Otillåten påverkan kan leda till självcensur och tystnadskultur
Både rädsla för olika typer av organiserad brottslighet och en hård stämning på arbetsplatsen kan leda till att medarbetarna undviker att prata om otillåten påverkan eller försök till otillåten påverkan. Det kan också leda till att tjänstepersoner undviker arbetsuppgifter eller utför dem felaktigt.
Både faktiska försök att påverka en tjänsteperson och att en tjänsteperson upplever att det finns en risk att bli utsatt för påverkan kan leda till självcensur. Självcensur innebär att en tjänsteperson undviker att utföra en arbetsuppgift, eller utför den felaktigt, på grund av att hen är orolig för att hen själv eller någon närstående ska utsättas för hot, våld, trakasserier, förtal eller liknande. Den rädslan kan förstärkas ytterligare av att hotet ofta är diffust.
Kriminella aktörer kan lätt skapa rädsla
Enbart att veta att någon person eller kriminella nätverk kan utöva otillåten påverkan som kan drabba en tjänsteperson eller hens närstående kan leda till självcensur. Otillåten påverkan som kommer från aktörer som hotar samhällsystemet, som exempelvis organiserade brottslighet och andra former av kriminella nätverk samt våldsbejakande extremistmiljöer, kan lätt framkalla rädsla hos dem som de försöker påverka.
Självcensur kan också bli en effekt av påverkanskampanjer som syftar till att misstänkliggöra myndighetsbeslut, en hel yrkesgrupp, sprida misstro eller splittra samhället.
Exempel
Ett exempel på en påverkanskampanj var LVU-kampanjen under 2022 och 2023. Det var en kampanj som grundades på desinformation och felaktiga påståenden där socialtjänsten i Sverige anklagades för att kidnappa muslimska barn. Desinformationen och de felaktiga påståendena spreds särskilt på sociala medier och internationella plattformar. Kampanjen eldades till viss del på av medlemmar i släktbaserade kriminella nätverk, samt av radikala islamistiska grupper som var intresserade av att så misstro mellan staten och landets invånare. Den organiserade desinformationskampanjen hade också utländska kopplingar.
Tystnadskultur kan leda till självcensur
Självcensur kan också bli en effekt av ett arbetsklimat där det är accepterat att det förekommer hot och våld. ”Lite får man väl tåla” är då ett förhållningssätt som innebär att en viss grad av hot, våld eller trakasserier i arbetsmiljön accepteras. Därmed underskattas såväl risker som effekterna på medarbetare och arbetsgruppen. Det finns risk för att gränsen för hur tjänstepersoner blir bemötta flyttas vilket innebär att de får stå ut med mer än vad som är acceptabelt. Det kan påverka både den enskilda medarbetaren, arbetsgruppen och hela organisationen negativt. Ett sådant synsätt kan finnas inom vissa yrkesgrupper, som poliser och socialsekreterare, eftersom hot, våld och trakasserier kan förekomma eller förekommer. Där det finns sådana risker i arbetet är det särskilt viktigt att diskutera vad det innebär för såväl enskilda medarbetare som för verksamheten som helhet.
Om det etableras en tystnadskultur på arbetsplatsen kan det innebära att människor inte vågar berätta om försök att påverka dem eller att de drar sig för att ta upp och prata om sådana saker, eftersom de upplever att kulturen på arbetsplatsen inte ger utrymmer för det.
En tystnadskultur riskerar att få långsiktiga konsekvenser – inte bara för individens välmående, utan också för arbetsgruppens välmående och för organisationen. För att kunna motverka negativa effekter av otillåten påverkan och stärka organisationens motståndskraft är det viktigt att bryta en sådan tystnadskultur och i stället bygga en öppen arbetsmiljö där medarbetarna känner att de har arbetsplatsens stöd.