunktionen hade ett alltför omfattande uppdrag i förhållande till sina resurser vilket gjorde det svårt att ge myndigheterna ett tillräckligt omfattande och verksamhetsanpassat stöd.

Regeringen bör tydliggöra myndigheternas uppdrag och koncentrera sina och stödfunktionens resurser

Vi bedömer att regeringens styrning av myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering framöver skulle bli ännu mer ändamålsenlig om den blir tydligare, mer verksamhetsanpassad och mer resurseffektiv. Vi rekommenderar därför att:

  • Regeringen preciserar myndigheternas jämställdhetsuppdrag genom att bryta ned de jämställdhetspolitiska delmålen i verksamhetsanpassade mål som specificerar vad respektive myndighet ska uppnå. Det är även rimligt att regeringen tydliggör vilka jämställdhetsproblem i verksamheten eller på samhällsnivå som de förväntar sig att respektive myndighet ska lösa eller bidra till att lösa.
  • Regeringen fortsätter att tillhandahålla en extern stödfunktion för myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering, men renodlar stödfunktionens uppdrag till uppgifter som kräver funktionens expertkompetens.
  • Regeringen koncentrerar sina och stödfunktionens resurser till de myndigheter som har störst möjlighet att bidra till att nå de jämställdhetspolitiska målen.
  • Regeringen använder Regeringskansliets samlade jämställdhetskompetens för att löpande styra myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering.

 

2019:13
Planerad lokalisering av statlig verksamhet – en kartläggning av tio större myndigheter

Statskontoret har kartlagt tio större myndigheters beslut och planer för hur de ska lokalisera sin verksamhet under perioden 2014 till 2022.

Sammanfattning av Planerad lokalisering av statlig verksamhet – en kartläggning av tio större myndigheter

Statskontoret har på uppdrag av regeringen kartlagt och sammanställt tio statliga myndigheters planer för lokalisering av sin verksamhet. De myndigheter som ingår i kartläggningen är Arbetsförmedlingen, Centrala studiestödsnämnden, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Lantmäteriet, Pensionsmyndigheten, Polismyndigheten, Skatteverket och Trafikverket. Vi redovisar dels myndigheternas planer och strategier fram till 2022, dels vilka förändringar i lokalisering som har skett under perioden 2014–2018. Vi redovisar också antalet kontor per myndighet och hur de sammantaget fördelar sig mellan olika län och kommungrupper för åren 2014, 2019 och 2022.

De flesta myndigheters lokalisering präglas av stabilitet

De flesta myndigheter planerar inte att göra några stora förändringar av sin lokalisering. Myndigheterna har heller inte genomfört några omfattande förändringar av kontorsstrukturen mellan 2014 och 2018. Det gäller såväl avveckling av all verksamhet i en kommun som etablering av verksamhet i en kommun där de tidigare inte hade någon verksamhet.

Arbetsförmedlingen och Lantmäteriet avviker dock från den generella bilden. Arbetsförmedlingen planerar att lägga ner samtliga kontor i cirka hälften av de kommuner där myndigheten är verksam i dag. Arbetsförmedlingen har också genomfört omfattande förändringar under perioden 2014–2018, då den avvecklat hela sin verksamhet i 60 kommuner. Lantmäteriet avvecklade all sin verksamhet i 19 kommuner mellan 2014–2018, men har inga ytterligare planer på att förändra kontorsstrukturen.

För små kontor och problem att kompetensförsörja är vanliga skäl till att kontor läggs ner

De vanligaste skälen till att myndigheterna avvecklar kontor är att de är för små, att de har svårt med kompetensförsörjningen, att digitaliseringen minskar behovet av fysisk närvaro eller att arbetssätten behöver förändras. De generella effektiviseringskraven på myndigheterna är också en orsak till att de ser över och anpassar sin kontorsstruktur.

De flesta myndigheter har strategier för sin lokalisering

Myndigheternas lokaliseringsstrategier består oftast av ett antal principer om var i landet de ska bedriva verksamhet. I första hand är det myndighetens uppdrag och behov som styr hur de lokaliserar sin verksamhet. Generellt är också den långsiktiga kompetensförsörjningen central för myndigheterna när de ska fatta beslut om var de ska bedriva verksamhet. Digitaliseringens möjligheter gör att några myndigheter bedömer att den fysiska närvaron kommer att minska i betydelse. Dessa faktorer stämmer väl överens med resultaten från Statskontorets tidigare utredning Statliga myndigheters lokalisering – ett samlat underlag (2016).

Flera myndigheter planerar att flytta tjänster från Stockholm till andra delar av landet – men enbart inom ramen för den befintliga kontorsstrukturen

Flera myndigheter har planer på att flytta tjänster från Stockholm till andra delar av landet. Då kommer de att genomföra förändringarna inom ramen för sin befintliga kontorsstruktur. Regeringens ambition om att öka antalet statliga arbetstillfällen utanför Stockholm får därmed genomslag i flera av myndigheternas strategier.
Nyetableringar har framför allt skett i landsbygdskommuner och avser servicekontor
Myndigheterna har etablerat ny verksamhet i 10 län under perioden 2014–2018. Flest nyetableringar har skett i landsbygdskommuner, framför allt genom de nya servicekontoren som etablerats på uppdrag av regeringen. För perioden 2019–2022 är det endast Trafikverket som planerar att etablera sig i en kommun där de inte har haft verksamhet tidigare. I övrigt kommer inga nyetableringar att göras i kommuner där myndigheterna inte sedan tidigare bedriver verksamhet.

Avvecklingar är vanligast i pendlingskommuner

Myndigheterna har avvecklat verksamhet i alla län utom Gotlands län. Flest avvecklingar berör visserligen Västra Götalands och Skåne län, men de länen har också redan många kontor. Vi ser också att avvecklingar oftare sker i pendlings-kommuner nära mindre och större städer, det vill säga kommuner där minst mellan 30 och 40 procent av befolkningen arbetspendlar till en annan kommun. Men det kommer inte att ändra hur det totala antalet kontor för de tio myndigheterna fördelar sig mellan olika län och typer av kommuner särskilt mycket. Andelen kontor i pendlingskommuner kommer att minska något medan andelen kontor i mindre och större städer kommer att öka något.

Antalet kommuner med minst ett myndighetskontor kommer att minska under perioden 2014–2022. År 2014 fanns någon av de myndigheter som ingår i vår underökning representerade med minst ett kontor i nästan samtliga kommuner (99 procent). Om de tio myndigheternas avsikter faller ut som planerat, kommer denna andel att sjunka till 91 procent 2022. Minskningen är mer påtaglig när det gäller antalet kommuner med minst två kontor. 89 procent av kommunerna hade minst två kontor 2014, att jämföra med att 56 procent kommer att ha det 2022.

2019:104
Myndighetsnätverket mot korruption – redovisning av uppdraget

Statskontoret ska verka för att utveckla och intensifiera myndigheternas arbete med att upptäcka och förebygga korruption och andra oegentligheter. Detta gör vi bland annat genom ett statligt myndighetsnätverk mot korruption som utgör en plattform för lärande och erfarenhetsutbyte. Nätverket består idag av cirka 230 myndigheter och Statskontoret anordnar sex möten per år.

2019:103
Förvaltningspolitik i förändring – långsiktiga utvecklingstendenser och strategiska utvecklingsbehov

Statskontoret har fått i uppdrag att identifiera långsiktiga förvaltningspolitiska utvecklingstendenser och strategiska utvecklingsbehov. I promemorian redogör vi för ett antal av de förvaltningspolitiska utvecklingstendenser som vi bedömer att regeringen och Statskontoret kan behöva prioritera under kommande år.

Sammanfattning av Förvaltningspolitik i förändring – långsiktiga utvecklingstendenser och strategiska utvecklingsbehov

Statskontoret har fått i uppdrag att identifiera långsiktiga förvaltningspolitiska utvecklingstendenser och strategiska utvecklingsbehov. I promemorian redovisar vi våra iakttagelser och slutsatser. Promemorian är tänkt att fungera som ett diskussionsunderlag om hur förvaltningspolitiken kan utvecklas och vilka uppdrag och egeninitierade rapporter som Statskontoret kan göra under 2019–2020.

I promemorian redogör vi för ett antal tendenser som vi bedömer har präglat den offentliga förvaltningens utveckling under de senaste tio åren. Vi beskriver bland annat hur förvaltningens struktur har förändrats och vilka utmaningar det leder till. Vi beskriver vidare regeringens försök att hitta metoder för att hantera utmaningar som går på tvären över sektorerna.

I promemorian konstaterar vi att regeringens styrning av förvaltningen har präglats av två delvis motstående tendenser. Regeringen vill å ena sidan minska detaljstyrningen av myndigheterna. Samtidigt vill den å andra sidan styra mer sammanhållet utifrån statens samlade intressen.

Vi beskriver också hur ett antal utmaningar kopplade till de ekonomiska förutsättningarna, kompetensförsörjningen och ett ökat fokus på säkerhetsfrågor sannolikt kommer att påverka förvaltningen och regeringens styrning under kommande år.

Med utgångspunkt i de tendenser och utmaningar som vi identifierat i analysen beskriver vi sedan ett antal strategiska utvecklingsbehov. Det handlar om behov inom följande områden:

  • Regeringens myndighetsstyrning
  • De styr-, kompetens- och organisationsutmaningar som följer av den tekniska utvecklingen
  • Regeringens behov av underlag för reformer och omprövning
  • Den statliga styrningen av kommuner och regioner.

Inom dessa områden presenterar vi också ett antal förslag för hur regeringen kan agera för att möta de identifierade utvecklingsbehoven.

Promemorian avslutas med ett förslag till regeringen att formulera ett samlat utvecklingsprogram för styrningen av den offentliga förvaltningen. Bakgrunden till förslaget är att regeringen under senare år har gett uttryck för att den vill introducera en ny styrning av den offentliga sektorn. Det utvecklingsprogram som vi föreslår kan vara ett sätt för regeringen att stärka och konkretisera det utvecklingsarbete som redan har påbörjats inom ramen för tillitsreformen.

Målsättningen med ett samlat utvecklingsprogram skulle vara att skapa förutsättningar för en mer flexibel och ändamålsenlig styrning som utgår från utvärderingar, analyser och beprövad erfarenhet. För att åstadkomma detta bör utvecklingsprogrammet stärka regeringens förmåga att styra förvaltningen mer sammanhållet. Inom ramen för utvecklingsprogrammet bör regeringen också överväga att reformera resultatstyrningen och förbättra förutsättningarna för att använda sig av andra sätt att styra sin förvaltning.

2019:12
Utvärdering av strategin för unga som varken arbetar eller studerar. Slutrapport

Statskontoret har haft i uppdrag att utvärdera genomförandet av åtgärderna i regeringens strategi för unga som varken arbetar eller studerar. Strategin har syftat till att förbättra möjligheterna för de unga att etablera sig i samhället.

Sammanfattning av Utvärdering av strategin för unga som varken arbetar eller studerar. Slutrapport

Statskontoret har haft i uppdrag av regeringen att utvärdera hur åtgärderna i regeringens strategi för unga som varken arbetar eller studerar (UVAS) genomförts. Strategin har syftat till att förbättra möjligheterna för unga att etablera sig i arbets- och samhällslivet.

Strategin omfattar åtgärder för bättre samverkan kring UVAS, åtgärder för bättre kunskap om UVAS och åtgärder som riktats direkt till UVAS. De senare består av statsbidrag till två olika typer av projekt samt stöd till gymnasieskolor för att förebygga att unga hoppar av gymnasieskolan. Statskontoret har särskilt granskat dessa tre åtgärder, i enlighet med uppdraget.

En heterogen målgrupp med komplex problembild

År 2018 beräknades att det finns 71 000 UVAS, vilket innebär att de utgör 6,2 procent av samtliga unga. Gruppen är heterogen och deras behov och förutsättningar varierar mycket. UVAS är generellt oftare än övriga unga lågutbildade, utrikes födda och har i större utsträckning funktionsvariationer eller lider av psykisk ohälsa.

En strategi utan strategiskt innehåll

Regeringens strategi har spänt över ett brett område och involverat många aktörer av skilda slag. Men det har saknats en tydlig idé om hur de olika delarna ska hänga ihop och komplettera varandra.

Åtgärderna i strategin har i de flesta fall inte inneburit stora kostnader i sig. Men i relation till hur många som har nåtts av insatserna som riktas direkt mot målgruppen så framstår dessa åtgärder som kostsamma. Potentiellt kan samhällets besparingar av åtgärderna bli stora, men det förutsätter att man uppnår långsiktiga effekter för individer.

Lång startsträcka för insatserna riktade mot målgruppen

Tre åtgärder riktade sig direkt mot målgruppen. De ansvariga aktörerna på nationell nivå, Skolverket, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor samt Folkbildningsrådet, hade svårt att tolka sina uppdrag. Det bidrog till att det tog lång tid att utlysa statsbidragen och stödet till skolorna. Det har haft konsekvenser på den lokala nivån, där de ibland har haft kort tid på sig att starta projekten.

Den geografiska spridningen av statsbidragen har överlag varit god. Men satsningen har inte nått flera regioner med höga nivåer av UVAS. Projekten har nått grupper som har nämnts av regeringen: unga med psykisk ohälsa, unga med funktionsvariation och nyanlända. Men projekten har haft svårare att nå kvinnor än män. Individer med särskilt svår problematik har ibland krävt en arbetsintensiv uppsökande verksamhet, och alla projekt har inte nått dessa individer.

Verksamheter har kunnat stärka sitt stöd...

Statsbidraget har lett till nya och utvecklade stödinsatser till UVAS. De inblandade aktörerna har kunnat använda mer arbetsintensiva metoder och har utvecklat nya insikter om målgruppen och om vilka metoder som är verksamma.

...men det är svårt att sprida goda erfarenheter

Man har bara i mycket liten utsträckning utvärderat de enskilda statsbidragsstödda projekten. Statskontoret har funnit att verksamheterna har använt beviljade medel effektivt, och att stödet har varit mycket värdefullt för individerna. Men för att bidra till ny kunskap krävs att enskilda projekt och arbetsmetoder utvärderas.

De unga är mycket positiva till stödet de fått från projekten

Deltagare i projekten anser att stödet har varit värdefullt, för många ovärderligt. Framgång märks i stegförflyttningar mot studier och arbete. Vissa har också gått vidare till studier, praktik och arbete. Men det är för tidigt att se långsiktiga effekter.

Kortsiktiga projekt minskar effektiviteten och möjligheten att uppfylla mål

Projektbidrag har beviljats för endast ett år i taget, och många har fått avslag när de ansökt för ytterligare projektår. En stor del av det första projektåret har ofta gått åt till att dra igång verksamheten och få kontakt med deltagare. Det har inte lämnat mycket tid för metodutveckling och kunskapsspridning. Majoriteten av de verksamheter som utvecklats genom dessa statsbidrag söker ny finansiering för att kunna fortsätta ge det stöd de kunnat erbjuda UVAS, efter att projektfinansieringen är slut.

När det gäller skolorna kan vi se att de nya metoder som initierats på de skolor som fått stöd av Skolverket riskerar att avstanna om rektorn slutar på skolan.

Svårt se effekter på samhällsnivå

Potentiellt kan vinsterna vara stora för denna typ av åtgärder. Men åtgärderna har nått få individer. Det är också för tidigt att urskilja långsiktiga effekter. Åtgärderna har bara i liten utsträckning nått områden med höga nivåer av UVAS. Vi kan inte heller se att kunskaper har spridits utanför det lokala området eller skolan.

Statskontorets förslag

Statskontoret menar att det går att åstadkomma en mer effektiv strategi om det finns en strategisk färdriktning. För att statsbidragsstödda projekt ska få ett bestående värde behöver regeringen slå fast vad projekten ska uppnå. Möjliga motiv skulle kunna vara

  • kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsspridning
  • hjälp till enskilda aktörer att bygga upp ny verksamhet
  • ett stöd till aktörer med stora problem.

Regeringen bör i en framtida satsning ta hänsyn till motivet då den konstruerar villkoren för statsbidraget. För att åstadkomma att projekten verkligen bidrar till ökad kunskap måste resurser avsätts för utvärdering. Hjälp att bygga upp ny verksamhet underlättas av om mottagaren lovar att använda arbetssätt som visat sig framgångsrika. Om stödet ska nå aktörer med stora problem behöver det vara riktat till dem.
Statskontoret lämnar inget konkret förslag om hur ett stöd till skolorna skulle kunna utformas.