Den offentliga sektorn i korthet 2018

Inledning

Statskontoret ska enligt sin instruktion bistå regeringen med underlag för att följa utvecklingen av förvaltningspolitiken. I detta ingår bland annat att följa upp och regelbundet beskriva den offentliga sektorns utveckling. Detta gör Statskontoret bland annat genom skriftserien Om offentlig sek­tor. I des­sa skrifter speglar och analyserar vi förvaltningens och förvalt­nings­po­li­ti­kens utveckling.

Sedan 2011 har Statskontoret också regelbundet publicerat rapporten Den offentliga sektorn i korthet. I den redovisar vi hur den offentliga sektorn ut­­vecklas när det gäller offentliga finanser, sysselsättning, antal myndig­heter och hur allmänheten uppfattar kvaliteten i den offentliga verksam­he­ten. Detta är 2018 års upplaga av Den offentliga sektorn i korthet. En för­teck­ning över tidigare års rapporter finns i en bilaga.

Syfte och avgränsning

Syftet med rapporten är att ge en aktuell, översiktlig och användbar beskriv­ning av nuläget och utvecklingen inom den offentliga sektorn. Rapporten fokuserar särskilt på utvecklingen inom den statliga förvalt­ningen.

Rapporten gör inte anspråk på att ge en heltäckande beskrivning av den offentliga sektorn. För en mer djupgående beskrivning av exempelvis de of­fen­tliga finanserna hänvisar vi bland annat till Finanspolitiska rådets rap­por­ter, regeringens budgetproposition för 2018 och Årsredovisningen för staten 2017. Även Arbetsgivarverket, Ekonomistyrningsverket (ESV), Kon­junkturinstitutet, Riksgälden och Statistiska centralbyrån (SCB) har mer information om den offentliga sektorn.

Vårt mål är att såväl politiker och tjänstemän som studenter och journa­lister kan dra nytta av denna sammanställning av statistik om den offent­liga sek­torn.

Genomförande

I denna rapport redovisar vi oftast uppgifter över en tioårsperiod. Men vi fokuserar på utvecklingen under det senaste året som det finns tillgängliga data för. I många fall innebär det att vi lyfter fram data för 2017, men i vissa fall gäller de mest aktuella uppgifterna 2016 eller 2018.

Vi använder oss av verksamhetsområden (Cofog) som indelningsgrund

I rapporten använder vi oss av det internationella klassifikationssystemet Cofog (Classifications of the Functions of Government) när vi beskriver ut­veck­lingen av ekonomi, personal och myndigheter. Cofog är ett sätt att dela in offentliga verksamheter i grupper efter deras funktion eller ändamål. Sys­temet består av tio områden (tabell 1.1).

Tabell 1.1 Verksamhetsområden enligt Cofog med exempel på vad som ingår i dem

Allmän offentlig förvaltning: verkställande och lagstiftande organ (som Regerings­ kans­liet, länsstyrelserna och den kommunala förvaltningen), utrikesförvaltningen, biståndet, räntekostnader för statsskulden, EU-avgiften

Försvar: militärt försvar, civilt försvar

Samhällsskydd och rättsskipning: polis, brand- och räddningsverksamhet, rättsväsendet sen­de

Näringslivsfrågor: handels- och näringslivspolitik, jordbruk, arbetsmarknadsfrågor, bränsle och energi, transporter, kommunikationer, byggverksamhet

Miljöskydd: avfallshantering, bekämpning av föroreningar, skydd av biologisk mångfald

Bostadsförsörjning och samhällsutveckling: bostäder, vattenförsörjning

Hälso- och sjukvård: hälso- och sjukvård, tandvård, läkemedel

Fritidsverksamhet, kultur och religion: stöd till idrotts- och fritidsverksamhet, kulturell verksamhet, radio och tv

Utbildning: förskola, grund- och gymnasieskola, eftergymnasial utbildning

Socialt skydd: stöd vid sjukdom och funktionsnedsättning, äldreomsorg, familjer och barn, arbetslöshet

Underlag från flera myndigheter används i rapporten

Innehållet i rapporten grundar sig på underlag från framför allt Statistiska centralbyrån (SCB), Arbetsgivarverket och SOM-institutet. SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet.

Vi baserar beskrivningen av hur de offentliga finanserna har utvecklats på SCB:s officiella statistik från nationalräken­skaperna. Uppgifterna från na­tio­nalräkenskaperna för 2015 och 2016 är prelimi­nära. Det beror på att de de­fi­nitiva beräkningarna för ett specifikt år publiceras drygt ett och ett halvt år efter årets slut. Det innebär att vi inte har haft tillgång till de defi­nitiva be­räkningarna för dessa år. Vi har också hämtat uppgifter från Kon­junk­tur­institutet, Euro­stat och OECD.

Vi använder två olika källor för att beskriva sysselsättningen i den offentliga sektorn. I första hand använder vi statistik från SCB:s registerbaserade ar­bets­marknadsstatistik, RAMS. I RAMS finns statistik till och med 2016. Vi använder oss också av uppgifter från Arbetsgivarverket om antalet anställda i staten. Uppgifterna från Arbets­givarverket gäller september respektive år, om det inte står något annat. Det är bara anställda med månadslön som ingår i denna statistik.

Vi baserar redovisningen av antalet myndigheter under regeringen på upp­gif­ter som Statskontoret sammanställt. Vi räknar de myndigheter under re­ge­­ringen som regeringen har utfärdat en spe­cifik förordning med instrukt­ion till, och de myndigheter som styrs av en sär­skild lag. Dessutom ska myndig­hetens uppdrag inte vara tidsbegränsat för att de ska ingå i vår sam­manställ­ning.^[1]

För AP-fonderna använder vi uppgifter om det genomsnittliga antalet an­ställ­da från årsredovisningarna 2017.

Det saknas officiella uppgifter om årsarbets­krafter för ungefär femtio myn­dig­heter. Det handlar framför allt om mycket små myndigheter, i många fall nämnder där de totala arbetsinsatserna är mindre än en heltidstjänst per år. De som arbetar vid de flesta av dessa myndigheter är anställda vid en så kal­lad värdmyndighet. Till exempel är Patent- och registreringsverket (PRV) värd­myndighet för Granskningsnämnden för försvarsuppfinningar. Statskon­toret har hämtat information om antalet årsarbetskrafter antingen direkt från dessa myndigheter eller från deras värdmyndighet.

Allmänhetens uppfattningar om den offentliga sektorn baseras på undersök­ningar som genomförts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet på Stats­kontorets uppdrag.

Projektgruppen

Rapporten har utarbetats av en projektgrupp som bestått av utredarna Love Berggrund (projektledare), Henrik Elmefur och Maria Karanta. Projekt­grup­­pen har fått stöd i arbetet av projektgrupperna som arbetade med denna rapport 2016 och 2017.

Disposition

Kapitel 2 beskriver med hjälp av ett urval av centrala ekonomiska mått hur den offentliga sektorn har utvecklats. Måtten visar finansiellt sparande, in­koms­ter och utgifter i den offentliga sektorn. Vi redovisar också ett mått på hur kommunernas, landstingens^[2] och statens köp av verk­samheter från pri­va­ta utförare har utvecklats.

Kapitel 3 fokuserar på hur sysselsättningen inom den offent­liga sektorn har ut­vecklats, men med särskild tonvikt på staten. Vi redovisar här även hur köns- och åldersfördelningen har förändrats bland de sysselsatta. För an­ställ­da inom staten redogör vi också bland annat för fördelningen över olika verk­samhetsområden.

I kapitel 4 beskriver vi hur antalet myndigheter och årsarbets­krafter i sta­ten utvecklats. Vi redovisar även hur myndigheterna är fördelade på olika verk­sam­hetsområden.

Kapitel 5 redogör för allmänhetens syn på hur staten, landstingen och kom­mu­nerna utför sina uppgifter för ett urval av myndigheter och kom­munala verk­samheter.

Offentliga finanser

• Utvecklingen i huvuddrag
• Sverige har de senaste åren haft en högre ekonomisk tillväxt än genomsnittet för EU-länderna.
• De offentliga finanserna har visat överskott de senaste tre åren. Även statsskulden har minskat.
• De offentliga inkomsterna motsvarade 2017 nästan 50 procent av BNP. I förhållande till BNP har kommunsektorns inkomster ökat och statens inkomster minskat de senaste tio åren.
• Kostnaderna för transfereringar har minskat de senaste åren, mätt som andel av BNP. Det beror bland annat på att antalet ar­betslösa och antalet sjukpenningdagar minskade under 2017.

I detta kapitel redovisar vi några centrala mått på hur den offentliga sek­torns fi­nanser utvecklats. Syftet är att ge en bild av de ekonomiska för­ut­sätt­ning­ar­na för den offentliga sektorn och vad de gemensamma resur­serna används till.

Ekonomisk tillväxt och offentligt sparande

Den ekonomiska utvecklingen har stor betydelse för de offentliga finan­ser­na. Om produktionen och sysselsättningen ökar så ökar också den offentliga sek­torns inkomster. Det underlättar finansieringen av offentliga utgifter, men ger också ett större handlingsutrymme för konjunkturanpas­sade åtgär­der och för att utveckla den offentliga verksamheten. Konjunk­turanpassade åtgärder kan till exempel vara sysselsättningsskapande insat­ser för grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Den svenska ekonomin har vuxit snabbare än genomsnittet i EU och OECD

Under åren 2007–2017 var BNP-tillväxten i Sverige i genomsnitt 1,8 pro­cent per år. Den genomsnittliga tillväxten i EU:s medlemsländer var som jäm­förelse 1 procent under samma period. Den svenska ekonomin har också vuxit snabbare än genomsnittet för OECD-länderna, där BNP-till­växten var i genomsnitt 1,5 procent 2007–2017.

Den svenska BNP-tillväxten var 2,7 procent under 2017. Det avspeglar den hög­konjunktur vi befinner oss i (figur 2.1). Konjunkturinstitutets och rege­ring­ens prognoser pekar mot en fortsatt stark tillväxt under 2018, men att BNP-tillväxten går ner under 2019 i takt med att den internat­ionella kon­junk­turen blir något svagare.^[3]

Figur 2.1 BNP-tillväxt i Sverige, EU:s medlemsländer och OECD-länderna

Källa: Konjunkturinstitutet, hämtat från Prognosdatabasen 2018-04-05.

Överskott i de offentliga finanserna 2017

Skillnaden mellan de offentliga inkomsterna och utgifterna är den offent­liga sektorns finansiella sparande. År 2017 var detta sparande 1,1 procent av BNP. Det motsvarar ungefär 52 miljarder kronor.

Den offentliga sektorn har gått med överskott de senaste tre åren (figur 2.2). Den största delen av ökningen sedan 2014 beror på den starka kon­junkturen, enligt Konjunkturinstitutet. Myndigheten konstaterar också att den offent­liga sektorns utgifter som andel av BNP har sjunkit, vilket fram­för allt beror på att färre varit arbetslösa och att staten betalat ut färre sjukpenningdagar.^[4]

Enligt regeringens prognoser kommer de offentliga finanserna att visa ett över­skott på omkring 1 procent av BNP även 2018 och 2019. Regeringen räk­nar sedan med ett stigande överskott fram till 2021.^[5]

Figur 2.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande i relation till BNP

Källa: SCB, nationalräkenskaperna

Statsskulden minskar

Summan av överskotten och underskotten i de offentliga finanserna över tid är ett lands offentliga bruttoskuld. Summan av skulderna i den statliga för­valt­­ningen, den kommunala förvaltningen och ålderspensionssystemet kallas ibland även för Maastrichtskuld. Det beror på att EU:s Maastricht­för­drag och stabilitets- och tillväxtpakt har krav på att denna skuld inte får över­­stiga 60 procent av BNP.

Maastrichtskulden ökade från 36,9 till 45,5 procent av BNP mellan 2011 och 2014, som en följd av underskott i de offentliga finanserna (figur 2.3). Där­efter har skulden minskat som andel av BNP, och var 2017 knappt 41 pro­­cent av BNP. Det motsvarar närmare 1 900 miljarder kronor.

Figur 2.3 Den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld (Maastrichtskuld) och statsskulden 2007–2017, som andel av BNP

Källa: Konjunkturinstitutet, hämtat från Prognosdatabasen 2018-04-04.

Riks­dagen har beslutat om ett skuldankare, som är ett riktmärke för hur stor Maastricht­skulden ska vara. Detta skuldankare innebär att Maastricht­skul­den ska vara högst 35 procent av BNP. Storleken på den svenska statsskul­den ligger därför över det riktmärke riksdagen har bestämt i det finanspo­li­tis­ka ramverket. Däremot klarar Sverige kraven i EU:s stabilitets- och till­växt­pakt med god marginal.

Att Maastrichtskulden har sjunkit de senaste åren beror på att statsskulden har minskat. Statsskulden uppgick 2017 till 27,5 procent av BNP. Skul­derna i kommunsektorn har däremot ökat.

Den offentliga sektorns inkomster

Den offentliga sektorns inkomster var 2017 omkring 2 280 miljarder kro­nor. Det motsvarar 49,5 procent av BNP. De senaste åren har den offent­liga sek­torns inkomster varit knappt 50 procent av BNP (figur 2.4). Men sett över en tioårsperiod har den offentliga sektorns inkomster som andel av BNP sjunkit något. Det beror delvis på att riksdagen sänkt skatterna för hus­hållen. Bland annat avskaffade riksdagen förmögenhetsskatten 2007 och den stat­liga fastighetsskatten 2008. År 2007 infördes även det första jobb­skatte­­avdraget, som senare utökades i flera etapper, vilket också har sänkt den offentliga sektorns inkomster.

Figur 2.4 Den offentliga sektorns inkomster, som andel av BNP

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

Kommentar: Observera att den lodräta axelns skala är bruten och att förändringar därför kan upp­fattas som större än de faktiskt är.

Skatt på produktion och import är den största inkomstkällan

Den offentliga sektorns inkomster består huvudsakligen av skatter. Den störs­ta inkomstkällan är skatter på produktion och import. Dessa skatter be­s­tår till största delen av moms. I denna kategori ingår även punktskatter, till exem­pel på alkohol och drivmedel, och de löneskatter som arbetsgivaren be­ta­lar. Skatten på produktion och import har legat på omkring 22 procent av BNP under lång tid, och gav 2017 drygt 1 030 miljarder kronor i in­koms­ter till den offentliga sektorn.

I jämförelse betalade hushållen 726 miljarder kronor i inkomstskatter till staten 2017. Det motsvarar 16 procent av BNP. Inkomstskatter från före­tag gav 116 miljarder kronor, eller omkring 2,5 procent av BNP.

En annan inkomstkälla är de sociala avgifter som arbetsgivarna betalar. De sociala avgifterna ska bidra till att finansi­era socialförsäkringssystemet, och bidrog med 126 miljarder kronor 2017, vilket motsvarade knappt tre procent av BNP.

Figur 2.5 Den offentliga sektorns inkomster från skatt och sociala avgifter 2007–2017, som andel av BNP

Källa: SCB, nationräkenskaperna.

Kommentar: År 2007 ingick även förmögenhetsskatt i skatten på hushåll och företag.

Kommunsektorns inkomster ökar

Staten har högre inkomster än Sveriges kommuner och landsting till­sam­mans. Statens inkomster var 1 414 miljarder kronor år 2017, mot­svarande 30,7 procent av BNP. Kommunsektorns samlade inkomster var 2017 sam­man­lagt 1 084 miljarder kronor, vilket motsvarar 23,5 procent av BNP.

Jämför vi 2017 med 2007 ser vi att kommunsektorns inkomster som andel av BNP har ökat med två procentenheter, medan statens inkomster har mins­kat med nästan lika mycket.

Ålderspensionssystemets inkomster som andel av BNP är stabila över tid, även om dessa inkomster har sjunkit något över en tioårsperiod. De har sjun­kit från närmare 7 pro­cent av BNP 2007–2009 till 6,5 procent 2017. Ålderspensionssystemet inkomster består till allra största del av inbetalda av­gifter, och systemet är finansiellt skilt från statens budget.

Figur 2.6 Inkomster för staten, kommunsektorn och ålderspensionssystemet 2007–2017, som andel av BNP

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

Kommentar: Uppgifterna i denna figur inte är konsoliderade. Det innebär att utbetalningar mellan de olika sektorerna ingår, så kallade transfereringar. Därför blir summan av inkomsterna för staten, kom­munsektorn och ålderspensionssystemet i denna figur högre än den offentliga sektorns totala in­komster. Jämför med figur 2.4.

Den offentliga sektorns utgifter

Den offentliga sektorns utgifter motsvarar nära hälften av Sveriges BNP. Re­surserna används till stor del till att tillhandahålla det sociala skydds­sys­te­met, men även sjukvård, utbildning och infrastruktur är stora ut­gifts­om­råden.

Utgifterna sjunker i förhållande till BNP

Sveriges offentliga utgifter var 2017 drygt 48 procent BNP, eller 2 227 miljarder kronor. De offentliga utgifternas andel av BNP har minskat sedan 2013. Utgifterna har visserligen ökat i absoluta tal, men BNP har vuxit snabbare. Att antalet arbetslösa och antalet utbetalda sjukpenningdagar har minskat bidrar också till att de offentliga utgifternas andel av BNP har mins­kat.

Den offentliga sektorns utgifter som andel av BNP varierar över tid. Det beror till ganska stor del på förändringarna i BNP. Till exempel ledde fal­let i BNP 2009 i samband med finanskrisen till att de offentliga utgifterna som andel av BNP ökade relativt mycket (figur 2.7).

Figur 2.7 Offentliga sektorns utgifter 2007–2017, som andel av BNP

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

Kommentar: Observera att den lodräta axelns skala är bruten och att förändringar därför kan upp­fat­­tas som större än de faktiskt är.

De offentliga utgifterna som andel av BNP är ett mått på omfattningen av den offentliga sektorns verksamhet. Sverige har länge haft en i internatio­nell jämförelse stor offentlig sektor. De offentliga utgifternas andel av BNP är fortfarande större i Sverige än i de flesta andra OECD- och EU-länder, men bland annat Finland, Frankrike och Danmark har med detta mått en mer omfattande offentlig verksamhet än Sverige.^[6]

Den kommunala sektorns utgifter ökar

Utgifterna för kommuner och landsting har mellan 2007 och 2017 ökat med från 700 miljarder till 1 100 miljarder kronor. Det motsva­rar en ökning från drygt 21 procent till nästan 24 procent av BNP.

Statens utgifter har under samma tidsperiod ökat med ungefär 350 miljar­der, till knappt 1 350 miljarder kronor. Statens utgifter som andel av BNP har därmed sjunkit något, särskilt de senaste åren (figur 2.8).

Figur 2.8 Utgifter för staten, kommunsektorn och ålderspensionssystemet 2007–2017, som andel av BNP

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

Kommentar: Uppgifterna i denna figur inte är konsoliderade. Det innebär att utbetalningar mellan de olika sektorerna ingår, så kallade transfereringar. Därför blir summan av inkomsterna för staten, kom­munsektorn och ålderspensionssystemet i denna figur högre än den offentliga sektorns totala in­komster. Jämför med figur 2.4.

Befolkningsutvecklingen påverkar utgifterna

Den offentliga sektorns utgifter påverkas i hög grad av befolknings­ut­veck­lingen. Både andelen unga och andelen äldre ökar i Sverige, vilket ökar be­hoven av vård, skola och omsorg. Med tanke på att kommunerna och lands­tingen ansvarar för dessa välfärdstjänster pekar pro­gnoserna för kommande år mot att kommunsektorns utgifter fortsätter att öka. Konjunkturinstitutet räk­nar därför med att kommunernas utgifter kommer öka med 87 miljarder kronor 2019–2022.^[7]

Ålderspensionssystemets utgifter som andel av BNP är relativt stabila. Des­sa utgifter motsvarar 2017 omkring 6,5 procent av BNP.

Transfereringar minskar som andel av samlade utgifter

En stor del av de så kallade transfereringarna är de bidrag som hushåll får från den offentliga sektorn, till exempel sjukförsäkring, arbetslöshets­er­sätt­ning och barnbidrag. Kostnaderna för dessa transfereringar har minskat de senaste åren, mätt som andel av BNP. Jämfört med 2013 har transfereringar 2017 minskat med nästan två procentenheter som andel av BNP, till drygt 15,5 pro­cent (figur 2.9).

Figur 2.9 Den offentliga sektorns utgifter för konsumtion, transfereringar, investe­ringar och räntor 2007–2017, som andel av BNP

Källa: SCB, Nationalräkenskaperna.

Kommentar: I övriga utgifter ingår bland annat subventioner, arrenden, lagerinvesteringar och anskaffning av mark.

Att transfereringar som andel av BNP fortsätter att minska beror bland annat på att antalet arbetslösa och antalet utbetalda sjukpenningdagar minskade 2017. Samtidigt växer inte längre utgifterna för assistansersättningen, del­vis på grund av nya redovisnings- och kontrollrutiner från Försäkringskas­san.^[8]

Flyktingmottagande och demografisk utveckling påverkar konsumtionsutgifterna

Den största kategorin av utgifter är de så kallade konsumtionsutgifterna. Kon­sumtionsutgifter är sådant som går till köp av varor och tjänster, till ex­empel löner, material, sociala avgifter och kostna­der för verksamhet som ut­förs av privata aktörer. De har vuxit, även mätt som andel av BNP. Ut­gif­ter för konsumtion stod 2017 för omkring 26 procent av BNP. Det kan jäm­föras med 24 pro­cent av BNP 2007. Men konsumtionsutgifterna har varit relativt stabila i förhållande till BNP de senaste fem åren, eftersom BNP-tillväxten har varit hög, vilket i sin tur delvis beror på den ökade offentliga konsumtionen (figur 2.9).

Att Sverige tagit emot många asylsökande har bidragit till att den offentliga kon­sumt­ionen ökat de senaste åren, även om minskningen av antalet asyl­sö­kande efter 2015 har dämpat denna utveckling. En allt större del av be­folk­ningen består av unga och äldre, vilket också bidrar till en högre offent­lig konsumtion av vård, skola och omsorg.^[9]

Det är i första hand kommunsektorns konsumtion som ökar. Statens utgifter för konsumtion ökar visserligen också i absoluta tal, men inte i relation till BNP.

Vid sidan av de två stora posterna konsumtionsutgif­ter och transfereringar finns även kostnaderna för investeringar, räntor och övrigt (figur 2.9). Här fram­går att räntekostnaderna för den offentliga sektorn har sjunkit avsevärt. Ut­gifterna för investeringar, till exempel i vägar, byggnader och för­svars­materiel, har däremot varit förhållandevis sta­bila. Statens investeringar som andel av BNP har sjunkit något, me­dan den kommunala sektorns utgifter för investeringar har ökat snabbare än statens investeringar har sjunkit.

Socialt skydd är det mest kostsamma verksamhetsområdet

Ett annat sätt att beskriva hur de offentliga utgifterna används är att se hur kostnaderna fördelar sig mellan verksamhetsområden. Det största verk­sam­hets­området kallas socialt skydd, och står för 42 procent av den offent­liga sektorns utgifter. I socialt skydd ingår stora delar av transfererings­systemet.

Figur 2.10 Den offentliga sektorns utgifter 2016 fördelat på verksamhetsområden

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

Kommentar: I övrigt ingår verksamhetsområdena miljöskydd, bostadsförsörjning och samhälls­ut­veck­ling samt fritidsverksamhet, kultur och religion. Vid publiceringen av denna rapport fanns inte data till­gängliga för 2017.

Andra stora utgiftsområden är hälso- och sjukvård, utbildning och allmän offen­tlig förvaltning, som står för 13–14 procent vardera av de offentliga ut­gifterna. I kategorin allmän offentlig förvaltning ingår bland annat utgifter för grundforskning, offentlig skuld, internationellt bistånd, kommunal för­valt­­ning och kostnader för närmare 60 statliga myndigheter, bland dem Rege­ringskansliet, Skatteverket och länsstyrelserna.

Jämfört med genomsnittet i EU använder Sverige en större del av de offent­liga utgifterna till verksamhetsområdet utbildning, men en något mindre del för verksamhetsområdet hälso- och sjukvård. I Sverige står utbild­ning för drygt 13 procent av de offentliga utgifterna, mot 10 procent i EU i ge­nom­snitt. Motsvarande andel för verksamhetsområdet hälso- och sjuk­vård är 14 procent i Sverige och drygt 15 procent i genomsnitt i EU.^[10]

Överlag är förändringarna små över åren när det gäller hur de offentliga ut­gifterna för­delas mellan verksamhetsområden. Den största förändringen över en tio­årsperiod är att kostnaderna för allmän offentlig förvaltning som andel av de totala utgifterna har sjunkit med två procentenheter. Det beror del­vis på att kostnaderna för den offentliga skulden, huvudsakligen ränte­kost­na­der, har sjunkit från 3,3 procent av de totala utgifterna 2006 till 1 pro­cent av utgifterna 2016. Men det avspeglar även att den svenska EU-av­giften var betydligt lägre 2016 än föregående år, vilket beror på tillfälliga hän­delser. Den underliggande trenden är att Sveriges EU-avgift ökar något.^[11]

Socialt skydd kostar mest även om man räknar bort transfereringar

Även om man bara ser till konsumtionsutgifter är socialt skydd det verk­samhetsområde som kostar mest. Socialt skydd står då för en fjärdedel av ut­gifterna (24,9 procent). Men verksamhetsområdena hälso- och sjukvård (24,6 procent) och utbildning (22,8 procent) står för nästan lika stora ande­lar av de totala konsumtionsutgifterna.

Att bara se till konsumtionsutgifter innebär att man bland annat inte räknar med transfereringar som sjukförsäkring och arbetslöshetsersättning, och in­ve­s­teringar. Det som blir kvar inom verksamhetsområdet socialt skydd är då bland annat äldreomsorg och omsorg för personer med funktions­ned­sätt­ning. Över en tioårsperiod har socialt skydd som andel av de totala kon­sum­t­ions­utgifterna ökat med nästan 3 procentenheter. Konsumtionsutgifterna för verksamhetsområdena utbildning respektive försvar har däremot mins­kat med ungefär 1,5 respektive 1 procentenhet.

Figur 2.11 Den offentliga sektorns utgifter för konsumtion 2016 fördelat på verk­samhetsområden

Källa: SCB, nationalräkenskaperna

Kommentar: I kategorin övrigt ingår verksamhetsområdena miljöskydd, bostadsförsörjning och samhällsutveckling samt fritidsverksamhet, kultur och religion. Vid publiceringen av denna rapport fanns inte data till­gänglig för 2017.

Inköpen från privata utförare har ökat

Den offentliga sektorns köp av verksamhet från privata utförare har ökat de senaste tio åren. Dessa inköp stod 2017 för 5,8 procent av statens kon­sumtionsutgifter, att jämföra med 3,6 procent 2007. Det handlar bland annat om köp av verksamhet inom området arbetsmarknadsåtgärder.

Även kommunernas och landstingens köp av verksamhet har ökat. För kom­mu­nerna stod inköpen från privata utförare för 15,7 procent av kon­sum­tions­utgifterna 2017, mot 10,4 procent 2007. Kommunerna köper framför allt vård och omsorg samt utbildning.

Landstingens köp av verksamhet har ökat från 8,8 procent 2007 till 11,8 procent 2016 och gäller nästan uteslutande privata utförare inom hälso- och sjukvårdsverksamheten.^[12]

Uppgifterna gäller verksamheter som enskilda individer använder. Det inne­bär att köp av kollektiva offentliga tjänster som infrastruktur inte ingår här. En stor del av statens verksamhet vänder sig direkt till kollektivet, och inte till enskilda individer. Därför är statens inköp från privata utförare rela­tivt begränsade, i jämförelse med kommuner och landsting.

Flera statliga och kommunala verksamhetsområden gör stora inköp från privata utförare

Figur 2.12 visar hur stor del av de totala konsumtionsutgifterna inom några ut­valda verksamhetsområden som går till inköp från privata utförare. Av sta­tens drygt 15 miljarder kronor i konsumtionsutgifter för ar­bets­mark­nads­åtgärder 2016 gick drygt 40 procent till köp från privata utförare.

För de övriga tre verksamhetsområden som figuren visar var köp av verk­sam­het som andel av de totala konsumtionsutgifterna betydligt lägre. Efter­som dessa områden – grovt sett handlar det om skola, vård och omsorg – är stora offentliga åtaganden handlar det ändå om betydande summor. För vart och ett av dessa tre verksamhetsområden köpte kommunerna och lands­ting­en verksamhet från privata utförare för omkring 35 miljarder kronor 2016.

Figur 2.12 Andelen konsumtionsutgifter inom några verksamhetsområden som går till köp från privata utförare 2007–2017

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

Sysselsatta i den offentliga sektorn

• Utvecklingen i huvuddrag
• År 2016 var 1 379 000 personer sysselsatta inom den offen­t­liga sektorn (staten, kommuner och landsting), vilket motsva­rar närmare 29 procent av antalet sysselsatta i Sverige.
• Antalet sysselsatta i den offentliga sektorn har ökat sedan 2012. Andelen sysselsatta i offentlig sektor ligger 2016 på näs­tan samma nivå som för tio år sedan.
• Sysselsättningen ökade mest i kommuner mellan 2015 och 2016, med 5 procent. Ökningen har skett parallellt med en hög be­folkningstillväxt de senaste åren.
• Inom staten ökade sysselsättningen med 2 procent mellan 2015 och 2016.
• Antalet anställda ökade mest inom Försvarssektorn mellan 2016 och 2017, med 9 procent eller 2 300 personer.
• Statligt anställda är äldre och har högre utbildning än genom­snit­tet för hela arbetsmarknaden. I staten har 76 procent en ef­tergymnasial utbildning jämfört med 43 procent inom hela ar­betsmarknaden.
• Andelen anställda i staten som har utländsk bakgrund fort­sät­ter att öka. Andelen nyanställda med utländsk bakgrund i sta­ten är något lägre än andelen med utländsk bakgrund i be­folk­ningen som helhet.

I det här kapitlet beskriver vi först övergripande hur sysselsättningen har utvecklats i olika delar av den offentliga sektorn under de senaste tio åren. Vi beskriver också hur köns- och åldersfördelningen ser ut i den offentliga sektorn. Därefter fokuserar vi på de anställda i den statliga förvaltningen. Vi beskriver de statsanställda utifrån faktorer som utbildning, utländsk bak­grund, anställningsformer och personalrörlighet.^[13]

Vi har hämtat statistiken över sysselsättningen i den offentliga sektorn från olika källor. Det innebär att uppgifterna inte är helt jämförbara eftersom definitioner och tidpunkten för när de har uppdaterats kan skilja sig åt.

Sysselsättning i den offentliga sektorn

Mellan 2015 och 2016 ökade sysselsättningen inom den offentliga sektorn. År 2016 var ungefär 1 379 000 personer sysselsatta där (tabell 3.1).^[14] Inom staten arbetar omkring 253 000 personer och där ökade sysselsättningen med 2 procent 2016 jämfört med 2015. Inom kommunerna arbetar omkring 866 000 personer och där ökade sysselsättningen med 5 procent mellan dessa år. Inom landstingen arbetar 259 000 personer och där ökade syssel­sätt­ningen med 2 procent. Befolkningstillväxten har varit hög under de se­nas­te åren, framförallt beroende på flyktinginvandringen.^[15] Samtidigt ökar an­delen unga och äldre i befolkningen, vilket leder till att Sverige behöver mer vård, skola och omsorg.

Tabell 3. Antal sysselsatta i alla sektorer 2007, 2015 och 2016, tusental

	2007	2015	2016	Diff. 2015– 2016	Diff. 2007– 2016
Staten	236	248	253	2 %	7 %
Kommuner	828	826	866	5 %	5 %
Landsting	250	255	259	2 %	4 %
Övriga offentliga organisationer	1	1	1	1 %	7 %
Totalt offentlig sektor	1 315	1 331	1 379	4 %	5 %
Offentligt ägda företag	209	210	207	-1 %	-1 %
Privat sektor	2 877	3 193	3 249	2 %	13 %
Totalt alla sektorer	4 401	4 733	4 836	2 %	10 %

Källa: SCB, registerbaserad arbetsmarknadsstatistik.

Kommentar: Det förekommer vissa avrundningsdifferenser i tabellen.

Figur 3.1 visar att drygt 67 procent av de sysselsatta på den svenska arbets­mark­naden jobbar inom den privata sektorn. Denna andel har ökat sedan 2007, då drygt 65 procent av de sysselsatta arbetade i den privata sektorn. Den offentliga sektorn sysselsätter närmare 29 procent av de sysselsatta. Den­na andel var ungefär lika stor 2007. Resterande 4 procent arbetar inom of­fentligt ägda företag. ^[16]

Den största arbetsgivaren inom den offentliga sektorn är kommunerna som står för närmare 18 procent av det totala antalet sysselsatta på den svenska ar­betsmarknaden. Landstingen och staten har ungefär lika många sys­sel­sat­ta. Drygt 5 procent av de sysselsatta arbetar inom var och en av dessa del­sek­­torer.

Figur 3.1 Andel av det totala antalet sysselsatta som var sysselsatta i privat och offentlig sektor 2016, procent

Källa: SCB, registerbaserad arbetsmarknadsstatistik.

Antalet sysselsatta i den offentliga sektorn har ökat

Under perioden 2007–2016 har antalet sysselsatta i den offentliga sektorn ökat med cirka 5 procent. Sysselsättningen har ökat i alla sektorer i den of­fent­liga sektorn, men procentuellt mest i staten, där den ökat 7 procent. Sys­selsättningen i den privata sektorn ökade under samma period med 13 pro­cent (tabell 3.1).

Statens andel av sysselsättningen är i stort sett oförändrad sedan 2007, me­dan kommunernas och landstingens andel av sysselsättningen har minskat något.

En allt större andel av den kommunalt finansierade verksamheten bedrivs nu­mera av privata utförare. Kommuner och landsting finansierade 2016 sys­selsättningen för cirka 1,3 miljoner personer.^[17] Det utgör omkring en fjär­de­del av antalet sysselsatta på hela arbetsmarknaden.

Figur 3.2 Antal sysselsatta i offentlig sektor och offentligt ägda företag 2007–2016

Källa: SCB, registerbaserad arbetsmarknadsstatistik.

Kommentar: Övriga offentliga organisationer finns inte med i figuren. Statliga affärsverk ingår i staten. Offentligt ägda företag är företag där en eller flera kommuner, landsting eller staten äger mer än 50 procent.

Antalet sysselsatta inom de offentligt ägda företagen har minskat något. Cirka 207 000 personer arbetade inom offentligt ägda företag under 2016. Det är en minskning med 1 procent sedan 2007. Sysselsättningen för de kom­munalt ägda bolagen ökade med 17 procent. Samtidigt minskade sys­sel­sättningen för de statliga bolagen med 16 procent. Minskningen för de stat­liga bolagen beror främst att flera stora statliga bolag har sålts ut under pe­rioden.

Antalet sysselsatta inom övriga offentliga organisationer som akademier, handelskammare och hushållningssällskap har ökat något mellan 2007 och 2016. Under 2016 var närmare 1 200 personer sysselsatta i dessa verksam­he­ter.

Fortsatt jämn könsfördelning i staten

Staten är den sektor som har den jämnaste könsfördelningen på ar­bets­mark­na­den. Det är ungefär lika många kvinnor som män som är sysselsatta i staten, men sedan 2009 är det något fler kvinnor än män. År 2016 var 52 pro­cent av de sysselsatta i staten kvinnor. Men inom de statliga affärsverken är männen i majoritet (67 procent 2016). Jämfört med 2015 har andelen män min­skat. Andelen män var då 78 procent. De statliga affärsverken ingår i sta­ten i figur 3.3.

Inom både kommuner och landsting är majoriteten av de sysselsatta kvin­nor. Det är ett mönster som gäller även när vi tittar bakåt i tiden. Inom både kom­muner och landsting var andelen män 22 procent under 2016. Flest an­ställda i kommuner och landsting finns i skolan samt i vård och omsorg. I dessa verksamheter finns betydligt fler kvinnor än män. Jämfört med 2015 har andelen män blivit marginellt högre både i kommuner och landsting.

Figur 3.3 Andel kvinnor och män sysselsatta i den offentliga sektorn 2016, procent

Källa: SCB, registerbaserad arbetsmarknadsstatistik.

Kommentar: Offentlig sektor totalt inkluderar övriga offentliga organisationer. I denna kategori in­går exempelvis akademier, handelskammare och hushållningssällskap. Offentligt ägda företag in­går inte.

Fler kvinnor än män i åldrarna 25–64 år var sysselsatta i staten 2016. Bland de yngsta och de äldsta är männen däremot fler (figur 3.4) År 2007 vägde det jämnt mellan män och kvinnor i åldrarna 25–64 år men männen var även då flest bland de yngsta och äldsta.

Figur 3.4 Antal sysselsatta kvinnor och män i staten inom olika åldersgrupper 2016

Källa: SCB, registerbaserad arbetsmarknadsstatistik.

Fler yngre i privat och kommunal sektor

Andelen yngre (16–24 år) var 2016 högre inom den privata sektorn än inom den offentliga sektorn (figur 3.5). Inom den offentliga sektorn var det kom­mu­nerna som hade högst andel yngre.

Det var också fler som är 65 år och äldre i den privata sektorn än i staten, kommunerna och landstingen.

Figur 3.5 Åldersfördelningen inom respektive sektor 2016, procent

Källa: SCB, registerbaserad arbetsmarknadsstatistik.

Kommentar: Övriga offentliga organisationer finns inte med i figuren. Statliga affärsverk ingår i staten. Offentligt ägda företag är företag där en eller flera kommuner, landsting eller staten äger mer än 50 procent.

Anställda i statliga myndigheter

Arbetsgivarverkets statistik visar att drygt 246 000 personer var anställda i statliga myndigheter i september 2017.^[18] Det är en ökning med 5 400 per­so­ner jämfört med föregående år.

Statligt anställda inom området försvar ökade mest mellan 2016 och 2017

Sammantaget har antalet anställda i statliga myndigheter ökat med drygt 22 000 personer under den senaste tioårsperioden.

Utbildning är det verksamhetsområde i staten som har flest antal anställda. Verksamhetsområdet utbildning omfattar statliga högskolor och universitet till­sammans med övriga förvaltningsmyndigheter inom utbildningsområdet (tabell 3.2 och figur 3.6). Drygt 67 000 arbetade inom utbildningsområdet 2017, vilket motsvarar lite mer än 27 procent av de anställda inom de stat­li­ga myndigheterna

Tabell 3. Antal anställda inom statliga myndigheter per verksamhetsområde (Cofog) 2007, 2015, 2016 och 2017

	2007	2015	2016	2017
Utbildning	57 968	67 147	66 904	67 280
Samhällsskydd och rättsskipning	45 382	49 025	49 800	50 937
Socialt skydd	31 873	37 215	40 499	40 753
Allmän offentlig förvaltning	29 968	27 944	27 951	28 353
Försvar	22 448	27 496	26 613	28 975
Näringslivsfrågor	30 951	21 981	22 604	23 181
Hälso- och sjukvård	1 641	2 892	2 880	3 140
Fritid, kultur och religion	2 639	2 146	2 195	2 179
Miljöskydd	782	1 073	1 090	1 169
Bostadsförsörjning och samhällsutveckling	337	318	310	319
Totalt	223 989	237 237	240 846	246 286

Källa: Arbetsgivarverket.

Kommentar: Anställda i statliga bolag och stiftelser liksom anställda vid riksdagens myndigheter in­går inte. Statistiken omfattar endast anställda med månadslön.

Antalet anställda har mellan 2016 och 2017 har ökat mest inom verksam­hets­området Försvar. Antalet statligt anställda har ökat även i verksamhets­om­rådet Hälso- och sjukvård. I båda dessa verksamhetsområden ökade an­talet anställda med närmare 9 procent.

Ökningen inom Försvar beror främst på att den första militära grund­ut­bild­ning­en (GMU) avslutades 2017. En stor andel av rekryterna valde att fort­sätta arbeta inom Försvarsmakten.^[19] De senaste tio åren har antalet statligt an­ställda inom Hälso- och sjukvård närmast fördubblats. Detta beror bland an­nat på att antalet myndigheter inom området har ökat. Inspektionen för vård och omsorg bildades 2013 och är ett exempel på en större myndighet inom Hälso- och sjukvård som tillkommit på senare tid.

Antalet anställda vid myndigheter i gruppen Näringslivsfrågor har minskat relativt sett mest de senaste tio åren, med 27 procent. Men jämfört med 2016 ökade antalet anställda något 2017. I dag arbetar drygt 23 000 personer inom detta verksamhetsområde.

Områdena Hälso- och sjukvård, Fritid, kultur och religion, Miljöskydd samt Bostadsförsörjning och samhällsutveckling hade lägst antal anställda. An­ta­let anställda var allra lägst inom området Bostadsförsörjning och sam­hälls­utveckling, där drygt 300 var anställda 2017.

Figur 3.6 Fördelningen av anställda inom statliga myndigheter per verksamhetsområde (Cofog) 2017

Källa: Arbetsgivarverket. * Inklusive Hälso- och sjukvård. ** Inklusive Miljöskydd samt Bostads­för­sörjning och samhällsutveckling.

Kommentar: Anställda i statliga bolag och stiftelser ingår inte. Det gör inte heller anställda vid riks­dagens myndigheter. Statistiken omfattar endast anställda med månadslön.

Könsfördelningen skiljer sig åt mellan olika verksamhetsområden. Exem­pel­vis är fortfarande fyra av fem anställda inom verksamhetsområdet För­svar män. Förhållandet inom området Socialt skydd är det omvända. Där är nästan sju av tio kvinnor. I Socialt skydd ingår bland andra myndigheterna Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Andelen yngre som arbetar i staten ökar

År 2017 var medelåldern bland de anställda vid de statliga myndigheterna drygt 44 år, både för kvinnor och män. Antalet anställda inom staten som är yngre än 30 år har ökat med 22 procent jämfört med 2012. Antalet anställda 55 år eller äldre minskade med 4 procent under samma period.

Staten har fortfarande en hög andel anställda i de äldsta åldersgrupperna. 21 procent av de anställda är 55 år eller äldre. Det hänger dels samman med att staten expanderade kraftigt på 1970-talet och då anställde många som fort­fa­rande jobbar kvar. Men det beror också på att många inom staten väljer att jobba kvar till 65 år eller längre (figur 3.7).

Figur 3.7 Antal anställda inom statliga myndigheter fördelat på ålder 2012 och 2017

Källa: Arbetsgivarverket.

Kommentar: Figuren omfattar anställda vid statliga myndigheter under regeringen med en tjänst­göring som omfattar minst 40 procent. Däremot ingår inte anställda i statliga bolag och stiftelser lik­som anställda vid riksdagens myndigheter, till exempel Riksrevisionen och Riksbanken.

Fortsatt hög andel tillsvidareanställda i staten

År 2017 hade 81 procent av de anställda i staten en tillsvidareanställning. Bland kvinnor var andelen med tillsvidareanställning något högre än bland män (83 procent mot 79 procent). Knappt 20 procent var visstidsanställda.^[20] En del av visstidsanställningarna beror på arbetets karaktär. Det gäller exem­pelvis soldater inom Försvarsmakten och tingsnotarier vid domsto­lar­na. Den högsta andelen visstidsanställda finns inom universitet och hög­sko­lor.

Detta är inga större förändringar jämfört med de närmast föregående åren.

Tre fjärdedelar av de statsanställda har en eftergymnasial utbildning

De statligt anställda har en högre utbildningsnivå än på arbetsmarknaden i stort. Av de anställda inom den statliga sektorn hade 76 procent en efter­gym­nasial utbildning 2017. En majoritet av dessa hade en utbildning som var två år eller längre. Totalt på arbetsmarknaden var andelen med efter­gym­nasial utbildning 43 procent. Knappt 12 procent av de statsanställda har en forskarutbildning.

Både 2016 och 2017 hade kvinnorna inom staten en något högre genom­snitt­lig utbildningsnivå än männen. Detta beror på att fler kvinnor än män har anställts i staten de senaste åren samtidigt som de som nyanställts har en högre utbildningsnivå än de tidigare anställda.^[21]

Andelen anställda i staten som har utländsk bakgrund fortsätter att öka

Andelen anställda i staten som har utländsk bakgrund har ökat från närmare 11 procent 2006 till 18 procent 2016.^[22] Trenden blir ännu tydligare när vi stu­derar andelen personer med utländsk bakgrund bland de nyanställda. Den­na andel var drygt 21 procent 2016 och var ungefär samma som andelen med utländsk bakgrund i befolkningen. Den var drygt 22 procent (figur 3.8).^[23]

Figur 3.8 Andel med utländsk bakgrund 2006–2016, staten, förvärvsarbetande 20–64 år och befolkningen, procent

Källa: Arbetsgivarverket.

*) Gäller personer med månadsavlönad anställning hos obligatoriska medlemmar i Arbets­givar­verket. I tidigare Offentlig sektor i korthet har underlaget för detta diagram inkluderat även frivilliga med­lemmar i Arbetsgivarverket. Andelen anställda i staten blev då något högre.

**) Gäller personer som inte var anställda i staten föregående år samt personer som bytt anställ­nings­myndighet sedan föregående år. Fram till 2005 beräknades detta endast för personer med en tjänst­göring som omfattar mer än 40 procent.

***) Källa: SCB:s registerbaserade arbetsmarknadsstatistik (RAMS). RAMS för 2015 fanns inte tillgänglig då statistiken publicerades.

**** Källa: SCB:s befolkningsstatistik.

Det är något fler kvinnor än män som har utländsk bakgrund bland de stats­an­ställda, men skillnaden är liten. Andelen med utländsk bakgrund bland stats­anställda är högre bland de yngre. Bland de anställda med utländsk bak­grund var 32 procent 25–34 år 2016 jämfört med knappt 22 procent bland samt­liga statsanställda.^[24]

Andelen anställda med utländsk bakgrund är högst inom verksamhets­om­rå­dena Utbildning (30,1 procent) och Socialt skydd m.m. (22,0 procent). An­de­len anställda med utländsk bakgrund har också ökat inom dessa områden jäm­fört med 2015. Lägst är andelarna inom Försvar (6,3 procent), Närings­livs­frågor m.m. (11,0 procent) respektive Samhällsskydd och rättsskipning (11,0 procent).^[25] En förklaring till de låga andelarna inom Försvar och Sam­hälls­skydd och rättsskipning är att där finns en hög andel tjänster som kräver svenskt medborgarskap.

Oförändrad personalrörlighet i staten

Personalrörligheten i staten 2017 låg på 12 procent och var oförändrad jäm­fört med 2016. Skillnaderna mellan kvinnor och män var små. Sedan 2007 har personalrörligheten varierat mellan 10 och 13 procent. Rörligheten var dock högre bland anställda som är under 35 år.^[26]

Något minskad sjukfrånvaro i staten

I de statliga myndigheterna uppgick sjukfrånvaron 2017 till 4,0 procent av den ordinarie arbetstiden. Det innebär att sjukfrånvaron för första gången på sex år har minskat något. Sjukfrånvaron 2016 var 4,1 procent.

Sjukfrånvaron i procent av ordinarie arbets­tid var 5,4 procent för kvinnor och 2,5 procent för män. Sjukfrånvaron har minskat både för kvinnor (0,1 procent­­enheter) och för män (0,2 procentenheter) i förhållande till 2016.

Långtidsfrånvaron (mer än 60 dagar) som andel av den totala sjukfrånvaron var 55,5 procent 2017. Den har ökat något i förhållande till 2016 då den var 54,8 procent.^[27]

Myndigheter och årsarbetskrafter i staten

• Utvecklingen i huvuddrag
• Antalet statliga myndigheter under regeringen har ökat från 343 till 344 mellan januari 2017 och januari 2018.
• Antalet årsarbetskrafter i staten har ökat stadigt sedan 2009 och uppgår i dag till cirka 223 000.
• Trots att myndigheterna i genomsnitt har blivit större de se­nas­te åren har många myndigheter fortfarande färre än 50 års­ar­bets­krafter. De tio största myndigheterna står för 52 procent av årsarbetskrafterna i staten 2018.

Myndigheterna ska tillämpa de lagar och utföra den verksamhet som riks­dagen och regeringen har beslutat om. Riksdagen anslår medel, men det är rege­ringen som avgör vilken myndighetsstruktur som är lämplig för att upp­nå det övergripande målet med förvaltningspolitiken.

Målet för den statliga förvaltningspolitiken är en innovativ och samver­kan­de statsförvaltning som är rättssäker och effektiv, har väl utvecklad kvalitet, service och tillgänglighet och som därigenom bidrar till Sveriges utveckling och ett effektivt EU-arbete.^[28]

För att kunna styra myndigheterna mot detta mål behöver regeringen följa upp hur verksamheterna och statsförvalt­ningen i stort utvecklas.

I detta kapitel visar vi hur myndighetsstrukturen har utvecklats under 2000-talet. Vi redovisar antalet myndigheter och årsarbetskrafter samt hur myn­dig­heterna fördelar sig utifrån verksamhetsområde och storlek.

Antal myndigheter under regeringen

Trenden att antalet myndigheter minskar för varje år bröts under 2018. An­ta­let myndigheter ökade från 343 till 344 mellan 2017 och 2018 (figur 4.1).^[29]

Figur 4.1 Antal myndigheter under regeringen den 1 januari 2000–2018

Källa: Statskontorets beräkningar.

Kommentar: Uppgifterna gäller antalet myndigheter den 1 januari respektive år.

Figuren visar att antalet myndigheter minskade relativt mycket i bör­jan av 2000-talet. Det berodde bland annat på att många små regionala och lokala myndigheter slogs samman och ombildades till en sammanhållen myndig­het. Ett senare exempel på detta är sammanslagningen av de 21 lokala polis­myndig­heterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska labo­ra­to­rium till Polismyndigheten 2015. Syftet med denna reform var bland annat att skapa en tydligare ledning och större enhetlighet i polisens arbete.

De senaste åren har förändringarna av antalet myndigheter varit små

Mellan 2009 och 2017 fortsatte antalet myndigheter att minska, men i lägre takt. De senaste åren har förändringarna av antalet myndigheter varit relativt små. Mellan 2017 och 2018 ökade antalet myndigheter med en.

Tre nya myndigheter bildades under detta år – Jämställdhetsmyndigheten, Dele­gationen mot segregation och Klimatpolitiska rådet. Samtidigt av­veck­la­des två myndigheter. Livrustkammaren och Skoklos­ters slott med Hallwylska museet upphörde som egen myndighet och verk­samheten över­för­des till Statens historiska museer. Även Riksutställningar har avvecklats som egen myndighet. Vissa av Riksutställningars uppgifter har överförts till Riks­antikvarieämbetet.

Flest myndigheter finns inom området samhällsskydd och rättskipning

Nästan en tredjedel av Sveriges myndigheter finns inom verksamhets­om­rå­det Samhällsskydd och rättsskipning. Ett stort skäl till det stora anta­let är att landets domstolar ingår i detta verksamhetsområde. Förhål­lande­vis många myn­digheter finns också inom områdena Näringslivsfrå­gor, Allmän offent­lig förvaltning och Utbildning. Antalet myndigheter är betydligt färre på om­rådena Bostadsför­sörjning och samhällsutveckling, Miljöskydd samt Hälso- och sjukvård (figur 4.2).

Figur 4.2 Antal statliga myndigheter efter verksamhetsområde 2018

Källa: ESV och Statskontorets egna uppgifter.

Enrådighet är den vanligaste ledningsformen

Flest myndigheter är så kallade enrådighetsmyndigheter. Det innebär att myn­dighetschefen är ansvarig för verksamheten inför regeringen. Totalt 130 myndigheter har denna ledningsform. De flesta av dem har även ett så kal­lat insynsråd som ska utöva insyn och ge myndighetschefen råd.

Bland de övriga myndigheterna är 65 styrelsemyndigheter och 52 nämnd­myn­digheter. Det innebär att en styrelse eller en nämnd är ansvarig för verk­samheten inför regeringen. De återstående knappt hundra myndighet­erna har en annan ledningsform än de som regleras i myndighetsförord­ningen (2007:15). Huvuddelen av dessa myndigheter är domstolar. Fördel­ningen mel­­lan de olika typerna av ledningsformer har inte förändrats i någon större om­fattning under de senaste åren.^[30]

Myndigheter har omlokaliserats i syfte att öka den regionala närvaron

Statskontoret kartlade under 2016 den statliga närvaron i landet.^[31] Kart­lägg­ning­en visade att staten fanns representerad i alla län och i 265 av lan­dets kom­muner. Totalt 60 procent av myndigheterna hade sitt huvudkon­tor i Stock­holms län. Flest statligt anställda i absoluta tal fanns i Stock­holms, Väst­ra Götalands, Skånes och Uppsala län.

Regeringen har sedan dess verkat för att öka den statliga närvaron i olika delar av landet genom att omlokalisera myndigheter. Regeringen har fattat beslut om att omlokalisera följande myndigheters verksamhet:

• E-hälsomyndighetens säte och delar av verksamheten har omloka­lise­rats från Stockholm till Kalmar.
• Fastighetsmäklarinspektionen har i sin helhet omlokaliserats från Stock­­holm till Karlstad.
• Statistiska centralbyråns säte och delar av verksamheten har omloka­li­se­rats från Stockholm till Örebro.
• Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd omlokaliseras i sin helhet från Stockholm till Skellefteå.
• Polarforskningssekretariatet omlokaliseras i sin helhet från Stock­holm till Luleå.
• Myndigheten för kulturanalys omlokaliseras i sin helhet från Stock­holm till Göteborg.
• Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor omlokali­seras i sin helhet från Stockholm till Växjö.
• Myndigheten för tillgängliga medier omlokaliseras i sin helhet från Stockholm till Malmö.
• Inspektionen för socialförsäkringen omlokaliseras i sin helhet från Stock­holm till Göteborg.
• Strålsäkerhetsmyndighetens säte och delar av verksamheten omloka­li­se­ras från Stockholm till Katrineholm.
• Svenska ESF-rådets säte och delar av verksamheten omlokali­seras från Stockholm till Gävle.
• Sidas säte och den verksamhet som finns i Stockholms stad om­lo­ka­li­se­ras till Botkyrka kommun. ^[32]

Därutöver har regeringen beslutat att omlokalisera delar av ett flertal andra myndigheter från Stockholm till andra orter i landet. Till exempel omloka­li­seras verksamhet vid Tullverket från Stockholm till Malmö. Regeringen har också beslutat att placera nya myndigheter utanför Stockholms län i syf­te att öka den statliga närvaron i andra delar av landet. Exempelvis har den nya Jämställdhetsmyndigheten lokaliserats till Göteborg.^[33]

Antal årsarbetskrafter i staten

Antalet årsarbetskrafter i staten har ökat stadigt sedan 2009 (figur 4.3). Un­der den senaste 10-årsperioden, mellan 2008 och 2018, har antalet års­ar­bets­krafter ökat med cirka 10 procent. Antalet årsarbetskrafter i staten upp­går i dag till cirka 223 000.

Figur 4.3 Antal årsarbetskrafter i staten 2000–2018, tusental

talet

Källa: SCB samt uppgifter som Statskontorets samlat in.

Kommentar: Uppgifterna om årsarbetskrafter gäller februari respektive år med vissa undantag. För AP-fonderna, som är relativt små myndigheter, används uppgifter om det genomsnittliga antalet an­ställda från årsredovisningarna 2017.

Migrationsverket står för den största förändringen av antalet årsarbetskraf­ter mellan 2017 och 2018. Under denna period minskade antalet årsarbets­kraf­ter vid myndigheten med 756 vilket innebar att arbetskraften minskade med 10 procent. Migrationsverket arbetar med att anpassa myn­digheten till en situation med färre asylsökande, färre boenden och ett minskat mot­tag­nings­system.^[34] Även Försäkringskassan har minskat sin arbetskraft betyd­ligt, med 437 årsarbetskrafter, vilket motsvarar 3,5 procent.

Det finns också myndigheter där antalet årsarbetskrafter ökat betydligt det se­naste året. De största ökningarna har skett hos Tra­fikverket (518 års­ar­bets­­krafter, 7,6 procent) och Kriminalvården (306 års­arbetskrafter, 3,2 pro­cent). Dessa myndigheter har ökat personalen för att kunna möta verk­samhetens behov och för särskilda satsningar.^[35]

Bland myndigheter som uppvisar relativt stora förändringar både i antal och i andel kan vi nämna Statens skolverk (136 årsarbetskrafter, 25 pro­cent) och Inspektionen för vård och omsorg (121 årsarbetskrafter, 21 pro­cent). Båda dessa myndigheter har ökat sin personalstyrka.^[36]

Många myndigheter är små

Många myndigheter är små (figur 4.4). Trots att vi i figuren nedan inte räk­nar med domstolarna, som i många fall är små myndigheter, så är det 95 myn­digheter som har mindre än 50 årsarbetskrafter. Den största föränd­ring­en mellan 2017 och 2018 finns i storleksklassen 200 till 499 årsarbets­kraf­ter, där antalet myndigheter har ökat från 38 till 42.

Figur 4.4 Antal statliga myndigheter indelade efter storlek (i årsarbetskrafter) 2018

Källa: SCB, Statskontorets egna beräkningar samt uppgifter från myndigheternas årsredovis­ningar.

Kommentar: Denna figur redovisar, till skillnad från tidigare års Offentlig sektor i korthet, inte dom­stolar och andra myndigheter som Domstolsverket fungerar som serviceorganisation för, till exem­pel hyres- och arrendenämnder. Årsar­betskrafterna vid dessa myndigheter redovisas samlat under Domstolsverket. Merparten av dessa myndigheter har färre än 50 årsarbetskrafter. Detta inne­bär att det totala antalet myndigheter som redovisas i figuren uppgår till 261 för 2017 och 262 för 2018.

Myndigheterna har i genomsnitt blivit större de senaste åren. De tio största myn­digheterna har alla mer än 6 000 årsarbetskrafter och står för cirka 52 pro­cent av samtliga årsarbetskrafter i staten under 2018. Polismyndigheten är Sveriges största myndighet följd av Försvarsmakten, Arbets­förmedlingen och Försäkringskassan.

Allmänhetens uppfattning om kvaliteten i offentlig verksamhet

• Utvecklingen i huvuddrag
• Allmänheten är positiv till det arbete som Skatteverket utför, men ger Arbetsförmedlingen och Migrationsverket låga betyg.
• Fler är nöjda än missnöjda med med hur grundskolan och sjuk­vården fungerar. Däremot är fler missnöjda än nöjda med äld­re­omsorgen. Allmänhetens betyg på alla dessa tre kom­mu­na­la verksamheter har sjunkit.
• Skillnaderna varierar överlag inte mycket beroende på till exem­pel kön, ålder och utbildning.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har på uppdrag av Statskontoret de senaste åtta åren mätt hur allmänheten uppfattar verksamheten vid ett an­tal myndigheter och inom ett antal kommunala verksamhetsområden.^[37] Syf­tet är att få en bild av hur allmänheten uppfattar kvaliteten i förvalt­ning­ens tjänster. Några stora myndigheter respektive kommunala verk­sam­hets­om­råden har ingått i undersökningen varje år, medan andra byts mellan åren för att spegla bredden på den offentliga förvaltningen och belysa olika as­pek­ter av den.

Allmänhetens uppfattning om statliga myndigheter

I 2017 års mätning ingår sju myndigheter: Arbetsförmedlingen, Försäk­rings­kassan, Migrationsverket, Myndigheten för säkerhet och beredskap (MSB), Polismyndigheten Skatteverket och Skolverket (tabell 5.1). All­män­hetens uppfattning om dessa myndigheter skiljer sig tydligt åt. En majo­ri­tet av de som svarat uppfattar att Skatteverket och Polismyndig­heten skö­ter sina uppgifter på ett bra sätt.

Däremot är det betydligt fler som svarar att de tycker att Migrationsverket och Arbetsförmedlingen sköter sina uppgifter dåligt än de som svarar att de tycker dessa myndigheter sköter sina uppgifter bra. Allmänheten har även en negativ uppfattning om Försäkringskas­sans arbete, även om den upp­fatt­ning­en inte är lika entydig som när det gäller Migrationsverket och Arbets­för­medlingen.

För Skolverket väger det ganska jämnt mellan de som anser att myndig­heten sköter sin uppgift bra respektive dåligt. Relativt många har inte någon upp­fatt­ning eller känner inte till Myndigheten för säkerhet och beredskap (MSB), jämfört med övriga sex myndigheter i undersökningen.

Tabell 5.1 Allmänhetens uppfattning om hur myndigheter sköter sin uppgift 2017, procent

	Känner inte till myndig­ heten	Bra	Varken eller	Dåligt	Ingen upp- fattning
Skatteverket	1	58	22	6	13
Polismyndigheten	1	51	19	25	4
MSB	12	24	21	9	34
Skolverket	3	23	28	29	17
Försäkringskassan	2	23	21	37	17
Migrationsverket	3	13	21	47	16
Arbetsförmedlingen	5	9	15	50	21

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2017.

Frågan lyder: Hur anser du att följande myndigheter sköter sin uppgift? I tabellen ovan har vi redo­visat svarsalternativen mycket bra och ganska bra tillsammans som bra, samt ganska dåligt och mycket dåligt tillsammans som dåligt. Antalet svarande ligger mellan 1 746 och 1 761.

Allmänheten är mest nöjd med Skatteverket

Allmänheten har i våra mätningar de senaste åren varit mest nöjd med hur Skatte­verket sköter sin uppgift. Omkring sex av tio har de senaste åren svarat att de uppfattar att Skatteverket sköter sin uppgift bra. Det är även rela­tivt få som svarar att Skatteverket sköter sin uppgift dåligt. Det gör att Skatte­verket har höga så kallade balansmått. Balansmått är andelen som upp­fattar att myndigheten sköter sitt arbete mycket eller ganska bra minus an­delen som anser att den sköter sig mycket eller ganska dåligt. Skattever­ket har haft höga balansmått alla år myndigheten har ingått i mätningarna (tabell 5.1 och figur 5.1).

Figur 5.1 Allmänhetens uppfattning om hur ett urval av myndigheter sköter sin uppgift 2010, 2013, 2015, 2016 och 2017, balansmått

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 2010–2017.

Kommentar: Observera att data saknas för samtliga myndigheter 2011, eftersom ingen mätning gjordes då. För Migrationsverket saknas även data för 2010, 2012 och 2014, för Skatteverket 2012 och 2014 och för Polismyndigheten 2012. Dessa år var andra myndigheter med i mätningarna.

Allmänhetens betyg på Polisen har varierat över tid

Polisen har tidigare fått goda betyg från allmänheten. I 2016 års mätning vände dock sifforna nedåt. Andelen som tyckte att Polisen gjorde ett bra jobb minskade med 13 procentenheter mellan 2015 och 2016, och andelen som tyckte att myndigheten gjorde ett dåligt jobb ökade med ungefär lika mycket. Detta avspeglas i Polisens balansmått (figur 5.1).

Även den nationella trygghetsundersökning (NTU) som Brottsförebyg­gan­de rådet gör visar på ett sjunkande förtroende för polisen. Enligt denna un­der­sökning har antalet som har stort förtroende för polisen har sjunkit från 65 procent 2015 till 54 pro­cent 2017.

Men SOM-institutets senaste mätning för 2017 visar att allmänhetens upp­fattning om hur Polisen sköter sitt arbete har förbättrats igen jämfört med resul­taten från 2016. Det kan möjligen tyda på att nedgången i Polisens betyg var tillfällig, åtminstone till viss del. För detta talar att Statskontorets under­sökning är gjord hösten 2017, medan den senaste nationella trygg­hets­un­dersökningen bygger på data från våren 2017.

Men vi konstaterar att det är svårt att säga något säkert om trenden. Stats­kon­toret kommer att analysera denna fråga även i vår utvärdering av om­bildningen av polisen, som vi slutredovisar i en rapport i oktober 2018.

Allmänheten är mindre nöjd med flera stora myndigheter

Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Försäk­ringskassan och Skolverket får negativa balansmått av allmänheten. Fler är negativa än positiva till hur dessa myndigheter sköter sina uppgifter.

Allmänhetens omdöme är särskilt lågt för Arbetsförmedlingen och Migra­tions­verket. Endast 9 procent svarar att Arbetsförmedlingen sköter sin upp­gift mycket eller ganska bra, medan 50 procent svarar ganska eller mycket dåligt. Betyget på Migrationsverket är nästan lika lågt (tabell 5.1).

De flesta myndigheter har fått fler positiva än negativa omdömen

Allmänheten har över åren gett fler positiva än negativa omdömen till de under­sökta myndig­heterna (tabell 5.3). Femton av tjugo myndigheter som någon gång har ingått i denna undersökning har fått fler positiva än negativa omdömen från allmänheten. Det är ett tecken på att det finns ett förtroende för den statliga förvaltningen, utan att man för den sakens skull bör bortse från att allmänheten har en negativ uppfatt­ning om några av de större stat­liga myndigheterna.

Tabell 5.2 Allmänhetens uppfattning om hur myndigheter sköter sin uppgift 2010 och 2012–2017, balansmått

	2010	2012	2013	2014	2015	2016	2017
Arbetsförmedlingen	-27	-29	-48	-37	-33	-31	-41
Centrala studiestöds- nämnden (CSN)	15				26
Försäkringskassan	-24	-13	-5	-2	7	1	-14
Havs- och vatten­ myndigheten			9		8
Inspektionen för vård och omsorg					-5
Konsumentverket				30
Kronofogdemyndig­ heten		27
Livsmedelsverket		25
Migrationsverket			-29		-24	-35	-34
Myndigheten för säkerhet och bered­ skap (MSB)							15
Naturvårdsverket		27				30
Pensionsmyndig­heten				19
Polismyndigheten	53		41	44	44	17	26
Riksrevisionen		23
Skatteverket	51		54		57	52	52
Socialstyrelsen				9
Statens skolverk		1					-6
Statistiska central­ byrån			28
Trafikverket			38		18
Valmyndigheten	32

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 2010–2017.

Kommentar: Balansmått är andelen som uppfattar att myndigheten sköter sitt arbete mycket eller ganska bra minus andelen som anser att den sköter sig mycket eller ganska dåligt. Ett balansmått på 100 innebär att alla svarande är nöjda, medan -100 innebär att alla är missnöjda.

Allmänhetens uppfattning om kommunal verksamhet

I SOM-institutets undersökningar ingår också frågor om hur allmänheten upp­fattar att verksamheter som kommuner och landsting ansvarar för fun­gerar. I 2017 års undersökning har allmänheten fått svara på hur de uppfattar att sjukvården, grundskolan och äldreomsorgen fungerar där de bor.

Färre är nöjda med grundskolan, sjukvården och äldreomsorgen

Allmänhetens uppfattning om hur grundskolan, sjukvården och äldre­om­sor­gen fungerar har sjunkit. År 2010 svarade 62 procent att sjuk­vården fun­gerar ganska bra eller mycket bra, medan 15 procent svarade att den fun­ge­rar ganska dåligt eller mycket dåligt. Det gav ett balansmått på 47 procent. Balansmåttet har till 2017 sjunkit till 11 procent för sjukvår­den. Skillnaden mel­lan andelen som har en positiv uppfattning och ande­len som har en nega­tiv uppfattning har därmed minskat betydligt, även om det alltså fortfarande är fler som är positiva än negativa till hur sjukvården fungerar (figur 5.2).

Figur 5.2 Allmänhetens uppfattning om sjukvården, grundskolan och äldreomsorgen 2017, balansmått

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2017.

Frågan lyder: Hur tycker du att den verksamhet fungerar som bedrivs på följande områden i det lands­ting/region eller kommun där du bor? Antalet svarande var drygt 3200 år 2010, därefter mel­lan 1480 och 1762. Observera att data saknas för äldreomsorgen 2011, 2013 och 2014. Under­sök­ning­en omfattade då andra verksamheter.

Allmänhetens betyg, mätt som balansmått, på äldreomsorgen och grund­sko­lan har också sjunkit, om än inte lika mycket.

Försämringarna beror både på att andelen som tycker att verksamheterna fun­gerar bra har minskat och att andelen som tycker att verksamheterna fun­gerar dåligt har ökat. Omkring fyra av tio ansåg 2017 att grundskolan och sjukvården fungerade mycket eller ganska bra. Endast en av fyra hade en positiv bild av äldreomsorgen (tabell 5.3).

Tabell 5.3 Medborgarnas uppfattningar om hur kommunala verksamheter fungerar 2017, procent

	Känner inte till verksam­ heten	Bra	Varken eller	Dåligt	Ingen upp­ fattning
Grundskola	10	38	16	18	18
Sjukvård	1	44	18	33	4
Äldreomsorg	6	24	17	33	20

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2017.

Fler positiva än negativa bedömningar av kommunala verksamheter

Äldreomsorgen är den enda kommunala verksamhet som har haft ett nega­tivt balansmått. För andra kommunala verksamheter har andelen med posi­ti­va uppfattningar om hur verksamheten fungerar varit större än ande­len med negativa uppfattningar (tabell 5.4).

Allmänheten har i högre grad kontakt med kommunala verksamheter än med statliga myndigheter. Det kan bidra till positiva omdömen om de kom­mu­nala verksamheterna. Tidigare undersökningar har visat att de som kom­mer i kontakt med en verksamhet generellt är mer positiva i sina be­döm­ning­ar än de som inte har varit i kontakt med verksamheten.^[38] För­äldrar med barn i åldern 7–15 är till exempel mest positiva till grund­skolan i mätningen för 2017, medan personer i åldern 16–29 är minst posi­tiva till äldre­om­sorgen. Ett undantag är sjukskrivna personer som trots att de har varit i kon­takt med sjukvården ger sämre betyg till sjukvården än genomsnittet i un­der­­sökningen. Även de som upplever att de har sämre hälsa ger sämre betyg till sjukvården än genomsnittet.

Tabell 5.4 Medborgarnas uppfattningar om hur verksamheter fungerar 2012–2017, balansmått

	2012	2013	2014	2015	2016	2017
Förskola			34
Grundskola	28	20	20	19	25	20
Kollektivtrafik		18
Plan- och byggfrågor	11
Renhållning	62
Sjukvård	42	24	24	15	17	11
Äldreomsorg	13			-9	-6	-9

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 2012–2017.

Kommentar: Balansmått är andelen som uppfattar att myndigheten sköter sitt arbete mycket eller ganska bra minus andelen som anser att den sköter sig mycket eller ganska dåligt. Ett balansmått på 100 innebär att alla svarande är nöjda, medan -100 innebär att alla är missnöjda.

Bedömningar i olika grupper

Offentlig verksamhet ska vara opartisk och neutral, med likabehandlings­prin­cipen i centrum. Det är därför önskvärt att det inte finns stora skillna­der i hur olika grupper bedömer att offentlig verksamhet fungerar. I sam­band med mätningarna har SOM-institutet analyserat allmänhetens bedömningar uti­från bland annat socioekonomiska faktorer, demografi och politisk orien­te­ring.

Små skillnader mellan socioekonomiska och demografiska grupper

Det verkar inte finnas betydande systematiska skillnader mellan olika socio­ekonomiska och demografiska grupper när det gäller hur de bedömer hur stat­liga myndigheter och kommunala verksamheter sköter sitt arbete. För en­skilda myndigheter kan vissa grupper sticka ut. Till exempel är kvinnor mer nöjda med Polismyndighetens arbete än män, medan personer som bor på landsbygden ger lägre betyg till Försäkringskassan och Migrationsverket än genomsnittet. Men det går inte att översätta den här typen av enskilda ob­servationer till något tydligt mönster för alla under­sökta myndigheter och verk­samheter.

Ett sätt att visa att det inte finns några större systematiska skillnader är att som SOM-institutet räkna ut det genomsnittliga balansmåttet per grupp för de sju statliga myndigheterna och de tre kommunala verksamheterna som in­går i under­sökningen. Det genomsnittliga balansmåttet för kvinnor är till exem­pel 3 (se tabell 5.3). Det innebär att andelen kvinnor som har positiva upp­fatt­ningar är tre procentenheter fler än andelen kvinnor som har nega­tiva upp­fattningar, om man väger samman de tio myndigheterna och verk­sam­he­terna.

Det kan jämföras med det genomsnittliga balansmåttet för samtliga (all­män­he­ten i stort), som är 2, och för män, som är 1. Kvinnor är därmed något mer positiva än män, men skillnaden är väldigt liten. Detta mönster gäller över­lag: ingen av de grupper vi redovisar avviker på ett tydligt sätt från all­mänheten i stort i sina svar.^[39]

Den yngsta åldersgruppen (16–29 år) är något mer negativ i genomsnitt än andra åldersgrupper. Det beror på att denna åldersgrupp ger betydligt mer ne­gativa svar om sjukvården, grundskolan och äldreomsor­gen än andra ål­ders­grupper. De mellan 16 och 29 år har däremot ungefär samma upp­fatt­ning om statliga myndigheter som andra åldersgrupper, vil­ket gör att skill­na­den i det genomsnittliga balansmåttet inte blir alltför stort.

I tidigare års mätningar har inte den yngsta åldersgruppen stuckit ut på detta sätt i bedömningen av de kommunala verksamheterna jämfört med andra ål­dersgrupper.

Tabell 5.3 Utvalda gruppers genomsnittliga balansmått för de statliga myndigheterna och de kommunala verksamheterna 2017

	Grupp	Genomsnittligt balansmått
	Samtliga	2
Kön	Kvinna	3
	Man	1
Ålder	16–29 år	-2
	30–49 år	4
	50–64 år	1
	65–85 år	3
Utbildning	Låg	3
	Medel	1
	Hög	2
Boendeort	Landsbygd	0
	Tätort	3
	Stad	3
	Storstad	1

Källa: Den nationella SOM-undersökningen 2017.

Kommentar: Genomsnittligt balansmått avser medelvärdet för balansmåttet för de sju statliga myn­dig­heter och tre kommunala verksamheter som har ingått i undersökningen.

Politisk orientering har ökat i betydelse

Socioekonomiska och demografiska faktorer som kön, ålder och utbild­ning verkar alltså inte ha stor betydelse för allmänhetens uppfatt­ning om hur stat­liga myndigheter och kommunala verksamheter sköter sina uppgifter. Däre­mot ser vi att ideologi och partipolitik ökar i betydelse.

Mätningen 2017 visar att personer som identifierar sig som vänster ger hög­re betyg i genomsnitt för de undersökta myndigheterna och verksam­heterna än personer som identifierar sig som höger, +11 respektive -5 i genom­snitt­ligt balansmått. Denna skillnad syntes även i mätningen 2016, men inte i 2015 års undersökning.

Mot denna bakgrund är det kanske inte överraskande att svaren också skil­jer sig åt beroende på partisympati. Sympatisörer till Socialdemokraterna (+15 i genomsnittligt balansmått) och Miljöpartiet (+16) är mest nöjda med myn­dig­heterna och de kommunala verksamheterna, medan sympati­sörer till Sverige­­demokraterna är minst nöjda (-21).

SOM-institutet konstaterade 2016 att anhängare till Sveriges två stora rege­ringsbärande partier, Socialdemokraterna och Moderaterna, i genom­snitt gör mycket likartade bedömningar av hur olika myndigheter och verksam­he­ter fungerar.^[40] Denna slutsats gäller inte längre. År 2016 var soci­aldemo­kra­ters genomsnittliga balansmått 14 procentenheter högre än moderaters. År 2017 var balansmåttet 18 procentenheter högre. Social­demo­kratiska sym­pa­tisörer är alltså betydligt mer positiva än moderata sympatisörer till hur de statliga myndigheterna och de kommunala verk­samheterna funge­rar.

Statskontorets tidigare rapporter i samma serie

Den offentliga sektorn i korthet 2017. Rapport, dnr 2017/20-5.

Den offentliga sektorn i korthet 2016. Rapport, dnr 2016/54-5.

Den offentliga sektorn i korthet 2015. Rapport, dnr 2015/6-5.

Den offentliga sektorn i korthet 2014. Rapport, dnr 2013/201-5.

Svensk förvaltning i ett internationellt perspektiv. Rapport, dnr 2013/239.

Den offentliga sektorn i korthet 2012 – utvecklingen 2012. Rapport, dnr 2013/80-5.

Vad händer i den offentliga sektorn? Rapport, dnr 2012/7-5.

Den offentliga sektorns utveckling. En samlad redovisning 2011. Rapport, dnr. 2011/55.

Färre men större – statliga myndigheter 2007–2010. Rapportserien OOS (Om offentlig sektor) 6, 2010.

Statliga myndigheter 2007. PM, dnr 2007/99-5.

Statsförvaltningens utveckling 1990–2005. Rapport, 2005:32.

Fotnoter

1. Statskontoret inledde 2017 ett tätare samarbete med SCB, som också räknar an­­talet statliga myndigheter, med syftet att redovisa på ett mer enhetligt sätt. Även Arbetsgivarverket och ESV, som också för register över myndigheter men med andra utgångspunkter, har deltagit i samarbetet. För en mer utförlig be­­skrivning av samarbetet och vilka utgångspunkter respektive myndighet har för sina beräkningar, se Statskontoret (2017). Den offentliga sektorn i korthet 2017.

   ↑

2. När vi i rapporten skriver landsting avser vi landsting och regioner. ↑

3. Konjunkturinstitutet (2018). Konjunkturläget i mars 2018, och proposition 2017/18:100. 2018 års ekonomiska vårproposition.

   ↑

4. Konjunkturinstitutet (2018). Konjunkturläget i mars 2018.

   ↑

5. Proposition 2017/18:100. 2018 års ekonomiska vårproposition.

   ↑

6. OECD (2018). General government spending. Indikator tillgänglig på data.oecd.org. Hämtat 2018-04-19. Uppgifterna avser 2016.

   ↑

7. Konjunkturinstitutet (2018). Konjunkturläget i mars 2018.

   ↑

8. Konjunkturinstitutet (2018). Konjunkturläget i mars 2018.

   ↑

9. Konjunkturinstitutet (2018). Konjunkturläget i mars 2018.

   ↑

10. Eurostat General government expenditure by function (COFOG), hämtat 2018-04-26.

    ↑

11. Skr. 2016/17:101. Årsredovisning för staten, s. 155, och proposition 2017/18:1. Budgetpropositionen för 2018, utgiftsområde 27: Avgiften till den Europeiska unionen.

    ↑

12. Landstingen har även betydande utgifter för läkemedelsförmånen, det vill säga för subventioner av läkemedel. Dessa utgifter har de senaste åren har ut­gjort 7–8 procent av landstingens konsumtionsutgifter. Vi har inte räknat med dem här som köp av verksamhet. Landstingens utgifter för läkemedelsförmånen ingår visserligen i de så kallade sociala naturaförmånerna i national­rä­ken­ska­perna, som är det dataunderlag som vår redovisning av detta avsnitt bygger på. Men eftersom syftet med detta avsnitt är att redovisa den offentliga sektorns köp av verksamhet räknar vi inte in utgifterna för läkemedelsförmånen här. Det är delvis skilda logiker som präglar kostnadsutvecklingen för subventioner av läkemedel och till exempel kostnaden för privat drivna vårdcentraler.

    ↑

13. Omfattar anställda vid statlig myndighet under regeringen med en tjänst­gö­ring som omfattar minst 40 procent. Anställda i statliga bolag och stiftelser lik­som anställda vid riksdagens myndigheter, till exempel Riksrevisionen och Riks­banken, ingår inte. ↑

14. I den offentliga sektorn ingår staten, kommunerna, landstingen och övriga of­fent­liga organisationer, exempelvis akademier, handelskammare och hus­håll­nings­sällskap. Till staten räknar vi de statliga förvaltningsmyndigheterna, de stat­liga affärsverken och domstolarna. ↑

15. Proposition 2017/18:1, Budgetpropositionen för 2018, Utgiftsområde 25.

    ↑

16. Övriga offentliga organisationer kommenteras inte då andelen är mycket liten (0,02 procent). Men de ingår i den offentliga sektorn och den totala syssel­sätt­ning­en.

    ↑

17. Proposition 2017/18:1. Budgetpropositionen för 2018, Utgiftsområde 25 All­män­na bidrag till kommuner.

    ↑

18. Gäller anställda med månadslön.

    ↑

19. Försvarsmakten (2018). Försvarsmaktens årsredovisning 2017.

    ↑

20. Statistikunderlag per e-post från Arbetsgivarverket 2018-04-27.

    ↑

21. Arbetsgivarverkets webbplats, Statsanställdas utbildningsnivå 2017, statistik hämtad 2017-06-04.

    ↑

22. En person med utländsk bakgrund definieras som en person som antingen är utrikes född eller är född i Sverige med och där båda föräldrarna är utrikes födda.

    ↑

23. Underlag från Arbetsgivarverket per e-post 2018-05-04.

    ↑

24. Proposition 2017/18:1, Budgetpropositionen för 2018.

    ↑

25. Arbetsgivarverket (2016). Utländsk bakgrund i staten 2015

    ↑

26. Statistikunderlag per mejl från Arbetsgivarverket 2018-04-27.

    ↑

27. Statskontoret (2018). Sjukfrånvaro i staten år 2017 – myndigheter och sek­to­rer.

    ↑

28. Proposition 2017/18:1. Budgetpropositionen för 2018. Utgiftsområde 2. Sam­hälls­ekonomi och finansförvaltning. Se även Regeringens förvaltningspolitik, rege­ringens skrivelse 2013/14:155.

    ↑

29. Denna redovisning omfattar förvaltningsmyndigheter och domstolar som ly­der under regeringen och som regeringen har utfärdat en specifik förordning med instruktion för, eller som styrs av särskild lag. Redovisningen omfattar inte myn­digheter som har tidsbegränsade uppdrag, såsom delegationer, kommittéer eller avvecklingsmyndigheter. Utlandsmyndigheterna ingår i myndigheten Rege­ringskansliet. Se även kapitel 1.

    ↑

30. Statskontoret (2015). Den offentliga sektorn i korthet 2015. Fördelningen 2015 är ett exempel på detta. Då fanns 134 enrådighetsmyndigheter, 64 sty­rel­se­­myndigheter, 54 nämndmyndigheter, och liksom i dag ett knappt hundratal myn­dig­heter med en annan ledningsform än de som anges i myndig­hets­för­ord­ningen. Det totala antalet myndigheter var 2015 fem fler än i dag (349).

    ↑

31. Statskontoret (2016:8). Statliga myndigheters lokalisering. Ett samlat under­lag.

    ↑

32. I punktlistan redovisas de myndigheter som helt ska omlokaliseras och de myn­digheter där sätet och delar av myndigheten ska omlokaliseras. För ett fler­tal andra myndigheter har regeringen beslutat att delar av myndigheten ska om­lo­ka­liseras. ↑

33. Proposition 2017/18:1. Budgetpropositionen för 2018. Utgiftsområde 2. Sam­hälls­ekonomi och finansförvaltning. ↑

34. Migrationsverket (2017). Förslag om minskning av mottagnings­verk­sam­he­ten. Nyhet på Migrationsverket.se 2017-11-23.

    ↑

35. Trafikverket (2018). Trafikverkets årsredovisning 2017 och Kriminalvården (2018). Kriminalvårdens årsredovisning 2017.

    ↑

36. Förändringarna i antalet årsarbetskrafter avser 2017–2018. I kapitel 3 redo­vi­sa­de vi även förändringar i antalet anställda i staten. Dessa uppgifter gällde dock 2016–2017, som är de senast tillgängliga uppgifterna. Det innebär att vi i ka­pitel tre bland annat noterade att Försvarsmakten hade ökat antalet anställda mel­lan 2016 och 2017. Försvarsmakten är dock inte en myndighet som har stora fö­rändringar i antalet årsarbetskrafter mellan 2017 och 2018, som är det mått som vi redovisar här.

    ↑

37. SOM-institutet redovisar mätningen i en rapport: Holmberg och Weissen­bilder Betyg på offentlig verksamhet 2017. SOM-institutet, Göteborgs univer­si­tet (SOM-rapport 2018:4).

    ↑

38. Statskontoret (2011). Uppfattningar om förvaltningen – kvalitet i offentlig verk­samhet från allmänhetens och företagens horisont.

    ↑

39. SOM-institutet redovisar ytterligare grupper i sin rapport, bland annat fack­för­bund och arbetsmarknadsstatus. Se Holmberg och Weissenbilder (2018). Betyg på offentlig verksamhet 2017. SOM-institutet, Göteborgs universitet (SOM-rapport 2018:4).

    ↑

40. Holmberg och Arkhede (2016). Betyg på offentlig verksamhet 2015. SOM-institutet, Göteborgs universitet (SOM-rapport 2016:16). ↑