Myndigheten för en effektiv statsförvaltning
Meny

Publikationer

Sökning på förvaltningspolitiskt ämnesord: Service och tillgänglighet


Tillbaka till sökformuläret


2017:103
Förtroende för staten – förvaltningspolitiska utvecklingsområden och prioriteringar 2017–2018

Att medborgarna har förtroende för statsförvaltningen är nödvändigt för att staten ska kunna hantera större utmaningar framöver. Förtroende för staten står därför i centrum i Statskontorets analys av förvaltningspolitiska utvecklingsområden 2017–2018.

2016:11
Vård till papperslösa. Slutrapport av uppdraget att följa upp lagen om vård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd

Sedan den 1 juli 2013 är landstingen skyldiga att erbjuda papperslösa subventionerad vård. Statskontoret har följt upp hur landstingen tillämpar det nya regelverket.

Sammanfattning av Vård till papperslösa. Slutrapport av uppdraget att följa upp lagen om vård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd

Sedan den 1 juli 2013 är landstingen skyldiga att erbjuda papperslösa perso­ner över 18 år hälso- och sjukvård och tandvård som inte kan anstå. Kostna­derna för denna vård och läkemedel som skrivs ut i samband med vården är subventionerade. Barn under 18 år ska erbjudas vård på motsvarande villkor som gäller för bosatta barn. (1)

Statskontorets uppdrag

Statskontoret har fått i uppdrag av regeringen att analysera hur lagen om vård till papperslösa har implementerats och hur den tillämpas. I uppdraget har det ingått att kartlägga

  • i vilken omfattning papperslösa har erbjudits hälso- och sjukvård
  • vilka åtgärder som har vidtagits för att hälso- och sjukvårdspersonal ska känna till regelverket
  • hur statliga myndigheter och landstingen har arbetat med att utveckla regelverk, vägledningar och rutiner för att underlätta för vården att efter­leva lagstiftningen
  • om hälso- och sjukvårdens sekretessregler och polisens arbete med att söka efter papperslösa har påverkat möjligheten att söka vård
  • vilka konsekvenser regelverket har för migrationen till Sverige.

De flesta papperslösa erbjuds vård i enlighet med vad lagen föreskriver

Statskontorets övergripande slutsats är att de flesta papperslösa som söker vård också erbjuds hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel i enlighet med vad lagen föreskriver. Statskontorets uppföljning visar samtidigt att det finns vissa hinder och brister i vården till papperslösa. Den största risken för att papperslösa inte erbjuds vård i enlighet med lagstiftningen är att vård­personalen har bristande kunskap om lagen.

De intervjuer som Statskontoret har genomfört med frivilligorganisationer, landsting och statliga myndigheter visar tillsammans med vårt övriga arbete att tillämpningen av lagen i huvudsak fungerar väl. Under 2015 registrerades nästan 30 000 besök av papperslösa i vården. Det är en ökning med 56 procent jämfört med 2014. Även om vård till papperslösa utgör en liten del av den samlade vården kan Statskontoret konstatera att landstingen erbjuder pappers­lösa en betydande vårdinsats. Sex landsting erbjuder fullständig vård till papperslösa, det vill säga mer vård än vad lagen kräver.

Informationsinsatser för bättre efterlevnad av lagen

Statskontoret bedömer att kunskapen om lagen behöver förbättras. Vår enkät till allmänläkare i primärvården indikerar att dessa har begränsad kännedom och kunskap om lagen. Sju av tio läkare uppger att de har hört talas om lagen, men inte känner till den så väl. Vidare tyder erfarenheterna hos frivillig­orga­nisationer på att kunskapen om lagen kan förbättras i hela vårdkedjan, från personalen i receptionen till sjuksköterskor och läkare.

Statskontoret anser att landstingen och staten kan göra mer för att underlätta för vården att efterleva lagen. Det behövs framför allt mer kunskap om vilka som omfattas av lagen, vad som avses med begreppet vård som inte kan anstå samt rutiner vid förskrivning av läkemedel. Statskontoret rekommenderar lands­tingen att genomföra utbildningsinsatser och vidareutveckla sina rikt­linjer och vägledningar. Vidare rekommenderar Statskontoret Socialstyrelsen att, som komplement till landstingens insatser, ta fram en handbok med tips till olika personalgrupper om vad som är viktigt att tänka på när papperslösa söker vård.

Lagen behöver bli tydligare om när EU-medborgare ska få vård som papperslösa

Efter det att lagen infördes har antalet så kallade utsatta EU-medborgare som vistas i Sverige ökat betydligt. Statskontoret konstaterar att landstingen gör olika tolkningar av vilken skyldighet de har att erbjuda denna grupp vård som papperslösa. Vissa landsting erbjuder utsatta EU-medborgare subventionerad vård medan andra har som policy att ta ut en avgift för hela vårdkostnaden. Statskontoret anser att det är en principiellt viktig fråga huruvida EU-med­borgare ska ha tillgång till subventionerad vård i Sverige. Enligt Social­styrel­sen saknas det underlag i lagens förarbeten för att ta fram en tydlig vägledning av hur lagen ska tolkas. Statskontoret föreslår därför att regeringen förtydligar vad som avses med beskrivningen i lagens förarbeten om det ”… inte [är] uteslutet att [lagen] i enstaka fall kan komma att bli tillämplig även på unionsmedborgare.” De oklarheter som nu finns kring detta innebär en risk för att vårdsökande felaktigt nekas eller felaktigt ges subventionerad vård.

Statsbidraget täcker landstingens kostnader

Landstingen har hittills överkompenserats för åtagandet att erbjuda vård till papperslösa. Under 2015 motsvarade landstingens vårdkostnader hälften av det statsbidrag på 300 miljoner kronor som landstingen får. Kostnaderna har ökat sedan lagen infördes. Mellan 2014 och 2015 ökade landstingens kostna­der från 100 till 150 miljoner kronor. Statskontoret bedömer att kostnaderna kommer att fortsätta att öka de närmaste åren. Den främsta orsaken till det är att 180 000 personer är inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem, och att en del av dem som får avslag på sin asylansökan kommer att stanna kvar i Sverige som papperslösa. Statskontoret anser mot bakgrund av detta att regeringen inte bör minska nivån på statsbidraget.

Statskontoret bedömer att kostnaderna framför allt kommer att öka i landsting med stora städer där det är lättare att leva som gömd. Under 2015 stod Stockholms läns landsting för 56 procent av de samlade kostnaderna. Stock­holm var också det enda landsting som samma år inte fick full ekonomisk kom­pensation från staten. Statskontoret föreslår att regeringen ändrar den metod som används för att fördela statsbidraget mellan landstingen så att det bättre motsvarar landstingens faktiska kostnader. I dag fördelas bidraget endast utifrån antalet bosatta i landstingen.

Liten risk att bli upptäckt av polisen i vården

Statskontoret bedömer att polisens arbete med att söka efter papperslösa inte utgör ett avgörande hinder för att söka vård. Uppföljningen visar att polisen sällan söker efter papperslösa i vården. Det anses inte effektivt och uppfattas dessutom som känsligt. Statskontoret har inte heller fått några indikationer på att det är vanligt förekommande att vårdpersonal bryter mot sin tystnadsplikt genom att tipsa polisen om att papperslösa söker vård. Statskontoret kan inte bedöma i vilken utsträckning papperslösa avstår från att söka vård på grund av att de är rädda för att bli upptäckta av polisen. Det faktum att papperslösa under 2015 gjorde mer än 30 000 besök i vården visar dock att många bedömer att det är säkert för dem att söka vård.

Lagen har ingen nämnvärd betydelse för migrationen

Lagen har enligt Statskontorets bedömning ingen nämnvärd betydelse för migra­tionen till Sverige. För dem som kommer till Sverige för att leva som papperslösa är det sannolikt i första hand tillgången till någon form av nätverk som kan förmedla arbete, försörjning och bostad som avgör valet av land. Till­­gången till subventionerad vård kan dock i enstaka fall locka vårdbe­hövan­de att söka sig till Sverige. Statskontoret bedömer att risken för att lagen skulle missbrukas på detta sätt är störst när det gäller personer som kan ta sig till Sverige på legala vägar eller röra sig fritt inom EU.

Statskontoret bedömer att lagen även har marginell betydelse för hur länge papperslösa vistats i landet. Livet som papperslös är hårt för de flesta och valet att stanna kvar i Sverige styrs i första hand av hur villkoren i hemlandet ser ut. För ett fåtal som blir allvarligt sjuka i Sverige kan dock möjligheten att få vård bidra till en längre vistelsetid i landet.

Statskontorets förslag och rekommendationer

Förslag till regeringen

  • Ta initiativ till att lagstiftningen preciseras så att det blir tydligt vad som avses med att det inte är uteslutet att lagen i enstaka fall kan komma att bli tillämplig på EU-medborgare.
  • Ändra den metod som används för att kompensera landstingen för deras kostnader för att erbjuda vård till papperslösa så att statsbidraget fördelas på ett sätt som bättre motsvarar landstingens faktiska kostnader.
  • Ge Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka om samordningsnummer även kan användas för att registrera vård till papperslösa som har fått avslag på sin asylansökan, förutsatt att detta införs för asylsökande.
  • Överväg att ändra lagstiftningen så att förbrukningsmaterial som är nöd­vändiga för att fullfölja vård subventioneras enligt motsvarande villkor som gäller för läkemedel.

Rekommendationer till Socialstyrelsen

  • Ta fram en handbok med tips som kan användas i vården och som beskri­ver vad som är viktigt att tänka på när papperslösa söker vård.
  • Ta fram en webbutbildning riktad till vårdpersonal samt information till papperslösa särskilt anpassad för att kunna spridas via sociala medier.

Rekommendationer till landstingen

  • Vidareutveckla de rutiner som finns för att registrera vård med hjälp av reservnummer.
  • Ge personalen utbildning och information om vad lagen om vård till papperslösa innebär och hur den ska tillämpas.
  • Vidareutveckla de riktlinjer och vägledningar som beskriver vad som gäller när papperslösa söker vård.
  • Förbättra möjligheten för vårdpersonalen att få ett kollegialt stöd i frågor som rör tillämpningen av begreppet vård som inte kan anstå.
  • Utnyttja frivilligorganisationernas kontakter med papperslösa för att spri­da information om papperslösas möjligheter till vård.

Rekommendation till Sveriges Kommuner och Landsting

  • Följ upp hur landstingens kostnader för att erbjuda vård till papperslösa utveck­­las framöver. Detta skulle kunna samordnas med den uppföljning som Sveriges Kommuner och Landsting gör i dag av landstingens kostnader för att erbjuda vård till asylsökande.

Lag (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

2016:8
Statliga myndigheters lokalisering. Ett samlat underlag

Statskontoret har tagit fram ett samlat underlag om statliga myndigheters beslut om lokalisering. Statskontoret har också haft i uppdrag att föreslå utgångspunkter som kan vara vägledande för arbetet med statliga myndigheters lokalisering.

Sammanfattning av Statliga myndigheters lokalisering. Ett samlat underlag

Statskontoret har på uppdrag av regeringen tagit fram ett samlat underlag om statliga myndigheters beslut om lokalisering. I rapporten lämnar vi förslag på utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters arbete med frågor om som rör lokalisering. Utgångspunkterna har tagits fram med stöd i våra empiriska undersökningar och utifrån gällande författningskrav som ställs på myndigheter.

I rapporten redovisas en kartläggning av den statliga närvaron lokalt och regionalt. Vidare analyseras statliga myndigheters beslut om lokalisering och myndigheters samverkan och koordinering vid beslut om lokalisering.

I rapporten redovisas också en studie av betydelsen av statliga myndigheters beslut om lokalisering för den lokala och regionala arbetsmarknaden. Vi redovisar även en undersökning av medborgarnas uppfattningar om statlig närvaro lokalt och regionalt.

Statskontorets förslag till utgångspunkter som kan vara vägledande för statliga myndigheters lokalisering

  • Myndigheternas lokalisering kan vara angiven av regeringen genom myndigheternas instruktion. Om inte, är det en fråga för myndigheternas ledning att besluta om.
  • Beslut om lokalisering inom myndigheterna bör fattas av myndighetens ledning. Beslutet bör baseras på en samlad konsekvensanalys som doku­men­teras.
  • Myndigheternas lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag, som anges i instruktion, verksamhetsspecifika författningar och reglerings­brev.
  • Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från myndighets­för­ordningens krav att bedriva verksamheten effektivt och hushålla med sta­tens medel. Samma krav ställs i förordningen om statliga myndig­heters lokalförsörjning.
  • Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från de krav på service­givande som verksamheten ställer.
  • Myndigheterna bör överväga nya former för sin fysiska service för att möta den demografiska utvecklingen.
  • Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering ta hänsyn till regional till­växt.
  • Myndigheterna bör inför beslut om lokalisering samråda med länsstyrel­sen och andra relevanta statliga myndigheter.
  • Myndigheterna bör beakta att geografiska kluster av myndigheter kan skapa regionala arbetsmarknads­effekter och underlätta myndigheternas kompetens­försörjning.
  • Myndigheterna bör överväga om de tillsammans med andra myndigheter på sikt har förutsättningar att skapa nya geografiska kluster av myndig­heter utifrån regionala tillväxtbehov.
  • Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sin digitala service eftersom den är geografiskt oberoende.
  • Myndigheterna bör beakta att digitaliseringen kan göra verksamhet geo­gra­fiskt oberoende.

Regeringen sätter ramarna för myndigheternas lokalisering

  • Regeringen har det samlade ansvaret för statliga myndigheters lokali­se­ring och bör följa utvecklingen.
  • Regeringen bör ge Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokaliserade.
  • Regeringen kan ange lokalisering för hela eller delar av myndigheter genom deras instruktioner.
  • Regeringen kan utvidga myndigheternas möjligheter att ta regional hän­syn genom ändring i myndighetsförordningen.
  • Regeringen bör välja formella styrmedel i frågor om myndigheters loka­li­sering, eftersom myndighetens lokalisering har en omfattande påverkan på dess verksamhet.

Den statliga närvaron varierar över landet

År 2014 arbetade 235 000 personer i statliga myndigheter. Staten finns repre­sen­terad i alla län och i 265 av landets kommuner. 60 procent av myndig­heterna har sitt huvudkontor i Stockholms län. De statliga arbetsplatserna finns ofta på större orter.

I absoluta tal minskade antalet statliga arbetstillfällen mest på de minsta tätorterna, det vill säga tätorter med en befolkning upp till 10 000 invånare. Totalt försvann 133 arbetsställen på dessa orter under perioden 2008 till 2014.

Flest statliga anställda finns i Stockholms län, Västra Götalands län, Skåne län och i Uppsala län. 72 procent av de anställda har högre utbildning.

Relateras antalet statligt anställda på länsnivå till befolkningen i länet är andelen statligt anställda högst i Uppsala län, Norrbottens län och Stockholms län. Lägst är andelen i Kalmars län, Jönköpings län och Kronobergs län.

Andelen statligt förvärvsarbetande har ökat i städer med minst 50 000 invåna­re under perioden 2008 till 2014. Andelen statliga jobb i tätorter över 50 000 invånare har ökat i något högre grad jämfört med andra sektorer och i jäm­förelse med andelen av befolkningen som bor på dessa orter. 

Antalet servicearbetsställen har minskat under perioden 2008 till 2014, men finns i en majoritet av kommunerna. Ofta finns dessa arbetsplatser i kommu­ner som kan anses utgöra länscentra i respektive län.

Staten har i många delar av landet stor betydelse för att personer med högre utbildning ska kunna få kvalificerade arbeten. Högst andel kvalificerad arbets­kraft som har staten som arbetsgivare finns i Uppsala län, Gotlands län och i Västerbottens län.

Statskontoret bedömer att det finns ett behov av uppdaterade och samlade data om var statliga myndigheter är lokaliserade. Statskontoret föreslår att rege­ringen ger Statistiska centralbyrån i uppdrag att komplettera det allmänna myndighetsregistret med uppgifter om var statliga myndigheter är lokalise­ra­de.

Statliga myndigheters beslut om lokalisering kan förklaras av myndighetens uppdrag

Statskontorets analys visar att statliga myndigheter sällan fattar beslut om lokalisering i sig. Lokalisering är snarare resultatet av andra beslut som myn­digheten fattar.

Myndigheternas lokalisering motiveras utifrån myndighetens uppdrag och ekonomiska förutsättningar. Myndigheterna bedömer att lokal närvaro har minskande betydelse för att myndigheten ska kunna uppfylla sin service­skyl­dig­het, på grund av digitaliseringen.

Myndigheters samverkan om lokalisering sker ofta sent i beslutsprocessen

Myndigheter ska enligt förordningen om regionalt tillväxtarbete samråda med länsstyrelsen inför beslut om lokalisering. Enbart ett fåtal statliga myn­dig­heter har erfarenheter från samråd med länsstyrelser och kommuner i sam­band med beslut om att flytta verksamheter och arbetsställen. Om samverkan sker är det ofta sent i processen.

En förklaring är att myndigheternas roll i det regionala tillväxtarbetet inte väger lika tungt som andra krav när statliga myndigheter avgör hur verk­sam­heten ska organiseras.

Statskontoret menar att myndigheter bör samråda med länsstyrelsen och andra berörda statliga myndigheter inför förändring av myndighetens loka­lisering. Statskontoret bedömer att länsstyrelsernas inarbetade roll som initia­tiv­tagare till olika former av samråd, samverkan och utbyte av erfarenheter gör dem till en naturlig samrådspartner till de andra statliga myndigheterna.

Små arbetsmarknadseffekter av lokalisering

Statskontorets analys visar att lokalisering av statliga myndigheter ger små effekter på den lokala och regionala arbetsmarknaden.  Tillskottet av arbets­tillfällen blir således ungefär det antal som lokaliseras till myndigheterna.

Även om lokaliserade arbetsställen är relativt stora och tillhör de största enskilda arbetsgivarna i respektive region är detta sällan tillräckligt för att åstadkomma en radikal effekt på arbetsmarknaderna, till exempel genom att fungera som noder i ett växande kluster av verksamheter runt myndigheterna.

Medborgarna värderar myndigheters service högst

I kontakterna med myndigheter anser många medborgare att det viktigaste är att ärenden handläggs snabbt och att man får svar på sina frågor. Medborgare på mindre orter önskar i något högre grad än storstadsbor kunna besöka myn­digheterna fysiskt. Även personer med utländsk bakgrund vill i högre grad kunna besöka myndigheters kontor för att kunna få hjälp med sina ärenden.

Vår medborgarundersökning visar att många medborgare föredrar att ta del av myndigheternas servicegivande digitalt framföra att besöka myndigheten personligen. Myndigheterna bör därför fortsätta att utveckla sitt digitala servicegivande. Digital service är ofta kostnadseffektiv och ger möjlighet att förse medborgare med likvärdig service över hela landet.  Om myndigheten har ett kontor i kommunen så ökar dock sannolikheten för att medborgarna istället väljer besöker myndigheten.

Statskontorets undersökning visar också att medborgare är nästan dubbelt så nöjda med servicen från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och polisen när myndigheterna har kontor i medborgarens egen kommun.

Vi har även jämfört hur nöjda medborgarna är med tillgängligheten till ser­vice från myndigheterna utifrån om myndigheten har ett kontor eller inte i medborgarens egen kommun. Generellt uppfattar medborgarna att tillgången till livsmedelsbutiker och vårdcentral är viktigare än att myndigheter finns i kommunen där man bor.

Undersökningen visar att det är liten skillnad i uppfattningen om myndig­heters betydelse för den egna kommunen mellan boende i olika typer av kom­muner. På landsbygden ses statliga myndigheter som något mer betydelse­fulla för den egna kommunen, följt av stadsområden och därefter stor­stads­områden.

Om offentlig sektor 25
Att styra mot ökat förtroende – är det rätt väg?

Under senare år har medborgarnas förtroende blivit viktigare för myndigheter med många medborgarkontakter. Statskontoret drar i denna studie slutsatser om under vilka förutsättningar styrning mot ökat förtroende kan vara effektiv och vad som är viktigt att beakta om denna typ av styrning används. Vi studerar särskilt Skatteverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polismyndigheten.

2015:25
Det framtida behovet av teckenspråks- och skrivtolkar. En översyn av tolkutbildningarna vid folkhögskolorna

Statskontoret har gjort en översyn av folkhögskolornas utbildning till teckenspråks- och skrivtolk.

Sammanfattning av Det framtida behovet av teckenspråks- och skrivtolkar. En översyn av tolkutbildningarna vid folkhögskolorna

Statskontoret har på regeringens uppdrag gjort en översyn av
folkhög­sko­lornas utbildning till teckenspråkstolk. I den här rapporten presenterar vi resul­taten.

Utbildningen är överdimensionerad

Under de senaste åren har det varje år utbildats mellan 40 och 60
tecken­språks- och skrivtolkar. Vår bedömning är att det är för många, med tanke på de förväntade behoven av tolkning och på arbetsmarknaden för tecken­språks­tolkar.

Behoven av teckenspråkstolk kommer att minska på sikt

En viktig anledning till att vi bedömer att behovet av tolkar kommer att mins­ka i framtiden är att färre personer kommer att ha teckenspråk som sitt första språk. Sedan 2004 får 95 procent av alla nyfödda döva så kallade cochlea­implantat som möjliggör hörsel. Av dem som opereras som spädbarn får 70–80 procent talspråk som första språk. Detta innebär att omkring 57 barn per år får implantat, varav 40–45 kommer att använda talspråk snarare än tecken­språk som första språk.

Arbetsmarknaden för teckenspråkstolkar är mättad

Arbetsmarknaden för tolkar är redan i dag kärv. Statskontorets enkät till
ny­utbildade tolkar visar att de får arbete men inte i den omfattning som de skulle önska. Många arbetar deltid och en minoritet har fast anställning.

Yrkesverksamma tolkar har i genomsnitt cirka 65 procent av en
heltids­tjänst­göring. Arbetsgivarna spår dessutom att efterfrågan på teckenspråkstolkar kommer att minska eller vara oförändrad under kommande år. Däremot spår majoriteten av arbetsgivarna att behovet av skrivtolkar kommer att öka.

Svagt intresse för krävande utbildning

Utbildningen är också överdimensionerad i förhållande till intresset.
Sök­trycket till tolkutbildningarna är lägre än för andra folkhögskoleutbildningar och har under de senaste åren dessutom minskat. Fler än hälften av dem som söker till utbildningen blir antagna. Om det är lätt att komma in finns risk för att det inte är de mest kvalificerade och motiverade studenterna som antas. Att denna risk är reell visar sig i den stora frekvensen avhopp från utbild­ningarna. Generellt sett är det färre än hälften av deltagarna som påbörjar utbildningen som också fullföljer den med godkänt resultat.

För många folkhögskolor ger tolkutbildning

Det är för många folkhögskolor som bedriver tolkutbildning med hänsyn till antalet sökande. Det menar både folkhögskolorna själva och företrädare för brukarorganisationer. Det krävs också ett visst antal elever för att
utbild­ningarna ska gå ihop ekonomiskt och för att de studerande ska få möjlighet att utveckla sin kompetens genom ömsesidigt utbyte. Om vi ser till de senaste tre åren är det dock endast i ett fåtal fall som en skola har haft fler än tio stude­rande på sista årskursen. I regel har det varit tre till sju deltagare per folk­högskola som varje år har avslutat utbildningen med godkänt resultat.

Tillräckliga men splittrade resurser

Vår analys visar att statens bidrag är fullt tillräckliga för att finansiera den nuvarande utbildningsvolymen. Det finns dock potentiella problem med att bidragen kommer från två olika finansiärer. Myndigheten för yrkeshögskolan (MYH) och Folkbildningsrådet har olika syften med sin verksamhet och finansierar tolkutbildningen med var sitt statsbidrag utifrån olika kriterier och fördelningsprinciper. Om MYH till exempel skulle vilja ställa hårdare kvali­tets­krav på utbildningen skulle det kunna strida mot Folkbildningsrådets upp­gift att värna folkhögskolornas frihet.

Ifrågasatt utbildningskvalitet

Det finns ingen statlig styrning över teckenspråkstolkutbildningens innehåll och utformning. För att få likvärdighet har folkhögskolorna kommit överens om en vägledande utbildningsplan. Vägledningen är dock allmänt utformad och enligt Statskontoret räcker den inte för att utbildningarna ska bli
lik­värdiga.

Att utbildningen bedrivs som folkhögskoleutbildning kommer bland annat till uttryck genom formerna för bedömning och utvärdering. Dessa vilar idag i stor utsträckning på en löpande dialog och diskussion mellan lärare och elever, snarare än på prov och tentamina. Ingen skola använder sig av ett slut­examensprov, utan skolorna gör i stället en samlad bedömning av om stu­den­terna nått utbildningens mål.

Både brukarna och tolkarnas arbetsgivare har synpunkter på tolkarnas
kom­pe­tens. Arbetsgivarna framhåller att studenterna inte har tillräckliga kunska­per i teckenspråk och ett begränsat ordförråd i svenska. En del arbetsgivare menar också att antagnings- och examinationskraven är för lågt satta. Även brukarna menar att tolkarnas kompetens är lägre än vad den varit tidigare.

Yrkesverksamma tolkar behöver fortbildning

Det räcker inte med fyra års utbildning för att bli fullfjädrad tolk. De
yrkes­verk­samma tolkarna behöver fortbildning. Bland annat behövs kunskaper i engelska och konferenstolkning samt ytterligare träning i de olika dövspråken och i bildtelefoni.

En del vidareutbildningar anordnas av vissa folkhögskolor, tolkarnas egen förening STTF och vissa arbetsgivare, men de är få och inte regelbundet åter­kommande.

Statskontorets förslag

Statskontoret har ett antal förslag om hur den framtida utbildningen ska dimensioneras, finansieras och styras.

Minska antalet platser på utbildningen till teckenspråks- och dövblindtolk

Redan i dag utbildas för många teckenspråkstolkar för arbetsmarknadens behov, och vår prognos visar att antalet tolkanvändare kommer att minska med en femtedel på 50 år. Det innebär att antalet nyutbildade
tecken­språks­tolkar kan halveras framöver, från dagens 35–45 till cirka
17–26 nyutbildade tolkar per år. Med den nuvarande genomströmningstakten bör det finnas 43–65 utbildningsplatser på folkhögskolorna.

Minska antalet folkhögskolor som bedriver teckenspråkstolkutbildning

Det minskade behovet av nya tolkar i framtiden innebär också att
utbild­ningen bör bedrivas på färre folkhögskolor än i dag. Vi bedömer att det krävs minst 20 utbildningsplatser för att uppnå nödvändig ekonomi och kvalitet i utbildningarna, och därmed skulle det behövas två, eller högst tre, folkhög­skolor som ger tolkutbildningen. Det kan jämföras med dagens sju folk­hög­skolor. Fellingsbros och Södertörns folkhögskolor har den utbildningsvolym som skulle krävas. Om regeringen anser att närhet till dövmiljö är särskilt viktig för utbildningen skulle även Västanviks folkhögskola kunna vara en möjlig tredje folkhögskola där teckenspråkstolkar kan utbildas.  

Statskontoret beräknar att förslagen om en minskad utbildningsvolym kan leda till en besparing på upp till 20 miljoner kronor per år i statliga utgifter.

Öka antalet platser på utbildningen till skrivtolk

Behovet av skrivtolkning kommer att öka, bland annat på grund av att fler döva får cochleaimplantat. Därför föreslår Statskontoret att antalet nyutbil­da­de skrivtolkar ökar något.

Ge Myndigheten för yrkeshögskolan ensamt ansvar för att finansiera tolkutbildningarna

Statskontoret menar att utbildningen till teckenspråkstolk främst bör ses som en yrkesutbildning och anpassas till arbetsmarknadens krav. Därför föreslår vi att Myndigheten för yrkeshögskolan får ensamt ansvar för att finansiera tolkutbildningarna.  

Satsa på fortbildning av lärare och tolkar

Vi bedömer att det finns tillräckligt många kompetenta lärare för att bedriva en tolkutbildning av den dimension som vi föreslår. I stället för införa en ny lärarutbildning är det bättre att kompetensutveckla de nuvarande lärarna genom att stärka deras pedagogiska kompetens och
teckenspråks­kompe­ten­sen.

Det finns även ett behov av att fortbilda yrkesverksamma tolkar. Det handlar till exempel om

  • tolkning mellan svenskt teckenspråk och engelska
  • bildtelefoni, dövblindtolkning, skrivtolkning och TSS-tolkning
  • sakkunskap inom olika områden, till exempel juridik
  • tolkning i samband med konferens.

Det nuvarande utbudet av fortbildning tillfredsställer inte dessa behov. Stats­kontoret bedömer att Stockholms universitet i flertalet fall bör kunna vara en lämplig utförare av sådan fortbildning.

2015:105
Myndigheternas arbete med vidareutnyttjande av information. En nulägesbild

Myndigheter har stora mängder information. Statskontorets undersökning bland 310 statliga och kommunala myndigheter visar att ungefär hälften bedömer att de har omfattande eller viss information som kan vara intressant för vidareutnyttjande. Men undersökningen visar att myndigheterna inte kommit särskilt långt i att tillgängliggöra denna information.

Sammanfattning av Myndigheternas arbete med vidareutnyttjande av information. En nulägesbild

Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att följa upp de statliga och kommunala myndigheternas arbete med att tillgängliggöra handlingar för vidareutnyttjande.

Uppdraget består av två delar. I den första – som redovisas här – ska Stats­ kontoret beskriva situationen innan lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen (PSI-lagen) ändrades den 1 juli 2015. I januari 2018 ska Statskontoret redovisa den andra delen, som består av att följa upp utvecklingen och utvärdera effekterna av de åtgärder som har vidtagits för att främja utvecklingen.

Beskrivningen av nuläget baseras främst på en enkät till ett urval av kommunala och statliga myndigheter samt en undersökning av myndigheternas webbsidor.

Den samlade bilden av Statskontorets undersökning visar att det återstår en hel del arbete innan alla myndigheter lever upp till syftet med PSI-lagen.

Var femte myndighet som har svarat på enkäten anger att de inte känner till PSI-lagens syfte eller vad lagen betyder för dem.

Av dem som känner till lagen svarade drygt var tredje att myndigheten har omfattande information som kan vara intressant att vidareutnyttja. En av fem anger att de inte har någon sådan information alls.

Drygt en tredjedel av dem som känner till PSI-lagen har gjort sin information tillgänglig utan avgifter eller andra villkor, medan var femte bara tillhandahåller information på begäran och efter särskild prövning.

En del myndigheter redovisar olika åtgärder som de har vidtagit för att underlätta vidareutnyttjande av deras information. Vanligast är att de har publicerat allmän information om PSI-lagen och vidareutnyttjande på sina webbplatser. Vissa informerar mer specifikt om informationens typ och innehåll, samt om villkoren för att få del av den för vidareutnyttjande. 
Andra exempel på åtgärder är att utse en kontaktperson och att besluta om en plan och budget för verksamheten.

Statskontoret pekar på ett antal åtgärder som kan främja och öka takten i utvecklingen. Dit hör bland annat information, råd och vägledning till myndigheterna om hur de ska arbeta för att underlätta vidareutnyttjande av deras information.

2015:10
Vård till papperslösa. En uppföljning av lagen om vård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd

Sedan den 1 juli 2013 ska papperslösa som vistas i Sverige erbjudas subventionerad vård. Statskontoret har i denna delrapport analyserat hur landstingen har implementerat och tillämpat det nya regelverket.

Sammanfattning av Vård till papperslösa. En uppföljning av lagen om vård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd

Sedan den 1 juli 2013 har landstingen en skyldighet att erbjuda papperslösa över 18 år vård som inte kan anstå och avgiftsfri vård som sker med stöd av smittskyddslagen. Landstingen ska även erbjuda mödrahälsovård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning samt en hälsoundersökning, om det inte är uppenbart obehövligt. Kostnader för vård och mediciner ska subventioneras av landstingen. Barn under 18 år ska erbjudas vård på motsvarande villkor som gäller för barn som är bosatta i landstinget. (Lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd och nya bestämmelser i smittskyddslagen (2004:168).)

Statskontorets uppdrag och delrapportering

Statskontoret har fått i uppdrag av regeringen att analysera hur det nya regelverket har implementerats och hur det tillämpas. Uppdraget ska slutredo­visas senast den 15 april 2016. Denna delrapport har avgränsats till de upp­drags­frågor som består i att kartlägga:

  • i vilken omfattning papperslösa har erbjudits hälso- och sjukvård
  • vilka åtgärder som har vidtagits för att hälso- och sjukvårdspersonal ska känna till det nya regelverket och
  • hur statliga myndigheter och landstingen har arbetat med att utveckla regelverk, vägledningar och rutiner för att underlätta för vården att efter­leva den nya lagstiftningen.

De flesta erbjuds vård i enlighet med vad lagen föreskriver

Statskontoret bedömer att de flesta papperslösa som söker vård erbjuds vård i enlighet med vad lagen förskriver. Vi baserar denna bedömning på intervjuer med administrativ personal vid samtliga landsting och på uppföljningar som frivilligorganisationer har gjort.

Frivilligorganisationerna har följt upp vilka hinder som papperslösa har upp­levt när de har vänt sig till den offentligt finanseriade vården. De vanligaste hindren är att vårdpersonalen har haft bristande kunskaper om den nya lagens innebörd. Det är också relativt vanligt att hinder uppstår på grund av bristande rutiner, exempelvis att recept har utformats felaktigt eller att det uppstått problem med tidsbokning.

Efterfrågan på vård överskattades inför reformen

Under 2014 registrerade landstingen 19 000 besök till en kostnad om drygt 100 miljoner kronor för den vård som erbjöds papperslösa. Vården var kon­cent­rerad till storstadsregionerna. Stockholms läns landsting stod för ungefär hälften av de redovisade kostnaderna.

Den ersättning som landstingen fått för sitt utökade vårdåtagande var tre gånger högre än de redovisade kostnaderna 2014. Även om det finns ett betydan­de bortfall i redovisningen så har landstingen fått en kraftig över­kom­pen­sation för sitt utökade åtagande. Stockholms läns landstings kostnader 2014 motsvarade 80 procent av den ekonomiska ersättningen medan övriga landstings kostnader i genomsnitt uppgick till endast 20 procent av ersätt­ningen.

Statskontoret bedömer att det är för tidigt för regeringen att ompröva den ersättning som landstingen får. Vårdkostnaderna har ökat kontinuerligt sedan lagen infördes, vilket innebär att fler papperslösa har fått vård. Sannolikt kommer kostnaderna att fortsätta stiga som en följd av att lagstiftningen blir mer känd, både bland papperslösa och bland vårdpersonalen.

Vårdpersonalens kunskaper om det nya regelverket kan förbättras

Samtliga landsting genomförde informationsinsatser i samband med att lag­stiftningen infördes. Sedan dess har endast ett fåtal landsting genomfört nya satsningar för att informera om det nya regelverket. Statskontoret bedömer att landstingen behöver arbeta mer med att informera vårdpersonalen om vilken tillgång papperslösa ska ha till vård. Landstingen behöver också se över riktlinjer och vägledningar som beskriver lagstiftningens innebörd. Stats­konto­ret har till exempel sett vägledningsdokument som beskriver lagstift­ningens innebörd på ett felaktigt sätt.

Landstingen behöver utveckla rutiner

Statskontoret bedömer att många landsting behöver utveckla vägledningar och rutiner som beskriver hur den vård som erbjuds papperslösa ska bedrivas. Den dokumentation som finns är sällan fullständig. Det finns dock landsting som har tagit fram information som kan fungera som goda exempel. Bland annat har Stockholms läns landsting publicerat en handbok som ger vägled­ning i de flesta frågor som kan bli aktuella när papperslösa söker vård.

Vägledning behövs om EU-medborgares rätt till subventionerad vård

EU-medborgare har en relativ långtgående rätt att vistas i Sverige och omfat­tas normalt inte av den nya lagstiftningen. Enligt lagens förarbeten är det dock inte uteslutet att lagen i enstaka fall kan bli tillämplig även på unions­med­borgare. Det framgår inte närmare vad som krävs för att EU-medborgare ska omfattas av lagen.

Statskontoret kan konstatera att landstingen gör olika bedömningar av när EU-med­borgare ska betraktas som papperslösa och få tillgång till subven­tio­nerad vård. Vissa landsting tar enligt uppgift i princip alltid betalt för vård som erbjuds EU-medborgare. Andra landsting betraktar EU-medborgare som uppehållit sig i Sverige längre tid än tillåtet som papperslösa. Det finns även landsting som tar hänsyn till om den vårdsökande har möjlighet att ta del av sitt hemlands sjukförsäkring i bedömningen av om en vårdsökande ska betrak­tas som papperslös.

Statskontoret konstaterar att det är stor skillnad mellan dessa sätt att tolka lagstift­ningen. Frågan om huruvida EU-medborgare ska ha tillgång till sub­ventionerad vård i Sverige är en principiellt viktig fråga som bör tolkas enhetligt inom hälso- och sjukvården. Statskontoret anser därför att rege­ringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter ta fram en vägledning om hur lagen ska tolkas.

Förutsättningarna för en säker vård behöver förbättras

Den nya lagen innebär att papperslösa ska ha möjlighet att få vård utan att behöva styrka sin identitet. Detta gör det svårt för vården att leva upp till de patientsäkerhetskrav som regleras i annan lagstiftning. Eftersom papperslösa saknar personnummer använder landstingen olika reservnummersystem för att dokumentera den vård som erbjuds. Vissa landsting tar fram ett nytt num­mer vid varje besök. Andra landsting har som rutin att uppmana patienten att spara sitt nummer inför eventuella nya besök i vården.

Statskontoret bedömer att den vård som erbjuds papperslösa skulle bli säkrare om det fanns ett gemensamt reservnummersystem. Det skulle öka förut­sätt­ningarna för att samla uppgifter om vård från olika landsting. Det skulle sanno­likt också ge bättre förutsättningar för att följa en individs vårdhistoria om personen tidigare varit asylsökande.

Statskontorets rekommendationer

Statskontoret ger regeringen följande rekommendationer:

  • Ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter ta fram en vägledning om när EU-medborgare kan omfattas av lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nöd­vändiga tillstånd.
  • Ge Socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med landstingen och berörda statliga myndigheter ta fram ett system som bättre tillgodoser patient­säker­hetskraven än de reservnummersystem som nu används för att registrera vård av papperslösa.

Statskontoret ger landstingen följande rekommendationer:

  • Ta fram en handbok eller motsvarande som samlat beskriver hur vård­personal ska hantera olika typer av frågeställningar som kan bli aktuella i samband med att papperslösa söker vård.  
  • Se över och uppdatera riktlinjer och vägledningar som beskriver vem som ska få vård enligt den nya lagstiftningen och vilken vård som landstinget ska erbjuda.
  • Utbilda personal som möter papperslösa om lagen och målgruppen och säkerställa att personalen har tillgång till korrekt och lättillgänglig infor­mation.