En folkbildning i tiden En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget – slutrapport

Sammanfattning

Statskontoret har haft regeringens uppdrag att göra en samlad utvärdering av folkbildningen. Vi har genomfört utvärderingen utifrån de fyra syftena för statsbidraget till folkbildningen. Statsbidraget ska bidra till att

• stärka och utveckla demokratin
• göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livs­situation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen
• utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället
• bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.

Detta är en slutrapport för utvärderingen. Statskontoret kommer också att re­dovisa en långsiktig modell att utvärdera folkbildningen i en promemoria senast den 1 juni 2018.

Folkbildningens verksamheter är mångfacetterade

Folkbildningen består av verksamhet i studieförbund och folkhögskolor. Un­der 2017 fördelade Folkbildningsrådet 3,9 miljarder kronor i statsbidrag till 10 studieförbund och 154 folkhögskolor. Folkbildningsrådet är en ideell or­ganisation som representerar studieförbunden och folkhögskolorna. SISU Id­rottsutbildarna fördelade också 170 miljoner kronor av statsbidraget till folk­bildning inom idrotten.

Folkbildningen är mycket omfattande och innehållsrik. Den är också svår att avgränsa framför allt när det gäller studieförbunden. I vårt arbete har vi därför fokuserat på de resursmässigt stora delarna av folkbildningens verksamhet: studieförbundens studie- och lärcirklar och folkhögskolornas långa kurser. Det är också de delar som vi bedömer är viktigast för både deltagare och sam­häl­let som helhet, även om andra delar av folkbildningen också kan ha ett myc­ket stort antal deltagare.

Folkbildningen kan ha stor betydelse för dem som deltar

Folkhögskolorna och studieförbunden bedriver olika verksamheter men på sam­ma värderingsmässiga grund. Folkbildningen tillämpar en pedagogik som stärker självförtroendet för att därmed även stärka förmågan att prestera och förstå vilken plats man kan ta i samhället. Statskontorets huvudsakliga intryck av de verksamheter vi har studerat är mycket positivt. På folkhögskolorna le­der den speciella pedagogiken till att deltagarna får stärkt självförtroende, nya perspektiv och bättre studieresultat än de har uppnått tidigare. Studie­för­bun­den når ett stort antal deltagare som får möjlighet att fördjupa sig i olika om­råden tillsammans med andra.

Allmän kurs minskar utbildningsklyftor

Statskontoret har gett en forskare i uppdrag att studera vad som händer del­ta­gare på allmän kurs, som ger utbildning till vuxna på grundskole- och gym­na­sienivå. Studien handlar om deltagare på den allmänna kursens gym­na­sie­nivå. Det visade sig att en lika stor andel deltagare på allmän kurs tar en efter­gymnasial examen som bland de studerande på Komvux, med hänsyn taget till olika bakgrundsvariabler. Tio år efter det att de matchade grupperna hade påbörjat studier på gymnasial nivå på folkhögskolornas allmänna kurs res­pek­tive på Komvux hade nästan hälften tagit en eftergymnasial examen. Detta är en viktig del av utbildnings- och bildningssyftet, att utjämna utbildnings­klyf­tor.

Folkbildningen har inte något direkt uppdrag att öka antalet personer som deltar i arbetskraften eller att öka inkomstnivåerna i samhället. Men både arbetsinkomster och sysselsättning kan ändå vara medel för att uppnå andra mål, till exempel att påverka sin livssituation. Deltagarna på allmän kurs hade under tioårsperioden efter kursen något lägre sysselsättningsgrad och lägre arbets­inkomster än de som hade studerat på Komvux. Men skillnaderna var inte stora. När det gäller arbetsinkomster så verkar inkomstutvecklingen för­drö­jas ett år av att studera på folkhögskola jämfört med att studera på Kom­vux.

Folkbildningen kan förbättra flera områden

Statskontoret bedömer att folkhögskolor och studieförbund behöver utveckla flera områden för att verkligen bli en folkbildning i tiden. Folkbildningens ge­mensamma styrka är bland annat den speciella pedagogiken som låter män­niskor ta del av kunskap på sina egna villkor och i en inkluderande gemen­skap. En gemensam utmaning är hur folkbildningen ska nå utanför sina tra­di­tio­nella målgrupper.

Folkhögskolornas förbättringsområden

Motverka trenden mot allt fler homogena grupper

Homogena miljöer uppstår allt mer på folkhögskolorna. Sådana miljöer min­skar möjligheterna att skapa de viktiga mötesplatserna för individer med olika bakgrund och erfarenheter. Det är bland annat dessa mötesplatser som bidrar till att demokratisyftet uppfylls. Utrikesfödda är underrepresenterade på folk­hög­skolornas särskilda kurser som är inriktade på en mängd olika special­områden, varav de estetiska är en viktig del. Ofta saknas utrikesfödda sökande till de estetiska kurserna. Homogena miljöer uppstår även på filialer och i sär­s­kilda undervisningsgrupper.

Kulturen bör vara för alla – inte bara för vissa

De särskilda kurserna med estetisk inriktning är en viktig del av hur folk­hög­sko­lorna uppfyller folkbildningens kultursyfte. Folkhögskolorna behöver därför sträva efter att nå alla grupper. Det kan finnas många möjliga för­kla­ringar till att personer som är födda utanför Sverige inte lockas till de estetiska kurserna i samma utsträckning som svenskfödda. En del av dem handlar di­rekt om folkhögskolornas verksamhet. Informationen om kurserna kanske inte når fram till utrikesfödda. De estetiska kurserna är kanske riktade mot en allt­för snäv målgrupp. Under våra besök på folkhögskolor har vi inte funnit att folkhögskolorna tänker strategiskt kring detta.

Ekonomin är en riskfaktor

Ett antal folkhögskolor har ekonomiska bekymmer. Skolorna hanterar ekono­miska underskott i folkbildningsverksamheten genom att bedriva annan verk­samhet som genererar inkomster. Uppdrag genomförs huvudsakligen i sam­arbete med Arbetsförmedlingen, men samarbetet är personberoende och fun­ge­rar på olika sätt på olika skolor. Skolorna har också svårt att förhålla sig till villkor som kräver snabbhet och som inte alltid är förutsägbara.

Numera behöver skolorna bredare kompetens

Deltagare med neuropsykiatriska diagnoser och deltagare som är födda utanför Sverige ökar ständigt i antal. Rektorerna på vissa skolor bedömer att det finns en brist på kompetens bland lärarna i att undervisa dessa båda grup­per. Det leder bland annat till att särskilda undervisningsgrupper behöver bildas för personer med särskilda behov.

De långa kurserna kan följas upp bättre

Skolorna är bra på att utvärdera sina kurser under tiden de pågår. Men det finns en brist på kunskaper om vad som händer deltagarna efter att de har läm­­nat folkhögskolan.

Slå vakt om traditionerna men utveckla samtidigt

Det är en känslig balansakt att bevara goda traditioner och samtidigt utveck­las. Folkhögskolorna behöver utveckla verksamheten genom att exempelvis anpassa de särskilda kurserna mer mot att attrahera personer som är födda utanför Sverige. Men utvecklingen måste kombineras med att bevara sina tra­di­tioner. Mycket fungerar väl på folkhögskolorna. De särskilda kurserna är uppskattade av deltagarna. Men fler behöver bjudas in och känna sig väl­kom­na till dessa utbildningar.

Studieförbundens förbättringsområden

Begränsade incitament för ökad mångfald

Studieförbunden når många olika grupper i samhället, men det handlar ofta om grupper som redan är organiserade i föreningar av olika slag. Det är en ut­maning att nå de människor som inte är organiserade. Det kräver att för­bun­den utvecklar delvis nya sätt att arbeta.

Samtidigt ser vi studieförbunden har begränsade incitament för att lägga resurser på att bredda rekryteringen till verksamheten.

Relationer och utbildning viktig del av kvalitetssäkringen

Studieförbunden styr inte arbetet i enskilda studiecirklar. Verksamheterna ut­går i stället från deltagarnas behov och önskemål. Det finns ett stort mått av til­lit. Samtidigt ska studieförbunden kunna säkerställa att verksamheten håller en god folkbildningskvalitet och att resurserna används till verksamhet som bi­drar till statsbidragets fyra syften.

Statskontoret anser att studieförbunden behöver arbeta strategiskt med de verk­tyg som de har för att säkra kvaliteten i verksamheten. Det handlar i första hand om mjuka verktyg, i form av information, dialog och utbildning.

Kontakten med cirkelledarna varierar. Cirkelledarutbildningen brottas med prob­lem att rekrytera. Statskontoret bedömer att förbunden behöver hitta sätt att ge cirkelledare den kunskap de behöver.

Förnya och bevara för fortsatt relevans

Folkbildningen behöver matcha sin verksamhet med utvecklingen i sam­häl­let. Förbunden själva lyfter fram att digitaliseringen erbjuder möjlig­heter till utveckling. Även verksamhetsformerna kan utvecklas för att bättre kan mot­svara dagens behov. Ett tredje område är att utveckla den verksamhet som är relevant för unga och för alla de nya människor som har kommit till Sverige.

Det finns en spänning mellan att förnya och bevara. Hur mycket ska man an­passa sig efter tidsandan? Snabba förändringar motverkas av att det finns en tröghet i systemen.

Ökad transparens för ökad legitimitet

Det finns sannolikt gränser för hur mycket kontroll som kan byggas in i ett sys­tem som bygger på ideella krafter, utan att nagga tillit och engagemang i kanten. Samtidigt kan studieförbunden bevara sin legitimitet genom att visa att resurserna används i linje med statens fyra syften.

Ett sätt att öka transparensen i verksamheten och bidragshanteringen skulle kun­na vara att göra granskning och rapportering tillgänglig för både finan­siärer och allmänheten. Om förbundens rapportering kan analyseras samlat blir det också möjligt att upptäcka eventuella brister i hela systemet och inte bara för ett enskilt förbund.

Inledning

Uppdraget

Statskontoret har regeringens uppdrag att göra en samlad utvärdering av folkbildningen. Det finns fyra syften för statsbidraget till folkbildningen, och det är utifrån dessa som vi har genomfört utvärderingen. Den här rapporten är slutrapporten i ett flerårigt uppdrag och sammanfattar våra resultat

Folkbildningen består av verksamhet i studieförbund och i folkhögskolor. Under 2017 fördelade Folkbildningsrådet 3,9 miljarder kronor i statsbidrag till tio studieförbund och 154 folkhögskolor. Folkbildningsrådet är en ideell organi­sation som representerar studieförbunden och folkhögskolorna. Även SISU Idrottsutbildarna fördelade 170 miljoner kronor av statsbidraget till folk­bildning inom idrotten.

De fyra syftena med statsbidraget är att stödja verksamhet som bidrar till att

1. stärka och utveckla demokratin
2. göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livs­situa­tion och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen
3. utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbild­ningsnivån i sam­hället
4. bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet.

Konkretiseringar av de fyra syftena

Statskontoret konkretiserade i sin tidigare delrapport vart och ett av syftena.^[1] Konkretiseringarna utgick ifrån samtliga folkbildningspropositioner från och med 1992.

Demokratisyftet: mötesplatser för dialog skapar engagemang och ett kritiskt förhållningssätt

Demokratisyftet handlar enligt vår genomgång konkret om att folkbildningen

• förankrar grundläggande demokratiska värderingar såsom människors lika värde och jämställdhet^[2]
• stärker en demokratisk kultur genom demokratiska arbetsmetoder och kunskaper om demokratins värden, villkor och institutioner^[3]
• främjar ett kritiskt förhållningssätt^[4]
• skapar mötesplatser för dialog och diskussion^[5]
• engagerar missgynnade grupper.^[6]
• Av genomgången framgår även att regeringen ser det som värdefullt att
• en eventuell ideologisk profil sätter avtryck i verksamheten^[7]
• personer på ledande poster i studieförbunden representerar hela befolkningen.^[8]

Påverkans- och mångfaldssyftet: pedagogiken stärker personlig utveckling för alla

Regeringen nämner inte påverkans- och mångfaldssyftet i någon särskilt stor utsträckning i propositionerna. Men Statskontoret bedömer att syftet har en stor betydelse för folkbildningstanken och att det är grundläggande för folk­bild­ningens pedagogiska metoder. Delvis sammanfaller syftet med demo­kra­ti­syftet. Att utveckla egenskaper som exempelvis tolerans och öppenhet kan ha positiva effekter för såväl demokratins funktionssätt som för den egna per­sonliga utvecklingen. En sådan utveckling kan i sin tur leda till att deltagaren engagerar sig i samhället och till att hen lyckas i livet.

Vi har här samlat de uttalanden i folkbildningspropositionerna som vi anser i för­sta hand kan samlas under påverkans- och mångfaldssyftet, men utan att det alltid är uttalat att det är detta syfte som avses. Folkbildningen ska

• kännetecknas av individuell anpassning och fritt kunskapssökande^[9]
• stärka enskilda individers personliga utveckling^[10]
• använda gruppen som en resurs i lärprocessen^[11]
• skapa ökat engagemang^[12]
• prioritera missgynnade grupper^[13]
• nå fler unika deltagare^[14]
• vara öppen för alla delar av samhället^[15]
• söka en aktiv mångfald.^[16]

När regeringen skriver om missgynnade grupper menar de vanligtvis utrikes­födda och personer med funktionsnedsättningar. I vissa sammanhang säger tex­terna även att personer med låg utbildning är en missgynnad grupp som bör prioriteras.

Utbildnings- och bildningssyftet: kompensera dåliga erfarenheter och inspirera att gå vidare

Regeringen behandlar ofta utbildnings- och bildningssyftet i folkbildnings­pro­positionerna. Begreppet utbildning används flitigt och framför allt i förhållande till folkhögskolornas verksamhet. Vid tiden för reformen 1991 slog regeringen fast att folkbildningen inte ska fogas in i det ordinarie utbild­nings­väsendet utan till både form och arbetssätt utgöra ett alternativ. Rege­ringen menade också att allmän kurs ska utgöra basen i folkhögskolornas verk­samhet.^[17]

Begreppet bildning behandlas däremot i mycket liten omfattning. Detta kan sägas stå i kontrast till den betydelse som folkbildningen lägger vid begreppet bildning.^[18] Regeringen menar att bildning ska främja deltagarnas personliga utveckling. Utbildnings- och bildningssyftet påminner i detta om påverkans- och mångfaldssyftet.

Enligt vår genomgång handlar utbildnings- och bildningssyftet för regeringen om att folkbildningen ska

• vara ett alternativ för dem som inte har fullföljt studierna inom det ordinarie utbildningsväsendet^[19]
• bredda rekryteringen till högskolan^[20]
• ha en särställning gentemot det övriga utbildningsväsendet^[21]
• verka för att höja utbildningsnivån och därigenom ge sina deltagare verktyg för personlig utveckling.^[22]

Regeringens intresse fokuserar på utbildning snarare än på bildning. Därför handlar våra konkretiseringar av syftet till stor del om folkhögskolornas verk­sam­het och i synnerhet då om allmän kurs. I en diskussion med den externa refe­rensgruppen, som innehåller bland annat representanter för folk­bild­nin­gen, har följande konkretisering av syftet tagits fram:

”Folkbildningen verkar för att intressera och rekrytera personer från studie­ovana miljöer”.^[23]

Kultursyftet: allas möjligheter till upplevelser och skapande

Regeringens motiv bakom kultursyftet är kopplat till att kulturen ska vara tillgänglig för alla. Denna tillgänglighet har till stor del handlat om geografisk tillgänglighet. Även de som är bosatta i glesbygden ska kunna ta del av kultur­upplevelser och kunna skapa kultur själva. Folkbildningen ska

• ge möjlighet till kulturellt skapande^[24]
• ge möjlighet till att ta del av alla konstarter^[25]
• främja allas möjligheter till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.^[26]

Den samlade utvärderingen hittills

Denna rapport är slutrapporten i en flerårig utvärdering av folkbildningen. Statskontoret har i enlighet med uppdraget tidigare lämnat följande rapporte­ring:

• En arbetsplan i maj 2015^[27]
• En delrapport i april 2016^[28]
• En lägesrapport i april 2017.^[29]

Statskontoret och de konsulter som har anlitats av Statskontoret har tillsammans träffat närmare 150 personer för intervjuer och fokusgrupper under arbetet med delrapporten och lägesbeskrivningen. Cirka 40 av dessa var deltagare på allmän kurs.

Tabell 1.1 Sammanställning över datainsamlingar

	Folkhögskolor	Studieförbund	SISU Idrottsutbildarna	Folkbildningsrådet
Delrapport 2016	Studie av allmän kurs Statistik som anknyter till syftena	Studie av studiecirklar för nysvenskar Statistik som anknyter till syftena	Studie av lärgruppsledare Statistik som anknyter till syftena	Fördelning av statsbidraget
Lägesbeskrivning 2017	Enkät till rektorer på folkhögskolor	Intervjustudie med studie­ förbunden på regional nivå

I delrapporten från 2016 skilde vi på verksamhetsnivå och systemnivå. På verksamhetsnivån fokuserade vi på folkhögskolornas allmänna kurs och på stu­die­förbundens studiecirklar för nysvenskar. Allmän kurs riktar sig framför allt till dem som inte har fullföljt gymnasiet. Med nysvenskar avser vi per­soner som har flyttat till Sverige från andra länder. Det är en av de grupper som regeringen har pekat ut som prioriterad för folkbildningen i olika pro­po­si­tioner. På systemnivå intresserade vi oss för förmågan att anpassa sig till för­ändringar inom folkbildningen och i omvärlden.

I lägesrapporten från 2017 studerade vi studieförbundens regionala nivå. Vi genomförde även en enkätundersökning riktad mot folkhögskolornas rek­to­rer.

De fyra syftena är levande i folkbildningen

Vi fann i delrapporten från 2016 att de fyra syftena med statsbidraget är levande i verksamheterna. Demokratisyftet uppfylls på flera olika sätt. För­utom att deltagarna får konkreta kunskaper om hur demokratin fungerar, så får de även träna sig i tolerans och öppenhet.

Påverkans- och mångfaldssyftet är mycket tydligt. Cirkelledarna och folkhög­skol­lärarna arbetar målmedvetet utifrån folkbildningens pedagogik med att stärka deltagarnas självförtroende och mod att ta aktiv del i samhället.

Vi fann att folkhögskolornas allmänna kurs tydligt bidrar till att uppfylla utbildnings- och bildningssyftet. Många deltagare vittnade om sina upp­le­vel­ser av att det ordinarie skolsystemet inte passade dem. På folkhögskolan vak­nade tankar om att fortsätta att studera på högskolan. Men kultursyftet är inte lika synligt på allmän kurs och på de studiecirklar vi studerade.

Svaga drivkrafter till förändring på systemnivå

På systemnivå fann vi svaga drivkrafter till förändring i folkbildningen. Detta redovisas i delrapporten från 2016. Dessa har bland annat att göra med hur statsbidragssystemet är utformat. Systemets stelheter bedömer vi som en risk för att folkbildningen inte kommer att kunna möta nya behov i samhället på ett tillräckligt effektivt sätt.

Syftena är integrerade i studieförbundens värdegrunder

Vi fann i lägesbeskrivningen från 2017 att de fyra syftena är en integrerad del av studieförbundens värdegrunder. I en särskild studie av förbundens regio­nala nivå fann vi att syftena upplevs som självklara och lätta att uppfylla. Detta bidrar till att studieförbundens regionala nivå uppfattar styrningen från den centrala nivån som mjuk.

Syftena med statsbidraget är brett formulerade vilket i huvudsak upplevs som positivt. Men en nackdel är att det medför att företrädare för den regionala nivån upplever att det är osäkert vad staten förväntar sig av folkbildningen. Det är svårt att bedöma och mäta resultat utifrån syftena. Flera av de regionala företrädarna önskade mer stöd och återkoppling.

Dålig ekonomi en risk för folkhögskolorna

För folkhögskolornas del identifierade vi ett antal risker för deras framtida verk­samhet:

• Sammansättningen av deltagare i undervisningsgrupper, särskilt på filia­ler, gynnar inte möjligheter till möten mellan deltagare med olika bak­grund och erfarenheter.
• Det behövs mer kompetens hos lärarna i att undervisa deltagare med sven­ska som andra språk och deltagare med neuropsykiatriska funktions­ned­sätt­ningar.
• 30 procent av skolorna har ekonomiska underskott i folkbildnings­verk­sam­heten som innebär hot mot eller oro för verksamheten.

Den ekonomiska situationen medför bland annat att skolorna måste dra in intäkter på andra sätt än genom olika typer av bidrag. Det har skolorna gjort exempelvis genom att ta externa uppdrag. Men dessa uppdrag kan också bidra till den ekonomiska osäkerheten genom att villkoren som folkhögskolorna ska uppfylla inte alltid är tillräckligt tydliga eller blir kända väldigt sent.

Men bilden av folkhögskolorna är också ljus. Ett exempel är att de allra flesta rektorer beskriver hur de arbetar för att ge goda möjligheter till möten mellan olika typer av deltagare. Det finns en nästan hundraprocentig uppslutning kring att folkhögskolorna ska arbeta för att skapa möjligheter för människor med olika erfarenheter att mötas. Mer än 90 procent av rektorerna anser att folkhögskolorna ska ta ett så stort ansvar som möjligt för att ge människor be­hörighet att studera vidare på högskola och att skolorna har ett ansvar för att integrera nya medborgare.

Avgränsningar

Statskontorets utvärdering avser anslag 14:1 Bidrag till folkbildningen under utgiftsområde 17. Anslaget uppgick 2017 till 3,9 miljarder kronor.

Vår utvärdering omfattar inte anslag 14:2 Bidrag till kontakttolkutbildning eller 14:3 Särskilda insatser inom folkbildningen.

Vi har i vårt arbete koncentrerat oss på att kartlägga och analysera de stora delarna av folkbildningens verksamhet. För folkhögskolornas del handlar det om de långa kurserna, särskilda kurser och allmän kurs. De får 95 procent av stats­bidraget till folkhögskolor. För studieförbundens del handlar det framför allt om den del av verksamheten som består av studiecirklar.

Kulturprogrammen har relativt nyligen utvärderats av Folkbildningsrådet och rapporterats i tre delar.^[30] Folkhögskolornas korta kurser bidrar i hög grad till att uppfylla kultursyftet, men vi har bedömt att vi inte närmare behöver gran­ska dem. Den öppna folkbildningsverksamheten är mycket varierad och kan även vara experimentell till sin natur. Vi anser därför att den inte har varit möj­lig att utvärdera i detta sammanhang.

Genomförande av denna del av utvärderingen

Inför denna slutrapportering har vi samlat in ytterligare empiri.

Tabell 1.2 Datainsamlingar

Folkhögskolor	Studieförbund	SISU Idrottsutbildarna	Folkbildningsrådet
Uppföljning av deltagare på allmän kurs genom registerstudier Studie av särskild kurs	Intervjuer med företrädare för den centrala nivån Telefonintervjuer med anordnare av cirkelledarutbildningar	Intervjuer med företrädare för den centrala nivån	Intervjuer

Detta material analyseras tillsammans med det material som har samlats in tidigare.

Registerstudie av deltagare på allmän kurs

Statskontoret har gett en forskare, professor Olle Westerlund från Handels­hög­­­skolan vid Umeå universitet, i uppdrag att genomföra en registerstudie av deltagarna på allmän kurs. Studien omfattar en kartläggning av deltagarna och en analys av resultatet av kursen i form av löneutveckling och fortsatta studier (se bilaga 2).

Fokusgrupper med deltagare och lärare på särskild kurs

Statskontoret genomförde inför delrapporten 2016 en studie av allmän kurs med hjälp av fokusgrupper med lärare och deltagare på sex olika folk­hög­skolor. Syftet var att undersöka om och hur folkhögskolorna uppfyllde de fyra syftena.

Vi har nu upprepat samma typ av studie på särskilda kurser. Vi har besökt sex folkhögskolor och genomfört fokusgrupper med lärare och deltagare på särs­kild kurs. Sammanlagt har vi genomfört sex fokusgrupper med deltagare och sex fokusgrupper med lärare. Vi har strävat efter en så stor variation som möj­ligt när det gäller geografi, typ av huvudman, inriktning på kurserna och om kurserna drivs på internat eller inte.

Sammantaget har Statskontoret träffat 70–80 deltagare på allmän kurs och sär­skilda kurser i fokusgrupperna.

Intervjuer med företrädare för studieförbundens centrala nivå

Under vintern 2018 intervjuade vi företrädare för samtliga studieförbunds natio­nella organisationer. Syftet med intervjuerna var att få kunskap om hur studieförbunden arbetar för att skapa förutsättningar för att uppfylla syftena och vilka möjliga hinder och utmaningar studieförbunden kan se. Förbunden fick själva avgöra vilka personer som var lämpliga att delta. För samtliga studie­förbund deltog förbundsrektorn eller verksamhetschefen.

Telefonintervjuer med anordnare av cirkelledarutbildningar

Under våren 2018 genomförde vi telefonintervjuer med 1–3 personer på varje studieförbund med stor erfarenhet av att utbilda cirkelledare. Kontakt­upp­gifter till intervjupersonerna fick vi av respektive studieförbund. Intervjuerna syftade till att få en bild av cirkelledarutbildningens omfattning, inriktning och betydelse för studieförbundens möjligheter att säkerställa att de fyra syf­tena genomsyrar verksamheten.

Arbetet med att ta fram en utvärderingsmodell fortsätter

Arbetet fortsätter med att ta fram en utvärderingsmodell, inklusive de kon­kreta indikatorer som ska ingå. Vi kommer att presentera modellen i en sepa­rat promemoria den 1 juni 2018. Modellen ska förankras inom folkbildningen under våren 2018.

Kvalitetssäkring

Statskontoret har i enlighet med uppdraget tagit råd av en referensgrupp och en samverkansgrupp. Samverkansgruppen består av representanter för Folk­bildningsrådet, SISU Idrottsutbildarna, Institutet för arbetsmarknads- och ut­bild­ningspolitisk utvärdering (IFAU) och Myndigheten för kulturanalys. Refe­rensgruppen består huvudsakligen av representanter för Folkbildnings­rå­dets tre medlemsorganisationer.

Referensgruppen och samverkansgruppen har samlats fem gånger under arbetet med uppdraget. I ett inledande skede av arbetet med slutrapporten fick refe­rensgruppen också möjlighet att lämna synpunkter på planerna för data­in­samlingen som genomfördes under vintern 2017–2018.

Vi har också haft löpande kontakter med framför allt Folkbildningsrådet men även med SISU Idrottsutbildarna.

Under arbetets gång har Statskontoret vid ett tillfälle informerat ledamöterna i riksdagens utbildningsutskott och vid två tillfällen ledamöterna i riksdagens kulturutskott.

Folkbildningsrådet och samtliga studieförbund har erbjudits att faktagranska relevanta delar av rapporten. Två studieförbund har valt att inte lämna några kommentarer.

I Statskontorets projektgrupp inför denna slutrapportering har ingått Charlotte Andersson (projektledare), Eero Carroll, Lina Nyberg och Sanna Åkerlund.

Rapportens disposition

I kapitel 2 beskriver vi de framtidsfrågor för folkbildningen som vi har identi­fi­erat utifrån vår granskning av folkbildningen.

Kapitel 3 och 4 redovisar vår granskning av folkhögskolorna. I kapitel 3 redo­vi­sar vi förutsättningarna för folkhögskolorna att uppfylla de fyra syftena med stats­bidraget. I kapitel 4 analyserar vi hur folkhögskolorna uppfyller de fyra syf­tena.

Kapitel 5, 6 och 7 redovisar vår granskning av studieförbunden. I kapitel 5 be­skriver vi under vilka villkor studieförbunden verkar. I kapitel 6 analyserar vi hur studieförbunden uppfyller de fyra syftena. I kapitel 7 beskriver vi och ana­ly­serar det som skiljer SISU Idrottsutbildarna från de övriga studie­för­bunden. Vi beskriver under vilka villkor SISU verkar och hur förbundet upp­fyller syftena.

En folkbildning i tiden

I detta kapitel sammanfattar vi de utmaningar Statskontoret ser för folk­bild­ningen i framtiden.

Folkhögskolorna och studieförbunden bedriver olika verksamheter men på samma pedagogiska och värderingsmässiga grund. Det innebär också att flera av styrkorna och utmaningarna är desamma. Till de gemensamma styrkorna hör folkbildningens pedagogik som låter människor ta del av ny kunskap på sina egna villkor, i en inkluderande gemenskap med andra. Till de gemen­sam­ma utmaningarna hör hur folkbildningen ska nå utanför sina traditionella målgrupper.

Folkbildningen fungerar i många avseenden väl. Men den är beroende av många människors personliga engagemang och mycket verksamhet genom­förs med hjälp av ideellt arbete. Statskontoret menar därför att ett utveck­lings­arbete helst bör växa fram inom folkbildningen.

Folkhögskolornas framtidsfrågor

Under Statskontorets besök på folkhögskolorna har vi fått ett mycket positivt intryck av skolornas betydelse för dem som deltar i långa kurser. Vi har hört många berättelser från deltagare om hur folkhögskolorna har förändrat deras liv till det bättre. Det beror inte bara på att skolorna har ökat deras möjligheter på arbetsmarknaden och att gå vidare till högre utbildning. Det beror också på att miljön och lärarnas engagemang har fått dem att utvecklas och växa och må bra som människor. Många har vittnat om hur de har blivit mer tole­ranta och öppna och att de har börjat våga uttrycka sig inför andra. Statens fyra syften med statsbidraget är levande inslag i verksamheterna.

Men Statskontoret ser också att folkhögskolorna har utmaningar, både gamla utmaningar och nya. Bland de nya utmaningarna finns uppgiften att nå nya grupper i samhället. Vi har identifierat mångfald och homogena grupper, eko­nomi, lärarnas kompetens, uppföljning och balansen mellan tradition och för­nyelse som viktiga frågor för att folkhögskolorna ska bli en del av en folk­bild­ning i tiden.

Motverka trenden mot allt fler homogena grupper

Samhället har förändrats under de senaste åren genom att många nya invånare har kommit till Sverige. Detta har påverkat folkhögskolorna som i dag har en hög andel utrikesfödda deltagare på de allmänna kurserna. Folkhögskolorna tar ett stort ansvar för att dessa deltagare ska få utbildning på både grundskole- och gymnasienivå.

Men Statskontoret ser också en annan bild. Det uppstår allt fler homogena miljöer på folkhögskolorna. Ett exempel är att utrikesfödda är underrepresen­te­rade på folkhögskolornas särskilda kurser, de kurser som är inriktade på en mängd olika specialområden. En viktig del av de särskilda kurserna är de som har en estetisk inriktning. Flera av dessa kurser förbereder deltagarna för högre konstnärliga studier. På dessa kurser är utrikesfödda underrepresen­te­rade i ännu större utsträckning än på övriga särskilda kurser. Den bild vi har fått är att det ofta saknas utrikesfödda sökande till de estetiska kurserna.

Homogena miljöer uppstår även på andra sätt. Under de senaste åren har det vuxit fram filialer till huvudskolorna. Filialerna ligger inte alltid på samma ort som huvudskolan. Det är också relativt vanligt att filialerna har en annan sam­mansättning av deltagare än huvudskolan. Det gör att det är svårare att skapa mötesplatser för deltagare med olika erfarenheter och bakgrund på filia­lerna.

Vissa skolor behöver fler lärare med särskild kompetens att undervisa del­tagare med svenska som andraspråk. Vissa skolor behöver fler lärare som kan under­visa deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det leder till att skolorna tvingas skapa segregerade undervisningsgrupper. Lärarnas möj­ligheter till kompetensutveckling tycks inte ha varit tillräckliga för att till­freds­ställa de behov som finns i verksamheten.

Kulturen bör vara för alla – inte bara för vissa

De särskilda kurserna med estetisk inriktning är en viktig del av hur folkhög­skolorna uppfyller kultursyftet. Folkhögskolorna behöver därför sträva efter att nå alla grupper. Det finns många möjliga förklaringar till att utrikesfödda i så liten utsträckning söker till de estetiska kurserna. Vissa förklaringar ligger utanför folkhögskolorna medan andra rör deras verksamhet.

Personer som flyttar till Sverige har som grupp en utbildningsnivå som är lägre än den genomsnittliga svenska. Det kan betyda att inflyttade som grupp i mindre utsträckning uppfyller kraven för att bli antagna till vissa särskilda kurser. Det kan också vara så att de som flyttar till Sverige snabbt vill etablera sig i det nya landet och väljer att söka utbildningar som snabbare leder till arbete.

En annan förklaring kan vara att utrikesfödda inte nås av information om de särskilda kurserna. Statskontorets bild är att folkhögskolorna saknar strategier för hur de ska nå ut med sådan information. Svenskfödda deltagare har ofta fått informationen genom sin familj eller sitt nätverk.

Det kan också vara så att de estetiska kurserna är alltför influerade av den väster­ländska kulturtraditionen. De kan därför vara mindre lockande för per­soner som känner sig mer hemma i andra traditioner än för personer som är födda i Sverige.

För att bredda rekryteringen kan folkhögskolorna behöva utveckla utbudet av kurser och även utveckla mer strategisk information. En väg att utveckla utbudet skulle kunna vara att samarbeta med etniska föreningar på den ort där skolan verkar. Folkhögskolorna kan också behöva se över sammansättningen i sina styrelser, så att de är representativa för samhället.

I detta sammanhang är det värt att notera att det bland de utrikesfödda finns personer som har kulturinriktade utbildningar och arbetslivserfarenheter inom kulturområdet från sina ursprungsländer. För dem kan det vara av stort värde att få bredda sin utbildning mot svenska förhållanden och få ett svenskt kon­takt­nät. Folkbildningen skulle kunna spela en viktig roll för dem.

Ekonomin är en riskfaktor

Statskontoret har inte utvärderat hur det nyligen införda fördelningssystemet för statsbidraget fungerar. Men vi kan konstatera att det nya systemet för­mod­ligen inte kommer att avhjälpa alla problem som är kopplade till ekonomi.

Det ingår inte i Statskontorets uppdrag att i detalj studera ekonomin för en­skilda folkhögskolor, men vi vill ändå uppmärksamma att ett antal folk­hög­skolor har ekonomiska bekymmer. Det gäller framför allt de rörelseägda folk­hög­skolorna. Det beror bland annat på att de ofta har kostnader för deltagare med funktionsnedsättning, som folkhögskolorna inte fullt ut får ersättning för.

Skolorna hanterar de ekonomiska underskotten i folkbildningsverksamheten genom att ta betalt för annan verksamhet och genom att arbeta med externa uppdrag. Arbetsförmedlingen är en viktig samarbetspartner i uppdragen inom det arbetsmarknadspolitiska området. Vissa folkhögskolor uppger att sam­ar­betet med Arbetsförmedlingen inte har fungerat bra, men överlag ser folk­hög­skolorna uppdragen från Arbetsförmedlingen som en bra möjlighet för sko­lorna.

Folkhögskolorna verkar överlag vara mer tveksamma till uppdrag som rör SFI, eftersom man anser att dessa uppdrag inte passar folkbildningen lika bra. Det verkar främst vara de rörelseägda skolorna som tar sådana uppdrag. Det är också dessa skolor som överlag har en sämre ekonomi.

Flera folkhögskolor har problem med att planera verksamheten så att de opti­merar utfallet av bidragsystemet. De är angelägna om att fylla sina del­tagar­veckor med verksamhet. Om de inte gör det under några år kan det leda till att skolan förlorar de deltagarveckor som de inte har utnyttjat. Det leder då till att verksamheten minskas permanent. Det kan i sin tur leda till att skolorna planerar in lite för mycket verksamhet, som de sedan inte får ersättning för. Det är en svår konst att hamna på exakt 100 procent beläggning.

Numera behöver skolorna en bredare kompetens

Folkhögskolorna har frihet att anställa den personal som de behöver för sin verksamhet. Det finns inga formella krav. Men allmän kurs är omfattande och gör att skolan behöver lärare med lärarexamen. På allmän kurs är andelen lä­rare med lärarexamen nästan lika hög som på gymnasiet.

Andelarna deltagare med neuropsykiatriska diagnoser och utrikesfödda del­tagare ökar ständigt. Detta ställer större krav på att folkhögskolorna kan mot­svara dessa deltagares behov. Men många skolor har inte tillräckligt mycket av de kompetenser som behövs för detta.

Andelarna med andra typer av psykiatriska problem ökar också på både all­män och särskild kurs. Folkhögskolorna har försökt hantera detta på olika sätt. Det kan handla om allt från att anlita en psykoterapeut på deltid till att lärarna själva försöker fylla en terapeutisk roll. Olika rektorer har olika inställning både till att lärarna agerar som terapeuter och till att anställa kuratorer.

Det finns en särskild folkhögskollärarutbildning på universitetet i Linköping i en längre och en kortare variant. Långt ifrån alla folkhögskollärare har gått någon av dessa utbildningar. Omdömena om framför allt den långa ut­bild­ningen varierar bland dem som har gått den själva och bland rektorerna. Per­soner med ett stort folkbildningsintresse tycker att den är värdefull. Men en vanlig synpunkt är att utbildningen är alltför traditionell och att den inte tar upp det som är mest relevant i dagens verksamhet. Den förbereder inte för mötet med de problem som kan förekomma på framför allt allmän kurs.

De långa kurserna kan följas upp bättre

Statskontoret bedömer att folkhögskolorna är bra på att utvärdera sina kurser under tiden de pågår. Enkäter riktade till deltagarna är vanliga liksom upp­föl­jande samtal. Folkhögskolorna tycks därför ha en bra uppfattning om hur del­tagarna uppfattar kurserna och vad som behöver ändras för att göra dem mer nöjda under kursens gång.

Men det finns ingen systematiskt insamlad kunskap om vad som händer kurs­deltagarna efter utbildningen. Folkhögskolorna riskerar därmed att missa väsent­lig information om hur de skulle kunna utveckla kurserna att bli ännu bättre. En möjlighet som skolorna skulle kunna överväga är att samarbeta om hur en sådan uppföljning ska se ut.

Slå vakt om traditionerna men utveckla samtidigt

Folkhögskolorna tillfredsställer ett viktigt behov i samhället genom att ge ungdomar en möjlighet att gå vidare till högre utbildning eller att få en plats på arbetsmarknaden. En del av dem som deltar på de långa kurserna, både den allmänna och de särskilda, vittnar själva om att de inte skulle ha kunnat ut­bilda sig någon annanstans. De behöver den särskilda miljö som folkhög­sko­lorna erbjuder.

Det finns ett större behov än tidigare av folkhögskoleutbildning, inte bara på gymnasienivå utan även på grundskolenivå. En del talar om en ”gymnasi­fie­ring” av folkhögskolan. De menar att det finns en fara i att folkhögskolorna nischar sig alltför hårt mot att se till så att alla de som tidigare har misslyckats i det ordinarie skolväsendet ska få en andra chans på folkhögskolan. En del av folkbildningens själ riskerar att gå förlorad om betydelsen av allmän kurs ökar på bekostnad av de särskilda kurserna.

Men det är samtidigt viktigt att folkhögskolorna bevarar den del av sin iden­ti­tet som handlar om kultur och bildning. Skolorna behöver se till att kva­li­te­ten på de särskilda kurserna är fortsatt hög. Därmed kan de behålla sitt goda rykte och höga söktryck..

Det finns en känslig balans mellan att bevara det som fungerar väl och att för­nya och bjuda in nya grupper av deltagare. Statskontoret har sett att de särs­kilda kurserna, kanske framför allt de estetiska, lockar deltagare som för första gången befinner sig i ett sammanhang där de träffar andra som liknar dem själva. Detta ingår inte explicit i de syften som folkbildningen ska upp­fylla. Men det har ett värde för deltagarna och det kan även stärka dem att hitta ”sin egen röst” och vända sig utåt mot samhället i övrigt. Samtidigt ser vi att folkhögskolorna behöver bredda sin rekrytering för att kulturen ska kom­ma alla till del.

Studieförbundens framtidsfrågor

Det finns mycket som tyder på att studieförbundens verksamhet och del­ta­gandet i en studiecirkel har ett värde för de människor som deltar och att studie­cirkeln på olika sätt bidrar till alla fyra syften med statsbidraget. Studie­cirklar och lärgrupper är en skola i och om demokrati, de utvecklar och in­spi­rerar individer att påverka sina liv, de ger nya kunskaper och de skapar möj­lig­heter att utöva kulturella intressen för människor över hela landet.

Vi ser flera utmaningar för att studieförbunden även i framtiden ska kunna och kanske även i än större utsträckning leva upp till statsbidragets syften. Rep­resentativitet och mångfald, kvalitet, relevans och transparens är viktiga faktorer som Statskontoret vill lyfta fram för en folkbildning i tiden.

Ökad mångfald kräver starkare incitament

Folkbildningen ska aktivt söka mångfald och framför allt prioritera olika miss­gynnade grupper. Det har regeringen slagit fast i sina propositioner. Per­soner på ledande poster i studieförbunden ska också representera hela be­folk­ningen.^[31]

Studieförbunden når många olika grupper i samhället, men det handlar ofta om grupper som redan är organiserade i föreningar av olika slag. Därmed står människor som står utanför föreningslivet också i stor utsträckning utanför studie­förbunden.

Statskontoret ser en utmaning för studieförbunden i att nå de människor som inte är organiserade. Det kräver att förbunden utvecklar delvis nya sätt att arbeta. Studieförbunden har i varierande grad strategier för att nå de grupper som i dag inte deltar i verksamheten. Ett sätt för förbunden att inkludera fler är att arbeta med att stödja lokala grupper att organisera sig. Ett annat sätt är att utveckla den öppna, programförda verksamheten. Ett tredje sätt är att hjälpa medlemsföreningarna att bredda sin rekrytering.

Studieförbundens drivkraft att rekrytera nya deltagare till verksamheten har ökat på senare år, bland annat för att antalet unika deltagare har fått ökad be­ty­delse vid fördelningen av statsbidraget. Samtidigt kan vi se att incitamen­ten för studieförbunden att lägga sina resurser på att locka nya grupper fort­farande är begränsade.

De tio studieförbunden under Folkbildningsrådet är, med undantag av Folk­uni­versitetet, bildade av föreningar. De har föreningar som medlemmar och styrs därmed också ytterst av föreningar. I första hand erbjuder de folk­bild­ning till sina medlems- och samarbetsföreningar, vilket i ljuset av vilka de har som medlemmar inte är förvånande. Det är så att säga inbyggt i systemet. SISU Idrottsutbildarna är i sin tur helt inriktade på att bedriva folkbildning inom idrottsrörelsen.

Det finns också ekonomiska drivkrafter att arbeta inom de strukturer som redan finns. Studieförbundens verksamhet ger inte statsbidrag förrän den gene­rerar rapporteringsbara timmar. Därför är samarbete med etablerade grup­per och föreningar ett ekonomiskt tryggt alternativ för förbunden. Det är betydligt mer ekonomiskt riskabelt att söka upp och utveckla verksamhet för nya grupper än att öka volymerna i den befintliga verksamheten.

Regeringen har försökt att styra studieförbundens verksamhet genom att rikta särskilda medel vid sidan av folkbildningsanslaget till uppsökande verksam­het. Men riktade medel kräver samtidigt mer administration och gör det svå­rare för förbunden att planera verksamheten.

Om studieförbunden förväntas ta ett ökat ansvar för att nå dem som i dag står utanför både det civila samhället och folkbildningen bedömer Statskontoret att det kan krävas mer genomgripande förändringar av de ekonomiska incita­men­ten och förutsättningarna. Sådana förändringar måste då göras med var­sam hand och i dialog med studieförbunden för att inte samtidigt riskera att skada den verksamhet som redan finns och fungerar.

Nära relationer och utbildning behövs för att säkra kvaliteten

Studieförbunden ger stöd till människor och grupper som vill bilda en studie­cirkel, men de styr inte arbetet i cirklarna eller i lärgrupperna. De kontrollerar inte heller vad som händer i enskilda cirklar. Verksamheten utgår i stället från deltagarnas behov och önskemål och det finns ett stort mått av tillit till allas vilja och förmåga att göra något bra av de resurser som de har eller får. Samtidigt ska studieförbunden som mottagare av statsbidrag kunna säker­ställa att verksamheten håller en god folkbildningskvalitet och att resurserna an­vänds i linje med statens fyra syften.

Statskontoret anser att studieförbunden behöver arbeta strategiskt med de verk­tyg som de har för att säkra kvaliteten i verksamheten. Det handlar i första hand om verktyg som information, dialog och utbildning. Det handlar också om att bygga relationer.

Vår granskning visar att en nyckelfaktor är att cirkel- och lärgruppsledare har kunskap om och förståelse för folkbildningens syfte och pedagogik. Men det varierar mellan förbunden när det gäller vilken kontakt förbundet har med cirkel­ledarna. Studieförbunden etablerar i stort sett alltid kontakt med cirkel­ledarna inför cirkelstart, men kontakten längs vägen kan vara mer sporadisk. Ett av studieförbundens viktigaste verktyg, cirkelledarutbildningen, brottas också på vissa håll med rekryteringsproblem. Statskontoret bedömer att det är angeläget för alla förbund, inklusive SISU, att hitta sätt att ge alla cir­kel­le­dare och lärgruppsledare den kompetens de behöver för uppdraget.

Cirkelledarutbildningen är inte bara ett tillfälle för att lära sig mer om folk­bild­ning och rollen som ledare. Den är också en viktig del i att skapa en rela­tion mellan studieförbundet och cirkelledaren.

En annan central relation är den mellan studieförbunden och medlems- och sam­arbetsorganisationerna. Om kontakten mellan studieförbundet och cirkel­le­daren är begränsad blir dialogen med föreningen viktig för att verksamheten ska ha tillräcklig folkbildningskvalitet. Det är viktigt för alla studieförbund att värna folkbildningens särart i förhållande till föreningens övriga verksam­het. Detta gäller särskilt för SISU som är så integrerade i idrottsrörelsen att de folkbildande inslagen annars riskerar att förtunnas.

Verksamheten måste förnyas för att vara relevant

Samhället och människors behov och beteenden förändras. Nya grupper kom­mer till. Studieförbunden behöver kunna bevara sin kärna, men samtidigt följa sam­hällsutvecklingen för att fortsätta vara relevant och locka nya gene­ra­tio­ner och grupper till verksamheten.

Ett område som förbunden själva lyfter fram som ett utvecklingsområde är att ta vara på digitaliseringens möjligheter. Ett annat är att utveckla verksam­heten så att de motsvarar de behov och önskemål människor har i dag. Ett tredje område är att utveckla verksamhet som är relevant för unga människor och för alla de nya människor som har kommit till Sverige.

Snabba förändringar av verksamheten motverkas av att det finns vissa trög­heter i systemet. Det tar tid att förankra och förändra i en organisation som är vitt förgrenad och består av flera självständiga delar. I våra intervjuer med studie­förbunden på nationell nivå framkommer det att det finns ett visst spän­ningsfält mellan att förnya och bevara. Hur mycket ska studieförbunden an­pas­sa sig till tidsandan och hur mycket ska man hålla fast vid sina traditionella metoder?

Villkoren för statsbidrag kan av nödvändighet inte heller förändras för snabbt eller för ofta, eftersom det måste finnas möjlighet att förutse hur bidragsgiv­ningen går till.

Men trögheten handlar också om de resurser som krävs, både för att följa upp och lära sig av det man redan gör och för att pröva och utveckla nytt. Resurser till utvecklingsarbete är något som studieförbunden ofta behöver söka utanför statsbidragssystemet, eftersom utvecklingsarbete i sig inte berättigar till stats­bidrag.

Men trots dessa trögheter uppfattar Statskontoret att förbunden på lokal nivå har både snabbhet och flexibilitet. Det hänger på alla de människor som ver­kar ute i lokalsamhällena och som ser vilka behov som finns där. Ibland sprin­ger verksamheten därför ifrån regelverket för statsbidraget. Denna lokala ini­tia­tivförmåga är en viktig resurs för studieförbunden när det gäller att fort­sätta vara en folkbildning i tiden.

Öka transparensen för ökad legitimitet

Det är svårt för en utomstående att få en tydlig bild av den verksamhet som stu­dieförbunden genomför och hur statsbidraget används. Det beror på att stu­die­förbundens verksamhet är mångfacetterad och inte enkelt låter sig beskri­vas och kvantifieras. Men det beror också på hur studieförbunden och Folk­bild­nings­rådet redovisar och sammanställer och tillgängliggör sin informa­tion.

Studieförbundens verksamhet bygger i stor utsträckning på ideella krafter i före­ningar och samhällsliv. Det finns sannolikt gränser för hur mycket upp­följning, redovisning och kontroll det går att bygga in i ett sådant system in­nan tillit och engagemang naggas i kanten.

Samtidigt finns det enligt Statskontoret ett värde i att studieförbunden kan visa att resurserna används i linje med statens fyra syften. Det är viktigt inte minst för att systemet ska behålla sin legitimitet i både finansiärernas och all­män­hetens ögon.

Enligt Statskontoret finns det därför anledning för studieförbunden att arbeta för en ökad transparens i sin verksamhet. Ett första steg är att göra de redo­vis­ningar och rapporter som förbunden redan gör mer lättillgängliga.

Ett konkret exempel är den kontroll som studieförbunden gör av hur de upp­fyller villkoren för statsbidraget. Förbunden genomför denna kontroll varje år och rapporterar in den till Folkbildningsrådet. Ett enkelt sätt att öka trans­pa­ren­sen i bidragshanteringen är att göra denna återrapportering samt Folk­bild­nings­rådets analys och bedömning mer lättillgänglig för allmänheten. Mot­sva­rande gäller för den kontroll som genomförs av SISU. Det skulle förbättra insynen i statsbidragshanteringen. Men det är också först när förbundens rapporteringar analyseras samlat som det går att upptäcka eventuella brister i hela systemet och inte bara för ett enskilt förbund.

Del 1 Folkhögskolorna

Folkhögskolornas förutsättningar att nå syftena

I detta kapitel beskriver vi några grundläggande förutsättningar för att folkhögskolorna ska kunna uppfylla de fyra syftena med statsbidraget. Vi foku­se­rar på de långa kurserna. Iakttagelserna i detta kapitel handlar till stor del om risken för att försämra förutsättningarna för möten mellan olika grup­per. Det handlar också om hur dessa förutsättningar, tillsammans med att sam­mansättningen av deltagare förändras och ur vissa aspekter inte förändras till­räckligt, påverkar folkhögskolornas möjligheter att nå statsbidragets syf­ten.

Samhällets utveckling och ekonomiska villkor är faktorer som ligger bakom mycket av folkhögskolornas utveckling när det gäller inriktning och var de ligger. Det gäller bland annat framväxten av filialer och att en relativt stor del av folkhögskolornas verksamhet utgörs av uppdrag. Andra faktorer är de för­ändrade krav som ställs på folkhögskolornas lärare, bland annat när det gäller att möta behoven från deltagare med funktionsnedsättningar och deltagare med svenska som andra språk.

Övergripande slutsatser i kapitlet är följande:

• Enskilda folkhögskolor har en ansträngd ekonomi. Det gäller framför allt de rörelseägda skolorna. Osäker ekonomi leder till att många folkhög­sko­lor tar externa uppdrag.
• Homogena miljöer uppstår på folkhögskolorna av flera skäl. Delvis beror det på att samhället är segregerat. Men folkbildningen verkar inte heller an­passa sitt utbud av kurser tillräckligt smidigt.
• Utrikes födda är underrepresenterade på vissa typer av kurser. Detta är särskilt tydligt på de estetiskt inriktade särskilda kurserna. Det kan ha flera olika förklaringar. En förklaring kan vara att utbudet inte passar nya sven­skar. Men det finns också andra möjliga förklaringar. Bland annat verkar folk­hög­skolorna sakna strategier för att locka fler från under­rep­resen­te­rade grupper att söka till utbildningarna.
• Lärarnas arbete och behoven av kompetensutveckling påverkas av att allt fler deltagare har svaga kunskaper i svenska och av att allt fler deltagare har neuropsykiatriska diagnoser eller andra typer av psykiska problem. Kom­petens för att arbeta med dessa grupper är en bristvara på vissa sko­lor. Det leder till att skolorna väljer att koncentrera deltagare med sär­skilda behov till separata undervisningsgrupper.
• Befolkningens sammansättning har förändrats. Det finns ett större behov än tidigare av att invånare i Sverige får utbildning, inte bara på gymnasie­nivå utan även på grundskolenivå. Mycket tyder på att detta har påverkat folk­högskolorna så att en relativt stor andel av lärarna i dag har en ut­bild­ning som liknar den utbildning som lärare i det ordinarie utbild­nings­vä­sen­det har.

Folkhögskolorna – en stor variation i utbud och former

Folkhögskolor har funnits i Sverige i 150 år. Inledningsvis var de inriktade mot att förse landsbygdens befolkning med utbildning. Så småningom inrät­ta­des folkhögskolor även i städerna. De kom också att allt oftare ha en an­knyt­ning till arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frireligiösa rörelser.

Staten började tidigt att stödja folkhögskolorna. Ett system för statsbidrag till folkhögskolor och studieförbund utvecklades och reformerades 1991 med en större självständighet som följd.

Stor frihet att utforma verksamheten

Folkhögskolorna erbjuder i dag en mångskiftande verksamhet. Flera folk­hög­skolor anordnar vad vi skulle kunna kalla spetsutbildningar inom estetiska områden. Dessa utbildningar förbereder deltagarna för högre studier i konst­när­liga ämnen. Andra folkhögskolor är mer inriktade mot att erbjuda ett alter­nativ till dem som inte har en avslutad utbildning från grundskolan eller gym­na­siet.

Verksamheten har delvis samma mål som det ordinarie utbildningsväsendet, att förbereda deltagarna för ett yrkesliv eller för högre studier. Men trots detta omfattas folkhögskolan varken av skollagen (2010:800) eller av högskole­lagen (1992:1434). Det innebär exempelvis att folkhögskolorna har en betyd­ligt större frihet när det gäller inriktningen av verksamheten och vilken per­so­nal de kan rekrytera. Folkhögskolorna har även frihet att utforma under­vis­nin­gen utifrån en eventuell egen profil, som kan vara kulturinriktad, ideo­lo­gisk, konfessionell eller av annat slag.

Folkbildningen ska kännetecknas av att den är fri och frivillig. Folkhög­sko­lorna har själva frihet att lägga upp sina studieplaner och kurser. De har egna antagningssystem och avgör därmed själva vilken bakgrund deltagarna ska ha. Graden av flexibilitet i undervisningen på folkhögskolorna ska vara hög och kursdeltagarnas förkunskaper ska påverka undervisningen. Det ska finnas en människo- och kunskapssyn som bygger på deltagarnas möjligheter och vilja till utveckling och lärande utifrån individuella förutsättningar.^[32]

I mars 2018 fanns 154 folkhögskolor spridda över landet. Därutöver fanns ungefär lika många filialer.

Folkhögskolans verksamhetsformer

Folkhögskolan bedriver fyra olika huvudsakliga typer av folkbildnings­verk­sam­het, som är berättigade till statsbidrag:

• Långa kurser varar i minst 15 dagar. De flesta långa kurser varar mellan en termin och ett par år och ger rätt till studiestöd. Det finns två olika typer av långa kurser. Allmän kurs riktar sig främst till dem som inte har fullföljt grundskole- eller gymnasieutbildningen. Allmän kurs ger behörighet till vidare studier. De särskilda kurserna är inriktade mot olika specialom­råden. De ges på gymnasial och eftergymnasial nivå. Vissa är yrkes­utbild­ningar.
• Korta kurser omfattar högst 14 dagar och ges i en mängd olika ämnen.
• Kulturprogram är en öppen verksamhet i form av exempelvis före­läs­nin­gar, teater, sång, musik eller dans inför publik.

Under 2017 fanns 30 000 deltagare på de långa kurserna och 75 000 deltagare på de korta kurserna.

Allmän kurs ger en bred utbildning, som kan leda till högskolebehörighet. Samtliga folkhögskolor ska erbjuda allmän kurs under minst 15 procent av del­tagarveckorna. De flesta folkhögskolor erbjuder mer än så.

De särskilda kurserna och de korta kurserna erbjuder utbildning och bildning inom en stor mängd olika områden. Det finns exempelvis estetiska kurser med olika inriktningar som musik, bildkonst, dans och så vidare. Ett stort antal långa kurser är yrkesutbildningar. Till exempel kan deltagarna utbilda sig till filmarbetare, fotograf, fritidsledare, journalist, kyrkomusiker, lärarassistent eller socialpedagog.

Figur 3.1 Folkhögskolornas statsbidragsfinansierade verksamhet fördelad på de olika verksamhetsformerna 2017^[33]

Källa: Folkbildningsrådet

Resursmässigt dominerar de långa kurserna folkhögskolornas verksamhet. De långa kurserna svarade under 2017 för 94 procent av de ersatta deltagar­veckorna: allmän kurs för 45 procent och särskild kurs för 49 procent. De korta kurserna svarade för resterande 5 procent av deltagarveckorna. Öppen folk­bildning och kulturprogram förbrukade den resterande delen.

Det finns en övervikt av kvinnliga deltagare på folkhögskolornas kurser. Nu­mera är 56 procent av deltagarna kvinnor och 44 procent män.^[34]

Folkhögskolorna bedriver också andra verksamheter. Huvudsakligen består de av externa uppdrag samt restaurang- och hotellverksamhet. Dessa verk­sam­heter bedrivs för att bekosta eventuella underskott i folkbildnings­verk­sam­heten. Vi beskriver dessa verksamheter kortfattat i avsnitt 3.2.

Olika typer av huvudmän ansvarar för skolorna

Huvudmännen för folkhögskolorna är av vitt skilda slag. En relativt stor andel av huvudmännen består av landsting och regioner. Cirka 30 procent av folk­hög­skolorna har en sådan huvudman. Dessa skolor är ofta bland dem som startades tidigt och ligger ofta på landsbygden.

Övriga folkhögskolor har en stor variation av huvudmän. De brukar kallas för rörelseägda skolor eller RIO-skolor. RIO står för Rörelseägda folkhögskolors intresseorganisation. Dessa skolor har oftast en stark koppling till civil­sam­hällets olika organisationer. Huvudmännen består av nationella folkrörelser, lokala organisationer eller självägande stiftelser och föreningar. Även kom­muner kan finnas bland huvudmännen. Gemensamt för dem är alltså att huvud­mannen inte är ett landsting eller en region.

Begreppet huvudman är inte lika strikt tillämpat som inom det ordinarie skol­väsendet. Begreppet uppfattas och tolkas också på olika sätt. Statskontoret har efterfrågat statistik över huvudmännen men det saknas sammanställningar och överblick över dem. I en egen sammanställning som Statskontoret ge­nom­­förde 2015 visade det sig att ungefär en fjärdedel av de rörelseägda sko­lorna (ej landstingsdrivna) hade någon form av konfessionell anknytning. Av dessa skolor med konfessionell anknytning var alla utom en knutna till någon kristen kyrka. Ytterligare en konfessionell, icke kristen folkhögskola driver verksamhet på försök under 2018. En sjundedel av de rörelseägda folk­hög­skolorna hade anknytning till arbetarrörelsen.

Ekonomiska utmaningar för många folkhögskolor

De enskilda folkhögskolornas ekonomiska resultat för 2016 varierade från ett underskott på 16 miljoner kronor till ett överskott på 8 miljoner kronor.^[35] Statskontoret har tidigare konstaterat att ekonomiska underskott kan innebära risker för verksamheten. Även om de flesta folkhögskolor visar ett överskott, så är det ändå relativt vanligt att de har någon form av ekonomiska be­kym­mer.^[36] Statskontoret bedömde i lägesrapporten 2017 att det finns en risk att den dåliga ekonomin kan försämra folkhögskolornas förutsättningar att be­driva en verksamhet med god kvalitet och att bidra till syftena med stats­bi­draget.

Bidragssystemet

Under 2016 hade folkhögskolornas intäkter på totalt 4,4 miljarder kronor, varav 3,3 miljarder var statsbidrag till folkbildningsverksamheten. De kom­mu­nala bidragen har minskat i omfattning under en period. Följden har bland annat blivit att skolorna är mer beroende av bidrag från staten än tidigare. Stats­bidraget fördelas numera enligt följande principer:^[37]

• Ett organisationsbidrag med lika stort belopp för alla skolor (8 procent av det totala bidraget).
• Ett verksamhetsbidrag baserat på ett ingångsvärde för antal deltagar­vec­kor (82 procent av det totala bidraget).
• Förstärkningsbidrag (8 procent av det totala bidraget).
• Bidrag för språkligt stöd (2 procent av det totala bidraget).

Statskontoret har inte haft för avsikt att utvärdera det nya bidragssystemet. Vi be­dömer att det är för tidigt. Men vi har ställt frågor kring statsbidraget och andra bidrag till de intervjuade rektorerna. Om det nya systemet har en av rek­torerna sagt följande:

Det är inte så stora skillnader med det nya. Bra att man har chansen att höja taket. Det är bra om det blir flexiblare.

Flera rektorer har varit kritiska till vissa av villkoren. En typisk synpunkt har varit följande:

Det är svårt att planera så att det går jämt ut. Idealiskt ska man fylla med verksamhet för exakt 100 procent av det statsbidrag man fått. Det är svårt att planera så.

Även följande synpunkt är typisk för flera intervjupersoner:

Bidragssystemet ger trygghet och långsiktighet som är positiv, men det är också en planekonomi. Det är lätt att förlora [deltagar]veckor men det går inte att växa.

Det grundläggande statsbidraget har samma storlek år efter år (med en upp­skrivning på 1 procent), oavsett hur många skolor det finns. Det gör att sys­te­met som fördelar bidraget mellan skolor i praktiken är ett noll­sum­me­spel.

Många orsaker till dålig ekonomi

I Statskontorets enkätundersökning 2017 uppger 30 procent av rektorerna för RIO-skolor att deras skolor hade ekonomiska underskott som innebar ett hot mot eller oro för verksamheten. Motsvarande andel för landstingsskolorna var 15 procent. Skolor i storstadskommuner och skolor med internat hade eko­no­miska underskott i större utsträckning än andra. RIO-skolor har alltså oftare under­skott än landstingsskolor vilket beror på att landstingen i större ut­sträck­ning än andra huvudmän bidrar till folkhögskolornas ekonomi.

Rektorernas kommentarer i enkäten visar att orsaker till underskotten kan vara att

• statsbidrag och andra bidrag inte hänger med lönekostnader för lärare (den vanligaste kommentaren)
• det är kostsamt att underhålla fastigheter
• internatverksamhet ger merkostnader som skolorna inte får ersättning för
• deltagare med funktionsnedsättningar kräver extra resurser som skolorna inte får full kompensation för.

Rektorerna har beskrivit att folkhögskolorna har allt svårare att konkurrera med kommunala skolor om lärare. Det beror på att lärarnas löner i den kom­munala skolan ökar betydligt snabbare än statsbidraget till folkhögskolorna.

Internatverksamhet är kostsam eftersom den kräver både högre personaltäthet och underhåll av byggnader. Många äldre glesbygdsskolor har internat, ofta i äldre byggnader som behöver mycket underhåll.

Statsbidragssystemet har särskilt ersatt en del av merkostnaderna för att utbilda personer med funktionsnedsättning. Men en viss del av merkost­na­derna ska skolan själv bekosta med den generella delen av bidraget. För 2017 ersatte statsbidraget cirka 60 procent av folkhögskolornas merkostnader för deltagare med funktionsnedsättning.^[38]

Utöver förstärkningsbidraget kan skolorna söka ett särskilt utbildningsstöd (SUS) från Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). Detta stöd ska gå till individuella stödinsatser, till exempel assistans eller tolk. Det ska alltså inte gå till en pedagogisk förstärkning. Flera av rektorerna bedömer att det är ett problem att stöden för deltagare med funktionsnedsättning är otillräckliga:

Stödbehovet hos deltagarna ökar, men pengapåsen är lika stor. Det finns spe­cial­bidrag och förstärkningsbidrag, men de täcker ofta inte hela kostnaden.

En del har också uttryckt bekymmer över villkoren för stödet från SPSM:

För att få stöd behövs en diagnos. Vi skickar iväg individen för att få en diag­nos, så att vi får mer pengar. Vi slår en diagnos i huvudet på dem.

Vissa deltagare behöver mycket resurser

Lärartätheten är förhållandevis hög inom folkhögskolan. Antalet hel­års­tjän­ster per 100 helårsstuderande var 10,0 för allmän kurs och 8,3 för de övriga kurstyperna under 2012.^[39] Som en jämförelse kan nämnas att inom Komvux var motsvarande siffra 4,6. För gymnasieskolor med kommunal huvudman var den 8,5 och i gymnasiefriskolor med en fristående huvudman 6,9.^[40]

I de fokusgrupper och intervjuer som Statskontoret har genomfört har lärarna ofta fört fram att enskilda deltagare på folkhögskolorna kan behöva mycket resurser. Ett exempel är att 34 procent av deltagarna på allmän kurs har en funk­tionsnedsättning, dyslexi inräknad.^[41] Detta kräver mycket tid från lärarna.

Enligt Folkbildningsrådet är deltagare med psykisk eller neuropsykiatrisk funk­tionsnedsättning de kategorier deltagare som ökat mest de senaste åren. Folk­bildningsrådet menar att ”Folkhögskolan är en viktig och ibland den enda ut­bildningsvägen för deltagare med funktionsnedsättning”. ^[42]

Andelen utrikes födda deltagare på allmän kurs har ökat med tre pro­cen­ten­heter under 2017, till 41 procent totalt. Andelen på särskild kurs ligger kvar på 15 procent.^[43]

Många typer av intäkter går till folkbildningen

Statsbidraget räcker inte för att finansiera den folkbildningsverksamhet som bedrivs på folkhögskolorna. Skolorna måste därför ha andra intäkter.

Ett vanligt sätt att få resurser till folkbildningsverksamheten är att bedriva hotell- eller konferensverksamhet.^[44] Ett annat sätt är att ta externa uppdrag.

Samtliga eller nästan samtliga landstingsskolor är beroende av att de får bid­rag från sin huvudman. Relativt många landstingsskolor får dessutom bidrag från andra kommuner. Det är också vanligt att skolorna är beroende av externa uppdrag. Drygt hälften är beroende av intäkter från hotell-, restau­rang- eller konferensverksamhet.^[45]

De rörelseägda skolorna är inte alls lika beroende av bidrag från huvud­man­nen men mer beroende av bidrag från kommuner och landsting som inte är deras huvudmän. En stor andel är beroende av intäkter från uppdrag och drygt hälften är beroende av intäkter från hotell-, restaurang- eller konferens­verk­sam­het.^[46]

Arbetsförmedlingen är en viktig samarbetspartner

Staten har vid olika tillfällen gett Arbetsförmedlingen och Folkbildningsrådet i uppdrag att anordna utbildningar för arbetssökande. Dessa utbildningar har genomförts av folkhögskolorna (Studiemotiverande folkhögskolekurs, SMF). Numera anordnar folkhögskolorna även Etableringskurs i samarbete med Arbets­förmedlingen. Uppdragsutbildningarna svarar i dag för sammanlagt 20 pro­cent av folkhögskolornas totala verksamhet, mätt i deltagarveckor.^[47]

Det ingår inte i Statskontorets uppdrag att utvärdera verksamheter på folk­hög­skolorna som finansieras på annat sätt än med det ordinarie statsbidraget. Men uppdragen påverkar likväl förutsättningarna. Flera rektorer har tagit upp upp­dragen i intervjuerna:

Jag upplever ingen konflikt mellan å ena sidan Etableringskurs och SMF och å andra sidan folkhögskoletraditionen.

I intervjuerna märker vi att landstingsskolor och RIO-skolor verkar under olika ekonomiska villkor. En annan typ av uppdrag än de som sker i sam­ar­bete med Arbetsförmedlingen är uppdrag som handlar om Svenska för in­vand­rare, SFI. En rektor för en landstingsskola säger följande:

Vi säger nej till många uppdrag som vi inte tycker passar oss, till exempel SFI. Där kan man inte använda folkhögskolepedagogiken. Men folkhögskolor som inte har en huvudman som backar upp ekonomiskt tycker att den sats­ningen är bra. Eta­blerings­uppdraget passar oss. Där får vi möjlighet att utforma kursen från folkbildningens särart. Det handlar bland annat om demokrati och socialisering.

En rektor för en RIO-skola vittnar om att de ekonomiska villkoren för denna grupp folkhögskolor är i genomsnitt är hårdare än för landstingsskolorna:

Hela folkhögskolevärlden är mycket ad hoc. Man får haka på trender, till exempel SFI.

Ibland ska uppdragen genomföras snabbt och det kan få besvärliga följder för skolorna att hantera:

Personalpolitiskt kan det vara förödande med kortsiktiga satsningar från staten. Det skulle vara bra om de kunde lägga mer pengar med ett slags kontinuitet.

Några rektorer har varit kritiska till hur samarbetet med Arbetsförmedlingen (AF) har fungerat. Följande kommentar har lämnats av en rektor i en enkät­un­der­sökning genomförd av Statskontoret 2017:

Vi har dåliga erfarenheter av samarbete med AF där det varit svårt att förutsäga om verksamhet kan bli av eller ej. Ibland har det bidragit till vårt underskott och i nuläget är vi mycket tveksamma till att gå in i dessa projekt även när de kommer via FBR [Folkbildningsrådet].^[48]

I andra fall har samarbetet fungerat väl. Intrycket är att samarbetet med Arbets­förmedlingen är personberoende.

Folkhögskolorna behöver bredda sin kompetens

Många rektorer och lärare vittnar om att deltagarnas sammansättning har förändrats under de senaste 15–20 åren. Folkbildningens pedagogik bygger tra­ditionellt på att utbildningen ska vara fri och frivillig. När de första folk­hög­skolornas etablerades var uppdraget att erbjuda utbildning till dem som inte hade möjlighet att få den på annat sätt.

I dag är situationen liknande eftersom folkhögskolorna erbjuder utbildning till dem som inte har fått det i det ordinarie skolväsendet. Det som skiljer är att det förr var ekonomin som hindrade individen att få en annan utbildning. Nu är det huvudsakligen andra förklaringar till att människor söker sig till folk­bildningen. En del av dessa förklaringar ställer folkhögskolan inför utmaningar som den inte hade tidigare i samma utsträckning: att det ordinarie skol­väsendet inte lyckas motivera och intressera alla, eller att deltagaren har haft personliga problem som har hindrat hen från att nå sin potential, eller att del­tagaren har kommit till Sverige i vuxen ålder och utan tillräcklig ut­bild­ning.

Lärare och rektorer berättar om att psykiska problem och psykiatriska diag­noser blir allt vanligare på både allmän kurs och på de särskilda kurserna. An­delen utrikesfödda har ökat på allmän kurs.

Många har lärarexamen

I Statskontorets enkätundersökning 2017 svarar en stor majoritet av rekto­rerna att lärarnas ämneskunskaper liksom deras kompetens i vuxenpedagogik är god.^[49]

Det finns inga formella krav på vilken kompetens folkhögskolornas lärare eller rektorer ska ha. Folkhögskolorna kan anställa de lärare de anser sig be­höva, utan yttre krav på en särskild kompetens. Det finns en särskild folk­hög­skol­lärarutbildning och en rektorsutbildning, men det finns inga krav på att de som anställs ska ha gått igenom utbildningarna.

På allmän kurs påminner innehållet ämnesmässigt mycket om att studera på gymnasiet, även om pedagogiken på många sätt är annorlunda.^[50] En hög andel av lärarna på allmän kurs har därför en lärarexamen: 75 procent under 2016.^[51] Andelen är därmed nästan lika hög som för lärarna på gymnasiet, där 79 pro­cent har en pedagogisk högskoleexamen.^[52]

Motsvarande andel för särskild kurs var 56 procent.^[53] En del av de särskilda kurserna ska ge deltagarna en yrkesutbildning, andra ska förbereda dem för högre studier med olika konstnärliga inriktningar. Åter andra kan handla om att lära ut ett hantverk eller att låta deltagarna utveckla ett annat intresse. De kom­petenser som behövs för att undervisa på dessa kurser varierar mycket, av naturliga skäl.

En del har gått en speciell folkhögskollärarutbildning

Det finns en särskild folkhögskollärarutbildning på universitetet i Linköping. Det finns även en kortare utbildning på några veckor. Men det är långt ifrån alla folkhögskollärare som har gått den. Åsikterna om utbildningen varierar mycket. En vanlig åsikt bland de lärare och rektorer som Statskontoret har intervjuat är att utbildningen har ett innehåll som är alltför traditionellt och som inte motsvarar dagens behov.

Jag var väldigt nöjd med utbildningen i Linköping. Den förbereder dock inte för den allmänna kursen. Jag blev chockad när jag började jobba med allmän kurs, funk­tions­ned­satta och utlandsfödda. Utbildningen har lite för mycket fokus på traditioner.

Folkbildningens pedagogik bygger på bland annat motiverade deltagare. Men detta har delvis ändrats, åtminstone när det gäller allmän kurs. Det verkar inte ha påverkat folkhögskolärarutbildningen i nämnvärd omfattning:

Den lever i en gammal värld där deltagarna var motiverade. Folkhögskolan i dag har en annan uppgift, att motivera. Utbildningen förbereder inte för utmaningarna.

Vi har funnit vid våra besök på olika skolor att det ofta är en minoritet av lä­rarna som har gått åtminstone den långa folkhögskollärarutbildningen.

Samtidigt är det så att man inte behöver ha gått en speciell utbildning för att ha den kompetens som behövs. Den kan man förvärva på olika sätt. Det kanske kan vara bra med en standardiserad utbildning, men det finns en risk att man tar efter gymnasiet för mycket.

Vissa deltagargrupper behöver lärare med annan kompetens

Dagens deltagare ställer folkhögskolorna inför andra utmaningar än tidigare. En av de rektorer Statskontoret har intervjuat säger följande:

Det är inte alltid självklart vilken utbildning lärarna ska ha. Den allmänna kursen är ganska stor räknat i antal deltagare. Kanske kan man tycka att man borde satsa mer på utbildning riktad mot dem. Målgruppen har förändrats. Det är tungjobbat.

Folkbildningsrådet publicerade 2013 en undersökning av bland annat folkhögskol­lärarnas kompetensbehov och förutsättningar.^[54] Folk­bild­nings­rådet konstaterade i förordet att:

Med delvis nya deltagargrupper kommer arbetet i allt större utsträckning att handla om att ge socialpedagogiskt och specialpedagogiskt stöd. Mer av arbetstiden ägnas åt att motivera och fungera socialt stödjande.^[55]

Rektorerna menar att många lärare behöver lära sig mer om socialpedagogik. Det beror på att folkhögskolorna samtidigt har utvecklats i riktning mot en utbildningsanordnare vid sidan av Komvux, vilket riskerar att det social­pe­da­go­giska perspektivet tappas bort.^[56]

I Statskontorets enkätundersökning 2017 visar rektorernas kommentarer att sammansättningen av deltagare i undervisningsgrupperna påverkas av att vis­sa typer av kompetens bland lärarna är en bristvara. Deltagare med vissa typer av behov koncentreras till särskilda undervisningsgrupper, vilket inte är för­en­ligt med statens syften eller folkbildningens ideal.

Kompetensbrist leder till segregerade undervisningsgrupper

I Statskontorets enkätundersökning från 2017 svarade drygt hälften av sko­lorna att de har undervisningsgrupper som är avsedda enbart för deltagare med svenska som andraspråk (figur 3.2). En tredjedel av skolorna har under­vis­ningsgrupper enbart för personer med funktionsnedsättning. Båda dessa typer av särskilda undervisningsgrupper är vanligare på landstingsskolor än på RIO-skolor.

Figur 3.2 Andel rektorer som svarat att de har separata undervisningsgrupper, procent.

Antal svarande: Totalt 134, Landstingsskolor (LT) 39, RIO -skolor 95

Vissa skolor har på liknande sätt även kurser som är avsedda för personer med funktionsnedsättningar. Skolan kan också ha särskilda tillval för per­so­ner med funktionsnedsättning. Det kan handla både om allmän kurs och om sär­skilda kurser.

Rektorerna i Statskontorets enkätundersökning 2017 är överlag positiva till lärarnas kompetens. Nästan alla rektorer svarar att lärarnas ämneskunskaper är goda och drygt 90 procent anser att deras kompetens i vuxenpedagogik är god. Men de säger att de har sämre tillgång till två typer av kompetens, att under­visa deltagare med svenska som andra språk och att undervisa deltagare med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Två tredjedelar respektive drygt hälften av rektorerna anser att lärarnas kompetens inom dessa områden är god.

Sammansättningen av deltagare i undervisningsgrupperna påverkas av att vissa typer av kompetens bland lärarna är en bristvara. Om endast en lärare har lämplig kompetens, kan skolan behöva samla de deltagare som behöver just den kompetensen i en egen undervisningsgrupp. Följden blir att grup­perna blir mer homogena än vad som är önskvärt. Det är då omöjligt av prak­tis­ka skäl att nå den blandning av olika bakgrund och egenskaper som skolan vanligtvis eftersträvar.^[57]

Enligt Folkbildningsrådet har 34 procent av deltagarna på allmän kurs en funk­tionsnedsättning, dyslexi inräknad.^[58] Lärare och rektorer vittnar om att antalet deltagare med psykiatriska diagnoser och neuropsykiatriska funk­tions­ned­sättningar ständigt ökar.

Kompetensutveckling

Folkbildningsrådet menar att folkhögskollärarnas möjligheter till kom­pe­tens­utveckling har minskat under de senaste 5–6 åren. De huvudsakliga skälen till detta är en ökad arbetsbörda, skolornas ekonomiska situation och svå­rig­he­terna att få vikarie när en lärare är borta under en kort tid.^[59]

Lärares kompetensutveckling inom det ordinarie skolväsendet är normalt huvud­mannens ansvar. Men under senare år har även staten bidragit på olika sätt till lärares kompetensutveckling och fortbildning. Statskontoret har gått igenom statens bidrag till framför allt gymnasielärares fortbildning under de senaste fem åren. Enligt Statskontorets beräkningar har åtminstone två mil­jarder av statliga medel förbrukats i dessa satsningar under de senaste fem åren. Statskontoret har funnit en satsning som riktas även mot folk­hög­skol­lärare med lärarexamen – en fortbildning för lärare i svenska som andraspråk och SFI.

Denna satsning prioriterar Folkhögskollärarna i sista hand, om ansökningarna överstiger de tillgängliga medlen. Men enligt Statskontorets uppgifter har ansökningarna uppgått till ett betydligt lägre belopp än det tillgängliga. Even­tuella ansökningar från folkhögskolor bör därför inte har fått avslag. Skol­ver­ket har inte någon statistik över antalet folkhögskollärare som tagit del av sats­ningen.

Internaten som pedagogisk resurs

Många anser att internaten är ett värdefullt inslag i folkhögskolornas verk­samhet. Det framgår av studier och av Statskontorets egna fokus­grupps­samtal. Även i vår enkätundersökning från 2017 kunde vi se att internaten verkar öka möjligheterna att uppfylla syftena med statsbidraget. Många rek­torer och lärare anser att internaten är en del av folkhögskolans särart.^[60] En rektor menar att:

Internat har många fördelar. Det skapar en klassisk folkbildningsmiljö och den är väl­digt positiv. Men det är mycket kostnader för internat, med olika regler som måste följas och underhåll. Ett internat är ett orosmoment för rektorn. Internat borde premie­ras mer i bidragssystemet. Det är på det sättet inte ett speciellt rättvist system.

Internaten är således kostsamma att driva. De finns oftast i skolor på lands-bygden. En rektor på en landstingskola för fram följande:

Skolan låg tidigare på landsbygden. Landstinget ville att den skulle flytta till stan och avskaffa internatet. Det var för dyrt. Men ett internat ger ytterligare en dimension till folkhögskoletiden. Nu blir det fler och fler stadsskolor.

I en undersökning som publicerades 2013 av Folkbildningsrådet konstaterar rådet i förordet att internaten spelar en större roll än bara som ett sätt att förse del­tagare med bostäder. De har en socialpedagogisk betydelse, innebär ge­men­skap och fungerar socialiserande. De kan även fungera som stöd för del­tagare som behöver anpassade boenden. De kan även ge deltagare på estetiska kurser möjlighet att utnyttja lokaler och utrustning även på fritiden.^[61]

Bland de skolor som har svarat på vår enkät har en tydlig majoritet internat, 75 procent. De allra flesta landstingsskolor har internat (93 procent) medan det inte är lika vanligt hos RIO-skolorna (67 procent). Samtliga gles­bygds­skolor har internat, enligt Statskontorets undersökning. Motsvarande andel i stor­städerna är 41 procent, filialer oräknade.

Filialer växer fram i städerna

Ett sätt för exempelvis landsbygdsskolor att nå nya grupper av deltagare är att etablera filialer i städer och tätorter. Antalet filialer har under senare år ökat och det finns numera ungefär lika många filialer till folkhögskolor som det finns huvudskolor. Folkbildningsrådet har nyligen kartlagt filialerna. Kart­läggningen visar att 57 procent av folkhögskolorna har filialer eller någon annan utlokaliserad verksamhet. Sammanlagt finns 167 filialer eller platser med utlokaliserade verksamheter. I 70 av filialerna bedrivs särskild kurs, i 57 allmän kurs och i 46 Etableringskurs. Etableringskurs drivs i form av uppdrag från Arbetsförmedlingen. Ett viktigt skäl till att etablera en filial är att den ska ligga nära målgruppen. Över hälften av filialerna (55 procent) har funnits i högst fem år.^[62]

Intervjuerna med rektorer och lärare har man ofta talat om att filialerna för­läggs i storstadsområden, i större städer eller tätorter. Fördelen med att lägga filialerna i dessa områden är att det är där skolorna kan rekrytera utrikesfödda deltagare och deltagare som är bosatta i utsatta områden. Det har visat sig att de i många fall helst vill kunna gå på en folkhögskola i närområdet. Rek­ry­te­ringen till vissa av filialerna blir därför inriktad framför allt mot deltagare från utsatta områden.

Statskontoret frågade i en enkätundersökning 2017 folkhögskolans rektorer om deras skola har en eller flera filialer. En dryg tredjedel av rektorerna upp­ger att skolan har det. Filialerna har oftast en annan sammansättning av del­ta­gare än huvudskolorna, när det gäller andelarna utrikesfödda deltagare.^[63]

Följden av detta blir att olika typer av deltagare befinna sig på olika platser geografiskt, trots att de går på samma skola. Huvudskolan kan ligga relativt långt från filialen och kan ha en stor övervikt av deltagare som är födda i Sve­rige. Det leder till att det blir svårt för skolorna att skapa de mötesplatser som eftersträvas av folkbildningen.

Uppföljning och kontroll

Samtliga folkhögskolor som Statskontoret har haft kontakt med i någon form följer upp verksamhetens kvalitet. Det sker på olika sätt och med olika verk­tyg.^[64] Här är några exempel från våra intervjuer:

Vi frågar deltagarna om de är nöjda. De skriver loggbok nästan varje dag. Vi har ut­vär­dering efter varje avslutat tema.

De klassansvariga gör skriftliga och muntliga utvärderingar. Vi har mycket samtal. En enkät görs på våren.

Vi gör utvärderingar två gånger per år. Kursutvärderingar görs efter varje kurs.

För närvarande ingår 80 skolor i ett nätverk som kallas FB-kvalitet. De som ingår i nätverket erbjuds att genomföra webbaserade kvalitetsenkäter riktade till deltagare vid två tillfällen per år. En del rektorer är kritiska till FB-kvalitet. De anser att instrumentet är otympligt och att frågorna delvis är svåra att tolka för deltagarna. Statskontoret kan konstatera att flera av frågorna i enkäten an­knyter till de fyra syftena.

Landstingsägda skolor kan istället ingå i uppföljningssystem som ad­mi­ni­stre­ras av de landsting eller regioner som de tillhör. Ofta sker detta med hjälp av styrkort.

Utmärkande för den uppföljning som genomförs är att den verkar handla ute­slutande om det som händer på skolan. Ingen av de skolor vi har haft kontakt med har gjort seriösa försök att följa upp vad som händer deltagarna efter att de har gått igenom de långa kurserna. En av rektorerna säger att:

Det är svårt med kalla fakta om vad folk gör efter en utbildning. Poängen med yrkes­utbildningar är att folk ska få jobb. Det skulle man kunna fånga med enkäter.

En annan rektor har följande tankar:

Det skulle vara intressant att veta hur det går för våra deltagare. Vad gör de av sin utbildning? Vad hade de för mål? Vi håller på att bygga upp ett alumninätverk på del­tagarnas initiativ. Men det är frivilligt.

Folkhögskolornas långa kurser och de fyra syftena

I detta kapitel sammanfattar vi vårt arbete med att besvara frågan hur folkhögskolans långa kurser uppfyller de fyra syftena för statsbidraget till folkbildningen. Vi använder en fokusgruppstudie av folkhögskolans all­männa kurs som vi genomförde under 2015 samt en fokusgruppstudie av sär­skild kurs som vi har genomfört inom ramen för arbetet med slutrapporten. Vi lägger stor tonvikt på särskild kurs, eftersom dessa resultat inte har redo­visats tidigare. Vi har även använt oss av två registerstudier, en uppföljning av deltagare på allmän kurs och en undersökning genomförd av SCB som följer upp deltagare från särskild kurs.

De huvudsakliga slutsatserna är följande:

• Demokratisyftet uppfylls i och med att studierna omfattar en demokratisk fostran där deltagarna lär sig att upptrycka åsikter, tränas i tolerans sam­tidigt som de praktiserar demokratiska principer i undervisningen och på skolan.
• Påverkanssyftet uppfylls genom att deltagarnas självförtroende stärks vil­ket gör det lättare för dem att påverka både sina egna livsförutsättningar och samhället.
• Utbildnings- och bildningssyftet uppfylls genom att allmän kurs bidrar till att utjämna utbildningsklyftorna. Av dem som påbörjade allmän kurs på gymnasial nivå höstterminen 2005 hade nästan hälften 10 år senare en efter­gymnasial examen. Även särskild kurs bidrar till detta syfte. Bild­nings­nivån höjs bland annat genom att pedagogiken förenar kun­skaps­in­hämtning med självreflektion.
• Kultursyftet är svårare att uppfylla på kurser som inte har estetisk in­rikt­ning. De estetiskt inriktade kurserna är därför en viktig del för att uppfylla detta syfte.
• Folkhögskolan är en mötesplats för diskussion men skolorna behöver arbeta mer aktivt för att få till möten mellan deltagare med olika bakgrund. Vår fallstudie visar bland annat att vissa skolor har delat upp mellan all­män och särskild kurs, framför allt på skolor med en konst- och kultur­in­riktad profil.
• Mångfaldssyftet är delvis svårt att uppnå. Flera så kallade missgynnade grup­per är underrepresenterade på särskild kurs i allmänhet och på sär­skild kurs med estetisk inriktning i synnerhet. Detta medför att en del de posi­tiva effekter som folkbildningen ger fördelas ojämnt i samhället.

Demokratisyftet: Demokratiska diskussioner vanliga men oftare i homogena grupper

Demokratisyftet innebär att folkbildningen ska bidra till att stärka och ut­veckla demokratin. För folkhögskolornas del handlar det om att rusta del­ta­garna för att delta i ett demokratiskt sammanhang genom att skolan är en mötes­plats för diskussion för att förankra ett kritiskt tänkande och demo­kra­tiska värderingar.

Demokratisk fostran genom diskussion och inflytande

Undervisningen på folkhögskolans långa kurser baseras på diskussion som pedagogisk metod. Deltagarna lär sig inte bara att uttrycka egna åsikter utan också att de är värda att lyssna på och att de accepteras. En deltagare på sär­skild kurs uttrycker det så här:

Man lär sig ju att våga säga saker här också så det leder ju till att man vågar säga saker när man slutar liksom. Man är inte lika rädd för vad folk tycker och tänker typ.

Deltagarna tränas även i att ifrågasätta egna uppfattningar och att förstå and­ras. Flera av de deltagare vi har träffat vittnar om att deras tolerans mot andra män­niskors uppfattningar ökar genom detta. En deltagare på särskild kurs ut­trycker sitt förändrade förhållningssätt på följande sätt:

Jag har fått många fördomar krossade. Det är jag glad för eftersom det hindrade mig innan. Jag har fått många nya insikter. Massa stereotyper är borta. När man väl får träffa folk och höra vad de har att säga. Det är en helt annan grej. Då förstår man dem och de förstår mig och det skapar en kedja som håller samman oss, en koppling.

Deltagarna upplever att det är lätt att framföra synpunkter och att skolan och lärarna lyssnar på dem. De upplever även att klimatet i klassrummet är demo­kra­tiskt och ickehierarkiskt.

Lärarna ger i sin tur deltagarna inflytande över undervisningen till exempel genom att de kan påverka kursinnehållet. Skolmiljön präglas ofta av elev­demo­krati genom deltagarråd eller motsvarande.

Särskild kurs är en mötesplats men ofta med likasinnade med snarlik bakgrund

Folkhögskolorna ska fungera som mötesplatser för deltagare med olika bak­grund och erfarenheter. Men på flera av de skolor som vi besökte under våra fokusgruppssamtal med särskild kurs sker möten främst mellan likasinnade del­tagare med liknande bakgrund. Detta gäller i synnerhet de skolor vars sär­skilda kurser domineras av estetiska inriktningar.

För vissa av deltagarna var det en ny erfarenhet att studera tillsammans med likasinnade. Det hade ett stort värde för dem att kunna känna sig som en del av en grupp med liknande intressen.

Få möten mellan deltagare på allmän och särskild kurs

På de skolor som vi har besökt märks ofta en viss uppdelning mellan deltagare på allmän och särskild kurs. På vissa skolor sker ingen kontakt alls eftersom kursverksamheterna för allmän respektive särskild kurs ligger på olika platser. Enligt lärarna beror detta på att allmän kurs måste finnas på en plats som är tillgänglig för dessa deltagare. Även på de skolor där det finns gemen­sam­ma kontaktytor interagerar deltagarna på allmän och särskild kurs endast i begränsad omfattning med varandra.

Påverkans- och mångfaldssyftet: Personlig utveckling gynnas av de långa kurserna

Påverkans- och mångfaldssyftet innebär att folkbildningen ska bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen.

Den personliga utvecklingen framträdande inslag i kurserna

Både studier på allmän och särskild kurs stärker deltagarna i deras personliga utveckling. Den personliga utvecklingen medför bland annat ett bättre själv­för­troende, med en ökad tro på sig själv och sin förmåga, och en ökad själv­kän­nedom. Detta förhållningssätt kan göra att deltagarna blir mer delaktiga i sam­hället. De upplever att deras röst har betydelse. En deltagare på särskild kurs beskriver det så här:

… man vet att det man säger betyder någonting. För någonstans, även om det kanske är så här alltså … men någon lyssnar och man kan få med sig folk bara genom att vara (…) engagerad och aktiv ...

En ökad tro på den egna förmågan ger även deltagarna mod att våga följa sina drömmar. Så här uttrycker en deltagare på särskild kurs det:

Här ser man alla möjligheter, innan hade jag en inställning att jag inte kunde bli någon­ting. Sen jag började här känner jag att varför skulle inte jag kunna. Man ser möjlig­heter.

Det är flera faktorer på folkhögskolorna som stärker den personliga utveck­lin­gen, framför allt den nära och stöttande relation med läraren, den trygga och accepterande miljön på skolan samt pedagogiken som bland annat bidrar till självreflektion. Deltagarna framhåller även att sammanhållningen i grup­pen har fått dem att utvecklas och växa som människor.

Gruppen används även som en resurs i lärprocessen på de långa kurserna. Del­tagarna lär sig av varandra genom att samtala och diskutera i grupp. I våra fokusgrupper på särskild kurs framkommer att deltagarna lär sig att förstå hur andra tänker genom att jämföra sina tankesätt. Deltagarna på särskild kurs tar också del av varandras kunskaper i samband med mer praktiska och skapande processer och de inspireras av varandra. I våra fokusgruppssamtal med allmän kurs fann vi att arbete i små grupper gynnar deltagarnas självförtroende. Detta blir sedan en språngbräda för att senare våga ta plats i samhället.

Det är svårare att uppnå mångfald på särskild kurs än på allmän

Både lärare och deltagare på de flesta särskilda kurser vi har besökt menar att sam­man­sättningen av deltagare är alltför homogen. Skolorna har svårt att veta hur de ska söka en större mångfald. Så här beskriver en deltagare på särskild kurs den bristande mångfalden på skolan:

När man är inne på skolan så uppfylls alla kraven, men det är fortfarande frågan vilka som kommer in och söker. För att verkligen uppfylla kraven så borde folkbildningen jobba mer generellt med att få ut utbildningsformen till de grupper som inte är med i folk­bildningen för då kan man verkligen säga att man uppfyller syftena. Och jag vill inte säga att det är något fel på skolan men det behövs en annan sammansättning av elever för att få det helt rätt.

Där det finns en mer blandad deltagarsammansättning får deltagarna lättare att förstå människor från andra kulturer. Där uppstår en ömsesidig förståelse och acceptans.

Personer som är födda utanför Sverige är överrepresenterade på allmän kurs men underrepresenterade på de särskilda kurserna

Ett av de existerande måtten på mångfald är andelen deltagare som är födda utom­lands.^[65] Efter 2005 har andelen deltagare som är födda utomlands ökat på de långa allmänna kurserna och ligger numera ungefär tio procentenheter över genomsnittet i befolkningen av personer över 15 år (figur 4.1).

Figur 4.1 Andel deltagare som är utrikes födda, procent

Källa: SCB, extrapolerat för 2016 utifrån tillväxttakten enligt FBR (2017) och FBR (2016)

På de särskilda kurserna är förhållandet i det närmaste det motsatta. På dessa kur­ser är elever som är födda utomlands underrepresenterade med mer än tio procent­enheter jämfört med andelen som är födda utomlands och äldre än 15 år i befolkningen i stort. Deltagare som är födda utomlands har under hela den studerade perioden sedan år 2000 varit underrepresenterade på särskild kurs. En trend mot en allt större underrepresentation under åren efter 2012 har möj­ligen vänt under det senaste året.

Andelen deltagare med funktionsnedsättningar ökar på de långa kurserna

Andelen deltagare med funktionsnedsättningar har ökat på folkhögskolorna. Sedan 2000 har framför allt de neuropsykiatriska diagnoserna ökat, i synner­het på allmän kurs.

År 2016 hade 4 400 deltagare på allmän kurs och drygt 2 600 deltagare på de sär­s­kilda kurserna olika typer av funktionsnedsättningar.^[66]

Skolorna behöver arbeta mer aktivt för att söka mångfald på särskild kurs

I fokusgruppstudien av särskild kurs uppger flera lärare att skolan reflekterar över den bristande mångfalden i deltagarsammansättningen och att den är ett prob­lem. Skolorna försöker att bredda mångfalden, men vårt intryck är att even­tuella åtgärder ofta genomförs utan någon särskild strategi eller kunskap om vad som skulle kunna vara effektivt.

Både lärare och deltagare tror att deltagarsammansättningen beror på struk­tur­ella problem i samhället som är svåra att bryta. De tror också att intresset för att gå de särskilda kurserna inte är lika stort i vissa grupper med annan bak­grund. Flera deltagare framhåller att det kan vara svårt att känna till folk­hög­skolornas särskilda kurser om man inte får tips av den egna vänkretsen eller familjen. Folkhögskolorna skulle därför behöva gå ut bredare med in­form­ation om kurserna.

Etablering på arbetsmarknaden efter avslutade studier

Det ingår inte i syftena med statsbidraget till folkbildningen att den ska göra det lättare för deltagarna att delta på arbetsmarknaden. Men mångfalds- och på­­verkanssyftet innebär bland annat att människor ska få större möjligheter att påverka sin livssituation. Att kunna etablera sig på arbetsmarknaden och ha en löneutveckling kan då vara ett medel att utforma sitt liv på det sätt man ön­skar.

Statskontoret har låtit genomföra en registerstudie för att undersöka del­tagarnas etablering på arbetsmarknaden efter allmän kurs och deras löne­ut­veck­ling. Studien omfattar deltagare som började på den allmänna kursens gym­­nasiala nivå höstterminen 2005. Resultaten har jämförts med elever som har studerat vid Komvux under samma period. Metoden och resultaten redo­visas mer utförligt i bilaga 2.^[67]

Resultaten för elever på Komvux är inte helt jämförbara

Avsikten med registerstudien är inte att utvärdera de två utbildningsformernas kvalitet. De personer som går de båda utbildningarna är inte slumpmässigt utvalda utan har själva valt utbildningen. Det är rimligt att anta att individerna väljer den utbildningsform de tror ska gagna dem bäst. (Se Bilaga 2.) Många del­tagare på allmän kurs berättar i Statskontorets fokusgrupper om sina er­far­enheter av tidigare utbildning och hur den inte har varit anpassad efter deras behov. Det är bland annat därför de har sökt sig till en folkhögskola i stället för till Komvux.

För att delvis kompensera för detta har en så kallad matchning genomförts av de två grupperna, dels deltagare på allmän kurs, dels studerande på Komvux. Men matchningen kan inte ta hänsyn till skillnader mellan grupperna som inte går att se i registerdata. Vi kan därför inte utesluta att bakgrundsfaktorer som vi inte kan mäta påverkar resultaten. Det kan handla om exempelvis moti­va­tion och kognitiv förmåga. Trots matchningen finns det med andra ord ingen gar­anti för att grupperna är jämförbara i alla avseenden.

Funktionsnedsättning kan påverka individens förmåga att etablera sig på ar­bets­marknaden eller att gå vidare till högre utbildning. Det är därför en viktig så kallad bakgrundsvariabel, men vi har inte kunnat matcha grupperna mer än i begränsad utsträckning utifrån den variabeln. De data som varit tillgängliga för studien fångar upp personer som fått någon typ av ersättning som indikerar en funktionsnedsättning. Dessa utgör cirka tio procent av urvalet. Uppgifterna fångar däremot inte upp samtliga personer som har en funktionsnedsättning.

Vi känner till att en relativt stor andel av deltagarna på allmän kurs har någon typ av funktionsnedsättning. Enligt Folkbildningsrådet hade 34 procent av del­tagare som studerade allmän kurs 2016 en funktionsnedsättning.^[68]

Andelen sysselsatta ökar efter avslutade studier på allmän kurs

Personer som studerat på allmän kurs har efter avslutad utbildning en positiv sys­selsättningsutveckling. Andelen sysselsatta minskade något i den un­der­sökta gruppen innan studierna påbörjades 2005 (figur 4.2). Efter att studierna påbörjats ökade sysselsättningen successivt för att stabiliseras runt 70 procent vid en tidpunkt när det är rimligt att samtliga i gruppen har avslutat sina studier. En mindre svacka framträder vid tiden efter finanskrisen 2008, men utvecklingen vänder åter uppåt några år senare. Den skillnad som finns i an­delen sysselsatta mellan män och kvinnor utjämnas efter avslutade studier.

Figur 4.2 Procentuell andel sysselsatta före, under och efter studier på allmän kurs, år 2003–2015

Studien visar att sysselsättningsgraden är något lägre för både deltagarna på all­män kurs och de studerande på Komvux än för den totala befolkningen. Det gäller de matchade urvalen. Det betyder att resultaten avser att jämföra två matchade grupper, inte samtliga studerande på de två utbildningarna.

Sysselsättningsgraden för befolkningen i stort var 2015 över 80 procent för ål­dersgruppen 35–39 år. Sysselsättningsgraden för personer som studerat allmän kurs är även något lägre än för personer som studerat på Komvux un­der samma period (figur 4.3). Men skillnaden är inte lika stor.

Figur 4.3 Andelen sysselsatta 2003–2015 uppdelat på personer som studerat Komvux respektive folkhögskolans allmänna kurs, matchade urval

FHS=Folkhögskolans allmänna kurs

KVX=Komvux

Positiv löneutveckling för deltagare efter avslutade studier på allmän kurs

En högre inkomst ger ökade valmöjligheter i livet. Inkomsterna för deltagarna på allmän kurs utvecklades positivt efter avslutade studier (figur 4.4). Del­tagarna hade mycket låga arbetsinkomster innan de påbörjade sina studier. Ge­nomsnittsinkomsterna minskade något under studietiden för att sedan suc­ces­sivt stiga till drygt 143 000 kronor för kvinnor och nära 170 000 kronor för män.

Figur 4.4 Genomsnittliga arbetsinkomster (SEK) före, under och efter studier på folkhögskolornas allmänna kurs, årligen 2003–2015.

Årsinkomsterna för personer som studerat på allmän kurs är låga jämfört med be­folkningsgenomsnittet. 2015 var den genomsnittliga årslönen i Sverige för gym­nasieutbildade med samhällsvetenskaplig, humanistisk eller social in­rikt­ning 322 000 kronor för kvinnor och 356 000 kronor för män.

De förhållandevis låga inkomsterna beror delvis på att personer utan in­koms­ter ingår i Statskontorets undersökning. Om personer med nollinkomster tas bort stiger den genomsnittliga bruttoinkomsten av arbete år 2015 till 198 000 kro­n­or för kvinnor och 243 000 kronor för män.

Jämfört med personer som studerat på Komvux under samma period var år­sin­komsten för personer som studerat på allmän kurs något lägre (se figur B.6 i bilaga 2).

Var tredje deltagare på särskild kurs har etablerat sig på arbetsmarknaden året efter avslutad kurs

Statistiska centralbyrån (SCB) har genomfört en undersökning av vad som hän­der deltagarna på folkhögskolornas särskilda kurser. Även denna un­der­sök­ning har gjorts med hjälp av registerdata. SCB har följt upp hur de tidigare del­tagarna har etablerat sig på arbetsmarknaden och gått vidare till hög­skole­studier inom två år efter avslutade studier på folkhögskolan. Studien avser åren 2012 till 2014.

Studien visar att en tredjedel av deltagarna på särskild kurs var etablerade på ar­betsmarknaden året efter en avslutad särskild kurs. Ytterligare drygt en tion­del hade en osäker ställning på arbetsmarknaden. Drygt en femtedel av del­ta­garna hade en svag ställning på arbetsmarknaden eller varken arbetade eller stu­derade.

Deltagare som hade gått kurser med en inriktning mot socialt arbete, omsorg och vägledning hade en etablerad ställning på arbetsmarknaden året efter av­slu­tad folkhögskolekurs i drygt 60 procent av fallen (64 procent av männen och 61 procent av kvinnorna). Denna inriktning består till övervägande del av yr­kes­förberedande kurser.

Utbildnings- och bildningssyftet: Vidare utbildning uppmuntras på de långa kurserna

Utbildnings- och bildningssyftet innebär att verksamheten ska bidra till att ut­jämna utbildningsklyftorna och höja utbildnings- och bildningsnivån i sam­häl­let. Folkhögskolan ska vara ett alternativ till det ordinarie ut­bild­nings­vä­sen­det så att fler kan få chansen att bilda och utbilda sig.

Både allmän och särskild kurs är ett alternativ till andra utbildningsformer

Både deltagare på allmän och särskild kurs uppger att de studerar på folk­hög­skola för att utbildningsformen passar dem bättre än det ordinarie ut­bild­nings­väsendet. Så här beskriver en deltagare på särskild kurs sin upplevelse av att studera på folkhögskola:

Tror att det finns många utbildningsformer där ungdomar blir väldigt stressade. Ett ge­nerellt problem, att man blir stressad av utbildningar och är på gränsen till ut­bränd­het innan 25. Här får man inte det för man kan sätta sina gränser och man blir ej tvin­gad att gå över dem. Det har gjort att jag har kunnat utveckla mej mycket, mycket mer än då jag gått utbildningar där jag fått uppgifter som fått mej att gå över gränsen, det har låst mig. Det är intressant för folk har fördomar om att en sådan frihet gör så att man inte gör lika mycket, och jag känner att jag har gjort mycket mer än jag trodde att jag kunde göra. Det har varit bra.

För deltagare på allmän kurs är studierna i de allra flesta fall en andra chans att skaffa sig en gymnasieutbildning som kan ge behörighet till vidare studier eller arbete. För deltagare på särskild kurs kan studierna i stället vara en mel­lan­landning mellan gymnasiet och högskolan, där deltagarna studerar något som intresserar dem i en lugnare studietakt. Det kan också vara en chans för en deltagare att studera ett ämne som hen är intresserad av utan att behöva göra det på universitetet. Även för deltagare på särskild kurs kan studierna vara en chans att börja om på nytt. En del deltagare läser en särskild kurs för att lära sig ett specifikt yrke.

Allmän kurs bidrar till att utbildningsklyftor utjämnas

Utbildning på allmän kurs på gymnasial nivå inom folkhögskolan ska ge be­hö­righet till studier på eftergymnasial nivå, det vill säga studier på högskolans grund­läggande, avancerade eller forskarutbildningsnivå samt yrkeshögskole­ut­bildning och kvalificerad yrkesutbildning.

Statskontorets registerstudie visar att andelen som deltar i studier på efter­gym­nasial nivå är högst åren efter att studierna på allmän kurs kan antas ha avslutats (figur 4.5). Efter 2009 minskar andelen som deltar i eftergymnasiala stu­dier, vilket troligtvis beror på att allt fler blir klara med sina studier. Totalt deltog 39 procent i studier på eftergymnasial nivå efter avslutade studier på all­män kurs. Övergången till eftergymnasiala studier var påtagligt högre bland kvinnor än bland män.

Figur 4.5 Procentuell andel deltagare på allmän kurs som efter utbildningen deltagit i studier på eftergymnasial nivå 2003–2015.

Skillnaderna är små mellan deltagare på allmän kurs och studerande på Kom­vux när det gäller hur stora andelar som studerar vidare. Personer som har stu­derat på Komvux övergår i högre grad till eftergymnasiala studier under den första delen av uppföljningsperioden, men mot slutet går deltagarna på all­män kurs ikapp (figur 4.6).

Figur 4.6 Procentuell andel i eftergymnasial utbildning 2003–2015, personer som studerat på Komvux respektive folkhögskolornas allmänna kurs, matchade urval

FHS=Folkhögskolans allmänna kurs

KVX=Komvux

Det finns däremot inga skillnader mellan grupperna när det gäller andelen som tagit en eftergymnasial examen (figur 4.7).

Figur 4.7 Procentuell andel som tagit eftergymnasial examen 2006–2015, personer som studerat på Komvux respektive folkhögskolornas allmänna kurs, matchade urval

FHS=Folkhögskolans allmänna kurs

KVX=Komvux

Detta är en viktig del av utbildnings- och bildningssyftet med statens bidrag till folkbildningen: att utjämna utbildningsklyftor i samhället. Många av del­ta­garna på allmän kurs har tidigare haft svårt att klara av att prestera i det ordinarie skolväsendet. Folkhögskolan beskrivs ofta som en andra chans för dessa deltagare. Vi bedömer att det är ett viktigt resultat att drygt en tredjedel av de deltagare som påbörjade studierna höstterminen 2005 hade tagit en efter­­gymnasial examen tio år senare.

Kvinnorna hade i högre grad än män tagit en eftergymnasial examen. För del­tagarna på allmän kurs hade närmare 40 procent av kvinnorna tagit en efter­gym­nasial examen 2015 (figur 4.8). Motsvarande andel för männen var 32 procent.

Figur 4.8 Procentuell andel deltagare på allmän kurs som tagit eftergymnasial examen efter år 2004

I jämförelse med det matchade urvalet av deltagare på allmän kurs (som redo­visas i figur 4.7) visar resultaten för det icke matchade urvalet något lägre an­­delar som tar en eftergymnasial examen. Det icke matchade urvalet om­fat­tar fler individer än det matchade. (Skillnaderna beskrivs närmare i Bilaga 2 och i konsultrapporten.)

En knapp tredjedel av deltagarna på särskild kurs påbörjar högskolestudier inom två år

Den studie som SCB har genomfört visar att drygt 30 procent av dem som avslutat en av folkhögskolornas långa särskilda kurser påbörjade högskole­stu­dier inom två år. Andelarna var desamma för kvinnor och män. Deltagare på kurser med en inriktning mot konst eller media studerade på högskola i högst omfattning (44 procent). Det var vanligt att deltagarna läste ämnen på högskolan som liknade kurserna de hade läst på folkhögskolan.

Bildningsnivån höjs framför allt för de grupper som attraheras av kurserna

Enligt utbildnings- och bildningssyftet ska inte bara utbildningsklyftor mins­ka utan även bildningsnivån höjas. Men det är otydligt vad staten menar med bildning. Vi har tagit upp frågan i intervjuer och fokusgrupper med lärare på de långa kurserna. En vanlig uppfattning är att bildning är den kunskap som finns kvar när deltagarna har glömt den ytligare kunskap som de har lärt in. Bild­ning beskrivs även som en djupare förståelse av sig själv, andra och sam­hället.

Både allmän och särskild kurs förser sina deltagare med bildning i denna be­tydelse. Den särskilda pedagogiken syftar till att deltagarna ska få ett mer själv­ständigt och reflekterande förhållningssätt till det som studeras.

Man kan argumentera för att vissa särskilda kurser även ger en något annor­lunda typ av bildning. Deltagarna på de särskilda kurserna har förts samman på grund av gemensamma intressen, för att fördjupa sig i dem. På de estetiska kur­­serna uttrycks det som att deltagarna ”hittar sin egen röst”. Men rekryte­rin­gen till dessa kurser är ofta sned. Därför uppfylls inte bildningsdelen av syftet i samma utsträckning för alla grupper i samhället om detta är en särskild typ av bildning.

Kultursyftet: Kultur är närvarande men för vissa kan syftet vara svårare att nå

Kultursyftet innebär att folkbildningen ska bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet. Det innefattar möjligheten att ta del av olika konstarter samt möjligheten till kulturellt skapande och att kunna ut­veck­la denna förmåga.

Särskilda kurser med estetisk inriktning innebär ökade möjligheter att delta i kulturlivet

För deltagare på särskild kurs med estetisk inriktning ökar studierna deras möj­ligheter att delta i kulturlivet. De förhållanden som finns på skolan, med den trygga miljön, stödet från lärarna och den särskilda pedagogiken, lämpar sig väl för att deltagare med kreativa ambitioner ska kunna utvecklas.

Lärarna uppmuntrar även deltagarna att hitta ett eget uttryck i sitt konstnärliga utövande, att gå sin egen väg och tänka utanför mallen. Utbildningen anpassas efter deltagarnas personliga uttryck. Detta öppnar upp möjligheten för fler att utbilda sig inom en konstform. En deltagare på särskild kurs med estetisk in­riktning uttrycker det enligt följande:

Folkhögskolan har ett mervärde, man kan se kultur på ett annat sätt. Jag hade inte kunnat gå en annan musikutbildning tror jag. Här får man inget facit utan fokus ligger på ens personliga uttryck. Det gör att människor som har en annan ingång i musikvärlden kan vara delaktiga i kulturlivet.

Studierna ger också deltagarna på kurser med estetisk inriktning möjlighet att bygga upp ett nätverk, dels av andra deltagare på skolan, dels av kontakter som knyts under den praktik som ingår på vissa estetiska utbildningar. De får även kunskaper om branschen och praktiska kunskaper om hantverket. Del­tagarna inspireras också till att bli mer kreativa genom att ta del av andra krea­tiva uttryck, både från andra deltagare och genom att ta del av konst och kultur utanför skolan.

Personer födda utanför Sverige är underrepresenterade

Personer födda utanför Sverige är underrepresenterade på särskild kurs. Detta gäller i synnerhet på de kurser som har en estetisk inriktning. Endast 6 procent av deltagarna som läste en särskild kurs med estetisk inriktning höstterminen 2016 var utrikesfödda. Motsvarande siffra för särskild kurs med övrig in­rikt­ning var 12 procent.^[69]

Kultursyftet är svårare att nå på allmän kurs

Kultursyftet har visat sig vara svårare att uppfylla inom ramen för allmän kurs. Lärarna strävar efter att uppfylla syftet, om än med något mindre mål­med­vetenhet än för de andra syftena. Deltagarna kan också ta del av olika kul­tur­aktiviteter via skolan. Men detta leder inte alltid till att deltagarna får ett ökat intresse för kultur. I vissa fall kan det också hämma det egna kul­tur­ut­övandet att vistas nära deltagare på särskild kurs som utbildar sig inom en konstart.

Förhållandena är liknande för deltagare på särskild kurs som inte läser en kurs med estetisk inriktning. Även dessa deltagare tar del av kulturaktiviteter i viss ut­sträckning genom skolan, vilket för vissa medför att intresset för kultur sti­mu­leras. Under våra fokusgrupper framkommer att pedagogiken på särskild kurs medför att deltagarna blir öppnare för nya områden och att de i högre ut­sträckning vågar pröva på nya saker.

Tillgängligheten till folkhögskolor varierar i landet

I kultursyftet ingår att kulturen ska vara tillgänglig för alla. Det handlar till stor del om geografisk tillgänglighet. Även de som är bosatta i glesbygden ska kunna ta del av kulturupplevelser och kunna skapa kultur själva.

Folkhögskolorna är inte jämnt spridda över landet (figur 4.9). Sett till verk­sam­heternas sammantagna storlek sker av naturliga skäl en stor del av verk­sam­heten i områdena i och omkring storstadsregionerna Stockholm, Göte­borg och Malmö. Men även Västerbottens län och Norrbottens län har för­hållandevis mycket verksamhet.

Figur 4.9 Antal deltagare i allmän kurs (inklusive extra platser), särskild kurs och korta kurser höstterminen 2016, efter län

Källa: FBR (2018)

Ser vi däremot till verksamheten per invånare i länen och regionerna fram­träder en delvis annan bild (figur 4.10).

Figur 4.10 Antal deltagare i allmän kurs (inklusive extra platser), särskild kurs och korta kurser per 1 000 invånare (15 år och äldre) HT 2016

Källa: FBR (2018)

Norrbottens län, Västerbottens län och Blekinge län har den största verksam­he­ten räknat i antalet deltagare på folkhögskolornas kurser.

Särskilda kurser med estetisk inriktning finns i alla län

Vid en sökning på folkhögskolornas gemensamma webbplats fanns vintern 2018 ett utbud på över 500 olika särskilda kurser med estetisk inriktning sprid­da över samtliga län.^[70] I alla län utom ett fanns åtminstone närmare tio olika särskilda kurser med estetisk inriktning. I flera län fanns betydligt större valmöjligheter än så.

Del 2 Studieförbunden

Studieförbundens förutsättningar att nå syftena

I detta kapitel beskriver vi och analyserar studieförbundens förutsättningar för att bedriva en verksamhet som uppfyller de fyra syftena. Vi beskriver in­led­ningsvis hur studieförbunden är organiserade och vilken betydelse det har för verksamheten. Vidare analyserar vi hur regelverk och finansiering på­ver­kar studieförbunden. Avslutningsvis diskuterar vi hur studieförbunden ar­be­tar med strategiska frågor som påverkar verksamheten, exempelvis kom­pe­tens­försörjning, uppföljning och utveckling.

Underlaget består i första hand av statistik om studieförbundens verksamhet, samt de intervjuer som vi har genomfört under vintern 2018 med företrädare för förbundens nationella nivå och med personer på förbunden som är enga­ge­rade i cirkelledarutbildningen.

Våra huvudsakliga slutsatser är:

• Studieförbunden har många gemensamma drag, men också mer eller mindre tydliga nischer. De fyra syftena med statsbidraget uppfattas som en självklar grund för förbundens verksamhet, men alla förbund har också egna visioner och värdeord som styr verksamheten mer direkt.
• Studieförbunden har stor frihet att utforma sin verksamhet inom ramarna för regelverket för statsbidraget. Till övervägande del arbetar studie­för­bunden med etablerade grupper och föreningar och det är bara en mindre del av verksamheten som är programförd och även riktar sig till den bre­dare allmänheten. De principer som styr fördelningen av statsbidraget på­ver­kar förbundens prioriteringar. Studieförbunden konkurrerar också efter­som alla delar på en fast summa pengar.
• Cirkelledaren är studieförbundens förlängda arm ut i verksamheten. Cir­kel­ledarnas folkbildningskompetens och förståelse för rollen som cir­kel­le­dare har därför stor betydelse för om verksamheten bidrar till att upp­fylla de fyra syftena. Men den traditionella cirkelledarutbildningen har på flera håll svårt att rekrytera deltagare och förbunden söker delvis nya for­mer för utbildningen.
• Studieförbunden kontrollerar att verksamheten följer Folkbildningsrådets villkor och kriterier för statsbidrag, men har svårare att följa upp verk­sam­hetens kvalitet och långsiktiga effekter. Systemen för internkontroll iden­tifierar felaktigheter på grund av slarv eller okunskap, men fungerar sämre för att upptäcka fusk och annat bedrägligt beteende.
• Studieförbunden bedömer att de behöver nå nya deltagare, utsatta grupper och ta tillvara digitaliseringens möjligheter. Men de har inte alltid någon strategi för att nå dit. De uppfattar också att det kan vara ekonomiskt på­fres­tande att utveckla nya verksamheter och arbetssätt eftersom detta ar­bete inte alltid berättigar till statsbidrag.

Studieförbunden – lika men också olika

Det finns i dag tio studieförbund som får statsbidrag via Folkbildningsrådet. Till det kommer studieförbundet SISU idrottsutbildarna som själva fördelar sin del av folkbildningsanslaget (se kapitel 7 om SISU).

Det finns betydande likheter mellan de olika studieförbunden, i synnerhet mel­lan de tio som finansieras via Folkbildningsrådet. Men det finns också skill­nader i ideologi, organisation och inriktning på verksamheten.

Stora och små, nya och gamla

Studieförbunden har sin bakgrund i folkrörelserna och deras behov av att ut­bilda sina medlemmar. Genom den verksamheten skapades förenings­bib­lio­teken. Genom en biblioteksreform 1912 kunde rörelserna få statliga medel om de var föreningar med rikstäckande verksamhet och fler än 20 000 med­lem­mar. Det ledde till att flera biblioteksföreningar slog sig samman till större föreningar. Detta var grunden till studieförbunden.

Majoriteten av förbunden har mer än ett halvt sekel på nacken (tabell 5.1). Flera av dagens organisationer har dessutom bildats genom sammanslag­nin­gar av redan befintliga förbund och har därmed egentligen ännu längre anor. Det gäller till exempel Sensus som har växt fram ur tre olika studieförbund: KFUK-KFUM:s studieförbund som grundades 1929, Sveriges Kyrkliga Stu­die­förbund som grundades 1930 av Svenska kyrkan och Tjänstemännens Bild­ningsverksamhet som grundades 1935 av tjänstemannarörelsen. De tre studie­förbunden har gått samman i två omgångar (2002 och 2004) och verkar nu under namnet Sensus.

Under 2000-talet har det tillkommit två helt nya studieförbund som är stats­bidrags­berättigade: Ibn Rushd (2008) och Kulturens bildningsverksamhet (2010). Det övergripande skälet till att bilda ett nytt studieförbund är att grundarna och medlemmarna i de båda nya förbunden inte ansåg att de be­fint­liga studieförbunden motsvarade deras behov.

• Islamiska förbundet tog 2001 initiativet till Ibn Rushd eftersom de ansåg att den breda rörelsen av muslimska föreningar behövde en folk­bild­nings­aktör. Sedan 2008 är Ibn Rushd ett statsbidragsberättigat studieförbund.
• Kulturens bildningsverksamhet bildades i sin tur 2006 eftersom flera natio­nella kulturorganisationer ansåg att det fanns av behov av ett studie­förbund med fokus på och kompetens rörande kultur. Kulturens bild­nings­verksamhet fick status som självständigt studieförbund 2010.

Tabell 5.1 Studieförbundens startår samt antalet unika studiecirkeldeltagare 2016

Studieförbund	Bildat	Grundare	Deltagare i studiecirkel 2016
Arbetarnas bildningsförbund (ABF)	1912	Socialdemokraterna, LO och Kooperativa Förbundet	178 981
Bilda (tidigare Frikyrkliga studieförbundet)	1947	Metodistkyrkans Ungdomsförbund, Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Svenska Missionskyrkans Ungdom.	49 841
Folkuniversitetet	1942*	Studieledarföreningar vid Stockholms högskola, Uppsala universitet, Göteborgs högskola och Lunds universitet. Föreningarna ombildades senare till stiftelser.	55 973
Ibn Rushd	2008	Islamiska förbundet	6 599
Kulturens bildningsverksamhet (KBV)	2010	Riksförbundet Unga Musikanter, Riksförbundet för folkmusik och dans, Svenska Folkdansringen, Sveriges Körförbund, Sveriges Orkesterförbund och Sveriges Spelmäns Riksförbund.	5 855
Medborgarskolan	1940	Ledande företrädare för högerpartiet	57 822
Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV)	1971	Sammanslagning av - Sveriges Blåbandsförbunds studieförbund, grundat av Sveriges Blåbandsförbund 1909. - Godtemplarordens Studieförbund, grundat av Godtemplarorden 1894. - Nationaltemplarordens Studieförbund, grundat av Nationaltemplarorden 1922.	45 192
Sensus	2004	Sammanslagning av - KFUK-KFUM:s studieförbund, grundat 1929. - Sveriges Kyrkliga Studieförbund, grundat 1930 av Svenska kyrkan. - Tjänstemännens Bildningsverksamhet, grundat 1935 av tjänstemannarörelsen.	59 506
Studiefrämjandet	1959	Jordbrukare-Ungdomens Förbund.	89 432
Studieförbundet Vuxenskolan	1967	Sammanslagning av - Svenska Landsbygdens Studieförbund, grundat 1930 av Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund. - Liberala Studieförbundet, grundat 1948 på initiativ av Folkpartiets ungdomsförbund.	145 343

*Status som studieförbund 1947.

Källa: Uppgifter om historik är hämtade från respektive förbunds webbplats. Uppgifter om deltagare i de tio för­bun­den inom Folkbildningsrådet är hämtade från SCB:s deltagarstatistik över studieförbunden, tabell 20-O.

Det finns stora skillnader i storlek mellan studieförbunden, där framför allt de nyaste studieförbunden har en betydligt mindre verksamhet än de äldre. Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och Studieförbundet Vuxenskolan är i sin tur betydligt större än de andra förbunden, räknat i antalet cirkeldeltagare (tabell 5.1).

Fyra gemensamma syften men många ledord

Överlag uppfattar studieförbunden de fyra syftena (demokratisyftet, på­ver­kans- och mångfaldssyftet, utbildnings- och bildningssyftet samt kultursyftet) som en självklar grund för deras arbete. Det framgår av våra intervjuer med före­trädare för förbundens nationella nivå. De uppfattar inte heller att det är särskilt problematiskt att leva upp till syftena, eftersom de i stor utsträckning överensstämmer med vad förbunden ser som folkbildningens kärna.

Men det är inte helt uppenbart för alla studieförbund på vilken nivå som syf­tena ska uppfyllas. Måste varje enskild verksamhet, varje studiecirkel, leva upp till alla fyra syftena? Väger alla syften lika tungt, eller är något över­ord­nat? Och kan man som studieförbund välja prioritera upp vissa syften och prio­ritera ned andra?

De intervjuade anser också att det är svårt att använda syftena som styrmedel i den egna verksamheten. Syftena är vida, de går in i varandra och de ger liten praktisk vägledning till hur förbunden ska arbeta. Genomgående har därför förbunden tagit fram egna idéprogram, värdegrunder, verksamhetsidéer och visioner som i större utsträckning preciserar vad det egna förbundet står för.

Den förbundsspecifika profilen är mer eller mindre tydligt kopplad till statens fyra syften. I ett par fall knyter studieförbundets profil tydligt an till specifikt ett av statens syften. Det gäller Kulturens bildningsverksamhet som lägger stor vikt vid kultursyftet samt Folkuniversitetet som betonar bildnings- och utbildningssyftet.

Förbundens egna idéprogram och motsvarande grundar sig också på med­lems­organisationernas värderingar. ABF betonar till exempel att de ska ”främja, och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetar­rörelsens grundläggande värderingar”, medan Studieförbundet Vuxen­skolan lyfter fram att deras ”värdegrund utgår från individens rättigheter och skyldigheter att som aktiv medborgare ta ansvar för en samhällsutveckling som stärker den liberala demokratin”.^[71]

Studieförbundens olika profiler avspeglar sig till viss del i verksamheten. Medan Ibn Rushd och Bilda har en stor andel studiecirklar i religion, bedriver Studiefrämjandet många cirklar inom lantbruk, trädgård, skog och fiske. Folk­universitetet har i sin tur en stor andel cirklar i främmande språk.

Flera studieförbund vittnar i våra intervjuer om att värdegrundsfrågorna har blivit mer aktuella i takt med att samhällsdebatten har blivit mer polariserad. Studie­förbunden måste därmed också slå vakt om i vilka sammanhang de deltar och vilka organisationer de samarbetar med, så att inga inslag som stri­der mot statens syften eller de egna värderingarna förekommer. Men dis­kus­sio­nen förs främst mellan förbundet och de olika organisationer som söker sam­arbete. Individer är i regel välkomna i verksamheten så länge de inte krän­ker någon annan deltagare eller begränsar andras möjlighet att delta i verk­sam­heten.

Ett förbund eller flera?

I Folkbildningsrådets villkor för att få statsbidrag ingår att förbunden måste ha minst fem självständiga regioner. Det innebär att Folkbildningsrådet har före­skrivit en decentraliserad, federal organisationsmodell.

Vilka uppgifter som ligger på den nationella nivån varierar mellan förbunden. En uppgift är att fördela och följa upp statsbidraget. Men det är också vanligt att den nationella nivån ansvarar för förbundets gemensamma verk­sam­hets­utveckling.

Den nationella styrningen inom studieförbunden utgår från de fyra syftena med statsbidraget och vidareutvecklas genom förbundens värdegrunder och prio­riteringar i form av verksamhetsplaner, strategier och liknande. Den re­gio­nala nivån upplever överlag att den nationella styrningen är mjuk. Det fram­går av den intervjustudie på regional nivå som Statskontoret har låtit ett konsultföretag genomföra. Även den nationella nivån betonar det regionala handlingsutrymmet, även om förbundets värdegrund och statens fyra syften med statsbidraget sätter vissa gränser.

En gemensam trend i många förbund är att den centrala styrningen till viss del ökar för att uppnå både en större enhetlighet och likvärdighet i verk­sam­heten och för att få en bättre kontroll på verksamhetens ekonomi och redo­vis­ning. Enligt företrädare för förbundens nationella nivå beror denna utveckling på dels ett yttre tryck från finansiärerna, dels att förbundet vill hålla ihop verk­sam­heten och säkerställa kvaliteten.

På vilket sätt förbunden arbetar med att skapa enhetlighet varierar. Förbunden arbetar med själva organisationsstrukturen, med styrande dokument och med värderingsstyrning.

Folkbildning kan vara en större eller mindre del av verksamheten

Alla studieförbund ägnar sig åt bidragsberättigad folkbildning, men flera förbund bedriver också i varierande grad andra typer av verksamheter. Det handlar om uppdragsutbildning, skolverksamhet och andra typer av utbild­nings­verksamhet.

Sett till förbundens samlade intäkter kom 72 procent från bidragsberättigad folkbildningsverksamhet under 2016. Av de totala folkbildningsintäkterna kom cirka hälften från statsbidraget.^[72]

Men det fanns variationer mellan studieförbunden. Folkuniversitetet och Medborgarskolan hade omfattande intäkter från annan verksamhet, medan Ibn Rushd och Kulturens Bildningsverksamhet endast redovisade intäkter från folkbildningsverksamhet (tabell 5.2).

Tabell 5.2 Andelen av totala intäkter som kommer från bidragsberättigad folkbildningsverksamhet år 2016, procent

Studieförbund	Andel intäkter från bidragsberättigad folkbildningsverksamhet (procent).
Arbetarnas bildningsförbund	85
Bilda	96
Folkuniversitetet	35
Ibn Rushd	100
Kulturens bildningsverksamhet	100
Medborgarskolan	49
Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet	84
Sensus	84
Studiefrämjandet	89
Studieförbundet Vuxenskolan	96
Totalt	72

Källa: Folkbildningsrådet (2017). Studieförbundens ekonomi 2016, På begäran har Folkbildningsrådet lämnat upp­gifterna från Tabell 1 i denna rapport fördelat på de olika studieförbunden.

En blandad verksamhet innebär flera alternativa inkomstkällor, vilket kan upp­fattas som en styrka. Studieförbund som vilar tungt på offentliga bidrag lyf­ter i stället vikten av att kunna fokusera på det folkbildande uppdraget.

Skillnader i geografisk täckning

Studieförbunden ska arbeta aktivt för att erbjuda verksamhet i hela landet. Det slår Folkbildningsrådet fast i villkoren för statsbidrag.^[73] Men det finns stora skillnader mellan förbunden när det gäller den geografiska täckningen. De största studieförbunden, ABF och Studieförbundet Vuxenskolan, har verk­samhet i alla kommuner. Men de minsta förbunden är koncentrerade till färre kommuner (tabell 5.3).

Tabell 5.3 Studieförbundens närvaro i landet 2016. Avser antalet kommuner där studieförbundet har mer än noll studietimmar i studiecirklar och/eller i annan folkbildningsverksamhet

Studieförbund	Antal kommuner med verksamhet
Arbetarnas bildningsförbund (ABF)	290
Bilda	261
Folkuniversitetet	169
Ibn Rushd	92
Kulturens bildningsverksamhet (KBV)	158
Medborgarskolan	192
Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV)	239
Sensus	277
Studiefrämjandet	281
Studieförbundet Vuxenskolan	290

Källa: Folkbildningsrådet 2018.

Flera av studieförbunden har minskat antalet regionkontor och koncentrerat dem till färre men större geografiska ansvarsområden. Det är också vanligt att förbunden har minskat antalet lokaler som förbundet hyr och att de i stället ar­betar mer rörligt i regionen, utifrån ett färre antal fasta kontor.

De stora förbunden betonar i våra intervjuer vikten av lokal närvaro. De kon­sta­terar att det är viktigt men kostsamt och att den lokala närvaron därför behöver premieras ekonomiskt. Det reviderade bidragssystemet innebär också att en del av organisationsbidraget fördelas utifrån antalet kommuner där studieförbundet har minst 2 000 studiecirkeltimmar och minst 100 unika del­tagare i studiecirkel.

De mindre förbunden beskriver det som en ekonomisk omöjlighet att finnas överallt i landet, även om de också har ambitioner att öka den lokala närvaron.

En fråga för studieförbunden är om de alltid finns på de platser där de bäst behövs. Studieförbunden finns ofta där deras traditionella målgrupper eller med­lemmar är starka. Men det är inte nödvändigtvis de platser där flest per­soner skulle ha nytta av folkbildning, sett ur ett samhällsnyttoperspektiv.

Studieförbunden har stor frihet inom vissa ramar

Folkbildningen går under devisen ”fri och frivillig”. Att verksamheten är fri gäller i stor utsträckning studiecirklarna som kan behandla alla möjliga äm­nen. Samtidigt är verksamheten styrd till formen och bidragssystemet styr ock­så förbundens prioriteringar.

Fria i innehåll men styrda i formen

Villkoren och riktlinjerna för statsbidrag ger förbunden stora möjligheter att utforma verksamhet inom alla möjliga ämnen. Undantagen är bland annat verk­samhet vars syfte är att utöva lek, spel och idrott och verksamhet vars syfte är att producera varor.

Däremot är formen styrd när det gäller bland annat antalet deltagare, antalet träffar, och antalet timmar. Studieförbunden har tre olika verksamhetsformer som är berättigade till statsbidrag:

• Studiecirkeln är en mindre grupp människor som planmässigt genom samtal och dialog bedriver studier. Deltagaren söker kunskap tillsam­mans med andra och utvecklar färdigheter utifrån sina behov och intres­sen. Deltagarna ska få möjlighet till inflytande samt tid för reflektion och eftertanke mellan sammankomsterna. Cirkelledaren måste vara godkänd av förbundet och ha den kompetens som krävs. Studiecirkeln ska bland an­nat ha en studieplan och studiematerial, ha minst 3 och högst 20 del­ta­gare, ha minst tre sammankomster och minst nio studietimmar. Under året ska alla deltagarna ha fyllt minst tretton år.
• Kulturprogrammen ska ge kulturupplevelser genom föreläsning, sång/musik, dramatik, bildkonst, dans, konsthantverk eller tvärkulturell verk­samhet. Reglerna säger bland annat att ledaren ska vara godkänd av för­bundet, deltagarna ska vara samlade fysiskt, åskådarna ska vara minst fem och programmet ska pågå i minst 30 minuter.
• Annan folkbildningsverksamhet innebär folkbildning i friare former. Verksamheten ska ge förbunden möjlighet att prova nya former och ut­veckla nyskapande folkbildningsverksamhet. Sammankomsterna i an­nan folk­bildningsverksamhet kan vara längre och genomföras tätare än i stu­diecirklar. Antalet sammankomster kan vara en eller flera. Deltagarna kan vara fler än i studiecirkeln.

Studieförbunden uppfattar att de villkor och kriterier för statsbidrag som finns till viss del är stelbenta. De frågor som förbunden lyfter fram handlar till exempel om möjligheterna att använda digitala kanaler och utveckla formerna för folkbildningen för att bättre passa dagens beteendemönster. Vill männis­kor i dag binda upp sig i förväg för ett visst antal träffar? Hur tar folk­bild­ningen tillvara engagemanget hos de ideella krafter som inte vill delta i de former som ett föreningsmedlemskap eller en studiecirkel innebär?

Samtidigt pekar förbunden också på värdet av att hålla fast vid sin beprövade metod – att människor möts vid upprepade tillfällen över en längre tid.

En annan utmaning med statsbidragen är att de inte täcker in allt som studie­förbunden vill göra och ser att samhället behöver. Det gäller i synnerhet stu­die­förbundens arbete med nya svenskar. Ett konkret exempel är studiecirklar där deltagarna lär sig cykla eller simma. Kan förbunden använda folk­bild­ningsanslaget till sådan verksamhet? Hur bra på att cykla får en deltagare bli innan det övergår från att vara folkbildning till att vara icke rapporteringsbart utövande, träning eller idrott? En verksamhetsutvecklare uttrycker sig enligt följande:

[S]ka vi liksom möta samhällets utmaningar så behöver vi kunna använda anslagen till de behov som finns och då kan jag tycka någonstans att det är bättre om jag kan an­vända statsbidraget till att lära människor att cykla, som har behov av att lära sig att cykla eller simma ur livräddande synpunkt än att någon ska gå fransk konversation. Om jag nu ska vara riktigt tillspetsad.

Studieförbunden menar att de i praktiken löser denna typ av dilemma genom att genomföra verksamheten oavsett om de får statsbidrag för den eller inte, eftersom de bedömer den som angelägen. Men verksamheten syns inte om den inte rapporteras, och då går det inte räkna på dess betydelse. En verksam­hets­utvecklare säger:

[A]lltså skulle vi ta bort all verksamhet vi har som inte är rapporteringsbar, då skulle sam­hället kollapsa. Vi har jättemycket verksamhet som inte är rapporteringsbar.

De flesta förbunden genomför verksamheten i samverkan med föreningar

Förbunden har organiserat sin folkbildande verksamhet på olika sätt. Majo­ri­te­ten av förbunden genomför huvuddelen av studiecirklarna i samarbete med med­lemsorganisationer eller samarbetsorganisationer. Sammanlagt hade studie­förbunden 379 medlems- eller samverkande organisationer på nationell nivå år 2016.^[74] Till det kommer regionala och lokala samarbeten.

Det är därför också i stor utsträckning föreningarnas intressen som styr verk­sam­hetens inriktning. Den förening som vill anordna en studiecirkel, kon­taktar helt enkelt studieförbundet för att diskutera sin idé och se vilket stöd som studieförbundet kan bistå med. Det kan handla om pedagogiskt stöd och ledar­skapsstöd, om hjälp med lokal och om studiematerial.

Ibland blir gränserna mellan föreningens ordinarie verksamhet och den folk­bildande verksamheten otydlig. Exempelvis visade Folkbildningsrådets un­der­sökning av cirkeldeltagare från andra länder att deltagarna inte alltid kunde skilja på vad som var folkbildningsverksamhet och vad som var förenings­verksamhet.^[75] Men det behöver inte vara ett problem att deltagarna inte skiljer på folkbildning och annan föreningsverksamhet, så länge som den verk­sam­het som föreningarna genomför i samarbete med studieförbunden verkligen är folkbildande.

En annan typ av cirkel är kamratcirkeln, där en befintlig grupp utan an­knyt­ning till en etablerad förening kontaktar ett studieförbund för att anordna en studiecirkel.^[76] Den tämligen omfattande pop- och rockverksamheten som många studieförbund bedriver har ofta denna karaktär.

För de flesta förbund är det endast en mindre del av verksamheten som är pro­gram­förd verksamhet, det vill säga verksamhet som den bredare all­män­heten direkt kan anmäla sig till. I vissa studieförbund är den programförda verksamheten försumbar. Det stora undantaget är Folkuniversitetet som inte har några medlemsorganisationer och som har en betydligt större andel pro­gram­förd verksamhet än andra förbund.

En indikator på den programförda verksamhetens storlek är andelen arvo­de­rade cirkelledare, som är betydligt högre hos Folkuniversitetet än hos övriga förbund (tabell 5.4).

Tabell 5.4 Andel arvoderade cirkelledare

Studieförbund	Andel arvoderade cirkelledare (%)
Arbetarnas bildningsförbund	9
Bilda	3
Folkuniversitetet	61
Ibn Rushd	7
Kulturens bildningsverksamhet	12
Medborgarskolan	27
Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet	5
Sensus	10
Studiefrämjandet	5
Studieförbundet Vuxenskolan	17
Totalt	13

Källa: Folkbildningsrådet 2018.

Flera studieförbund lyfter fram att de gärna skulle vilja öka sitt programförda utbud av cirklar. Samtidigt ser de följande hinder för att bygga ut det öppna ut­budet.

• För det första utgör många förbund i huvudsak en samarbetspartner till sina medlemmar och det är medlemmarnas intressen och behov som styr verksamheten.
• För det andra är det kostsamt att ordna programförd verksamhet. Mark­nads­föringen är dyr, de flesta ledarna är arvoderade och genomförandet är oftast beroende av avgifter. En inställd studiecirkel blir ekonomiskt känn­bar.
• För det tredje finns det en helt annan konkurrens när det kommer till den öppna verksamheten – inte bara från andra studieförbund, utan även från kom­mersiella aktörer. Programförda studiecirklar i exempelvis språk och musik konkurrerar med de kurser och utbildningar som finns på mark­naden.

Finansieringssystemet har en styrande effekt

De tio studieförbunden i Folkbildningsrådet delar på samma statliga medel. Därför är hur Folkbildningsrådet fördelar resurserna mellan förbunden en cen­tral fråga för alla förbund.

I det fördelningssystem som gäller sedan 1 januari 2017 har Folkbildnings­rådet försökt förtydliga kopplingen till de fyra syftena. Bland annat får kort­tidsutbildade och unika deltagare extra vikt vid bidragsfördelningen.

Statsbidraget fördelas under 2018 enligt följande (figur 5.1):

• Organisationsbidrag 10 procent
• Tillgänglighetsbidrag 8 procent
• Verksamhetsbidrag/studiecirkel 62 procent
• Verksamhetsbidrag/annan folkbildningsverksamhet 5 procent
• Verksamhetsbidrag/kulturprogram 15 procent

Figur 5.1 Fördelning av statsbidraget på olika poster, procentandelar

• Organisationsbidraget har en fast del och en rörlig del. Hälften av den rörliga delen baseras på antalet unika deltagare i studiecirkel och annan folk­bildningsverksamhet och hälften på antalet kommuner där studie­för­bun­det har minst 2 000 studiecirkeltimmar och minst 100 unika deltagare i studiecirkel.
• Verksamhetsbidraget för studiecirklar baseras till hälften på antalet stu­die­timmar och till hälften på antalet unika deltagare, med en viss efter­släpning i tid.
• Tillgänglighetsbidraget har en fast del i form av en miljon kronor till varje studieförbund för att ge studieförbundet möjlighet att utveckla sin verk­samhet så att den är tillgänglig för personer med funktions­ned­sätt­ning och i behov av särskilt stöd. Den rörliga delen fördelas på verksam­heter för personer med funktionsnedsättning som behöver förstärkta in­sat­ser i studiecirklar, annan folkbildningsverksamhet och kulturprogram.

Förbunden är eniga om att fördelningssystemet styr deras verksamhet – de prio­riterar det som de får pengar för. En återkommande kritik är att hela finan­sie­ringsmodellen är driver upp volymen och inte främjar folkbildnings­kva­litet tillräckligt.

När vi jämför den rapporterade verksamheten 2017 med den som rappor­te­rades 2016 ser vi att antalet unika deltagare har ökat, medan andelen kort­tidsutbildade snarare har minskat (tabell 5.5). Men det är ännu för tidigt att ut­tala sig om vilka effekter det nya fördelningssystemet kommer att få på stu­die­förbundens verksamhet.

Tabell 5.5 Förändringar mellan 2016 och 2017 i viktiga indikatorer med bäring på folkbildningens insatser och resultat

Indikator	Värde 2016	Värde 2017	Förändring (procentenheter)
Antalet unika deltagare i studiecirkel	624 111	637 113	13 002
Antalet och andelen korttidsutbildade studiecirkeldeltagare	98 996 (28,7 %)	99 164 (28,4 %)	168(-0,3 %)
Antalet och andelen funktionsnedsatta (av alla deltagare i studiecirklar, ej unika)	115 563 (6,9 %)	115 109 (6,7 %)	-454 (-0,2%)
Genomsnittet för hur många kommuner de tio studieförbunden är aktiva i (cirklar el. annan folkbildning)	225	231	6

Källa: Folkbildningsrådet (2018); Gruppstatistiken STUV för funktionsnedsatta, delta­gar­statistiken i STUV för antal unika cirkeldeltagare samt korttidsutbildade (deltagartabell 7 för antalet studiecirkeldeltagare).

Not: Andelen korttidsutbildade rapporteras som en andel av alla personer i utbildningsregistret UREG, inklusive de som saknar uppgift om utbildning.

Det ökade antalet särskilda uppdrag som är finansierade med särskilda medel, till exempel uppdrag för nyanlända, ger möjligheter till förbunden att utveckla ny verksamhet. Men pengar från många olika system skapar också en tids­krävande administration när förbunden behöver rapportera och redovisa i flera olika system.

I våra intervjuer uttrycker förbunden att de hellre ser att eventuella politiska intentioner kan gå via det ordinarie finansieringssystemet. I övrigt vill de att studieförbunden bör få utforma sin verksamhet på det sätt som förbunden anser är bäst för deltagarna.

Kompletterande eller konkurrenter?

Studieförbunden har ett något kluvet förhållande till varandra och ser varan­dra både som kompletterande aktörer och som konkurrenter.

Förbunden kompletterar varandra eftersom alla förbund inte alltid behöver göra allt eller finnas överallt. Ett annat förbund kanske når den målgrupp det egna förbundet inte når, eller finns på platser där man själv inte förmår vara. Det finns ett utrymme att utveckla den egna nischen och profilen.

Däremot är förbunden konkurrenter om resurserna. Finansieringssystemet förstärker konkurrensen genom det ekonomiska nollsummespelet som inne­bär att förbunden bara kan växa på någon annans bekostnad. Det är också svårt att samverka kring konkret verksamhet eftersom en och samma verk­sam­het inte kan rapporteras av flera förbund. Konkurrensen innebär att för­bunden kanske inte samverkar i den grad de skulle kunna, till exempel när det gäller utveckling, utvärdering och kontroll.

Människorna är den viktigaste resursen för att nå syftena med statsbidraget

Studieförbundens verksamhet vilar tungt på alla de tiotusentals personer runt om i landet som leder en studiecirkel. Verksamheten påverkas också av för­bundens egen personal.

Utbildning av cirkelledare är ett viktigt verktyg

Cirkelledarna är en av de främsta resurserna när det gäller att säkerställa att syftena får genomslag i verksamheten. Men cirkelledarna är sällan anställda av förbundet, utan rekryteras ofta från de föreningar som studieförbunden sam­verkar med. Cirkelledaren kan också vara en del av en kamratcirkel, till exem­pel ett rockband. Förbundets verktyg för att ge cirkelledarna den kom­pe­tens de behöver handlar därför i första hand om utbildning och dialog på olika sätt.

Alla cirkelledare ska vara godkända av studieförbundet. Studieförbunden kan inför att godkänna cirkelledaren hålla ett introduktionssamtal eller mot­sva­rande för att gå igenom grunderna för uppdraget. Introduktionen är ett första tillfälle för studieförbunden att säkerställa att cirkelledarna förstår folk­bild­ningens idé och metod och de fyra syftena. Förbunden anger att alla cirkel­ledare får en sådan introduktion.

Alla förbund har också en grundläggande cirkelledarutbildning i någon form. Utbildningen behandlar vad folkbildning är, vad studieförbundet står för, studiecirkelns pedagogik, ledarrollen och administrativa frågor. Utöver den grund­läggande utbildningen erbjuder studieförbunden i regel också möjlig­heter till påbyggnad och fördjupning för intresserade cirkelledare.

Det finns en ambition hos förbunden att alla cirkelledare ska genomgå åt­mins­tone den grundläggande cirkelledarutbildningen. Men inget förbund anger att de når det målet. Samtidigt är uppgifterna om hur stor andel av cirkelledarna som har deltagit i utbildning ofta osäkra. Det beror på att alla förbund inte regis­trerar sådana uppgifter.

Många av förbunden uttrycker att det är svårt att rekrytera cirkelledare till ledar­utbildningarna. Många av cirkelledarna arbetar ideellt och det är vansk­ligt att kräva att de ska lägga ytterligare tid på delta i cirkelledarutbildningen. Cirkelledarna har också ofta erfarenhet av att fungera som ledare i andra sam­manhang och anser därför inte alltid att de behöver ytterligare ledarut­bild­ning.

Det är lättare att kräva att arvoderade cirkelledare ska delta i utbildning än att ledare i förenings- och kamratcirklar ska göra det. Folkuniversitetet har mån­ga arvoderade cirkelledare och de har också en högre andel utbildade le­dare. Enligt uppgift från företrädare för Folkuniversitetet har omkring 70 pro­cent av cirkelledarna hos Folkuniversitetet genomgått grundläggande cirkel­ledar­ut­bildning.

Flera förbund arbetar med att försöka anpassa sin utbildning mer efter cir­kel­ledarnas behov och förutsättningar. Flera har också utvecklat digitala utbild­nin­gar, men de pekar samtidigt på värdet av fysiska träffar. Där kan cirkel­ledare mötas, diskutera och reflektera kring uppdragets olika dimensioner.

En trend är att gå ifrån långa heldagsgrundutbildningar och i stället arbeta med mer nischade utbildningar som ska ge ett mervärde för cirkelledarna. Studie­förbunden i samverkan har också inför 2018 anpassat sin överens­kom­melse om cirkelledarutbildningens innehåll för att göra utbildningen mer ak­tuell, attraktiv och tillgänglig.

Förbunden använder i varierande grad morot och piska för att förmå cirkel­ledare att delta i cirkelledarutbildning. Studiefrämjandet har en modell där en verk­samhet ledd av en utbildad cirkelledare premieras ekonomiskt när för­bundet fördelar sina resurser. Kulturens bildningsverksamhet erbjuder i sin tur bidrag till kompetensutveckling utifrån cirkelledarens eget intresse för de cirkelledare som har genomgått cirkelledarutbildningen. På regional nivå finns det också exempel på att förbunden ställer krav på föreningarna att mo­ti­vera sina cirkelledare att delta i cirkelledarutbildningen om föreningen vill fortsätta att samarbeta med studieförbundet.

Studieförbunden för också en löpande dialog med cirkelledarna genom de lo­kala konsulenterna och verksamhetsutvecklarna. Men denna dialog tenderar ofta att handla om praktiska frågor, snarare än om studiecirkelns idé och syfte – även om båda sorters dialog förekommer, inte minst när konsulenterna hjäl­per cirkelledare med att ta fram och följa upp studieplaner. Dialogen mellan cirkelledare och konsulenter sker ofta på cirkelledarnas initiativ, även om det kan se olika ut beroende på typen av verksamhet och cirkelledare.

Förbunden brottas med representativiteten

Regeringen har tidigare uttryckt vikten av att folkbildningen speglar sam­häl­let: ”I verksamheter där deltagarna i hög grad utgörs av kvinnor, där villkoren för invandrare, nationella minoriteter och personer med funktionshinder står i centrum och möjligheten till lärande för dem som fått minst inom skol­vä­sen­det är prioriterade får givetvis inte de beslutande nivåerna domineras av svensk­födda, välutbildade, medelålders män.”^[77]

Men representativiteten är en fråga som många förbund menar att de behöver arbeta mer med, även om det är långt ifrån alla som har kartlagt verksamheten ur ett jämställdhets- eller mångfaldsperspektiv. En anledning till att represen­ta­tiviteten ofta brister är att förbunden avspeglar sina medlemsföreningar.

Överlag uppfattar förbunden att de står sig bättre när det gäller jämställdhet än mångfalden, men det finns variationer både mellan förbunden och mellan olika nivåer inom förbunden. Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamt och Ibn Rushd har exempelvis en betydligt högre andel utlandsfödda bland både cirkel­deltagare och i förbundsledningen än övriga förbund.

Kontroll och uppföljning ett utvecklingsområde

Varje studieförbund som tar emot statsbidrag har själv ansvaret att följa upp, granska och kontrollera att den egna organisationen följer villkoren för stats­bi­dragen.

Kontroll för att uppfylla kraven och behålla legitimitet

Alla studieförbund är skyldiga att genomföra en internkontroll av sin verk­samhet. Förbundsstyrelsen ska initiera och följa upp internkontrollen. Kon­trollen ska omfatta minst 5 procent av den verksamhet som rapporteras som underlag för statsbidrag till Folkbildningsrådet. Kontrollen ska utgå från Folk­­bildningsrådets verksamhetsvillkor och ta hänsyn till villkor för verk­sam­hetsformer, verksamhetens inriktning, och avgränsningar samt an­ord­nar­skap. Resultatet av internkontrollen redovisas varje år till Folkbildnings­rå­det.^[78]

Många av studieförbunden kontrollerar en större andel av verksamheten än vad Folkbildningsrådet kräver. Allra mest kontrollerar Ibn Rushd som enligt egna uppgifter granskar knappt hälften av sin verksamhet. Det beror på att de är ett nytt förbund som behöver säkerställa att rutinerna sitter, men också på att de upplever att de har ögonen på sig eftersom de har en muslimsk profil.

Internkontrollen fokuserar på hur förbundet hanterar statsbidraget. Enligt studieförbunden hittar kontrollen i regel inga större felaktigheter. Det kan handla om slarv eller okunskap när det gäller till exempel deltagar­rap­por­te­ring och anordnarskap. Internkontrollen ger förbunden kännedom om even­tuella brister i rutiner och kompetens som kan finnas regionalt och lokalt, och kon­trollen ger därmed ett underlag för verksamhetsutvecklingen.

Men som metod kan internkontroll ha sina begränsningar. Dels kan kontrollen ha svårt att upptäcka fel i den egna hanteringen av bidraget, dels kan det finnas incitament att inte rapportera felen. Det beror på att eventuella misstag på­ver­kar rätten till statsbidrag.

Vissa förbund låter avdelningar granska varandra för att lättare upptäcka fel­aktig användning av statsbidraget. Ett annat sätt är att utveckla IT-system som mer effektivt kan identifiera onormala avvikelser i rapporteringen.

Internkontrollen upptäcker sällan större fel i form av systematiskt fusk eller bedrägeri, enligt de förbundsrepresentanter som vi har intervjuat. Större fel upp­täcks snarare av att någon anar oråd och kontaktar förbundet.

Uppföljning och utvärdering kan fortfarande utvecklas

Folkbildningsrådet och SISU har i kraft av utbetalande organisationer ansvar för att följa upp och utvärdera verksamheten utifrån syftena och villkoren för statsbidraget.

Därför producerar Folkbildningsrådet statistik, följer upp bidragsfördelning och bidragsvillkor, och genomför också ett antal särskilda studier och ut­vär­de­ringar per år. Under perioden 2010–2015 genomförde Folkbildningsrådet 17 utvärderingar och kartläggningar. Under 2016–2018 genomför de totalt sex utvärderingar. Resultaten från Folkbildningsrådets uppföljnings-­ och ut­vär­deringsinsatser är sedan grund för Folkbildningsrådets årligen åter­kom­mande återrapportering till regeringen, Folkbildningens betydelse för sam­hället.

Flera förbund uttrycker att det är svårt att hitta sätt att verkligen mäta värdet och effekter av sin verksamhet. Förbunden arbetar med olika typer av del­tagar­enkäter och intervjuundersökningar och vet på så sätt att verksamheten är uppskattad. Däremot är det svårare att mäta hur väl verksamheten lever upp till statens syften och vilka effekter verksamheten ger på sikt, på individnivå och på samhällsnivå. Longitudinella studier av effekter kräver mycket re­sur­ser och sker därför i mindre omfattning. Men ett exempel är att Studie­för­bundet Vuxenskolan har gett ett uppdrag till två forskare vid Lunds uni­ver­sitet som har genomfört en longitudinell studie av ett 20-tal unga som deltagit i ett projekt där de har introducerat utsatta unga till folkbildningen med hjälp av hiphop.

Deltagarundersökningar sker ofta lokalt, som ett underlag för det lokala ut­veck­lingsarbetet. På flera förbund pågår ett arbete för att digitalisera deltagar­under­sökningarna, vilket också ökar möjligheterna att lägga samman in­formation på förbundsnivån. Initiativen sker parallellt på olika förbund och det finns inget organiserat samarbete mellan förbunden när det gäller att ut­veckla deltagarenkäter.

Våra intervjuer med studieförbundens nationella nivå visar också att för­bunden är tveksamma till en utveckling mot gemensamma, standardi­se­rade deltagarundersökningar. Förbunden pekar på varje förbunds behov av att skräddarsy undersökningar utifrån verksamhet, målgrupp och mål. Vissa stu­die­förbund säger också att centralstyrda deltagarundersökningar riskerar att ytterligare sudda ut studieförbundens särart, i och med att de fokuserar på det som är generellt för alla studieförbund och är enkelt att mäta. Men i bak­grunden ligger också det faktum att studieförbunden är konkurrenter och att inte alla förbund välkomnar undersökningar som skapar möjligheter till skarpa jämförelser mellan förbunden.

Verksamhetsutveckling med vissa förhinder

Studieförbundens verksamhet ska bidra till att göra det möjligt för en ökad mångfald människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen. Det kräver också att studieförbunden förmår att utveckla sin verksamhet för att följa med i utvecklingen av samhället.

Nya målgrupper och nya former är fokus för utvecklingsarbetet

De olika studieförbundens verksamhetsutveckling fokuserar på olika saker och är organiserade på olika sätt. Vissa förbund har valt att driva verksam­hets­utveckling från sin nationella nivå, och andra gör det på regional nivå.

När studieförbunden själva lyfter fram vad de behöver utveckla i verksam­heten är det ofta samma aspekter som Folkbildningsrådet pekar på i krite­rierna för statsbidraget. Det handlar om att nå fler människor i allmänhet och utsatta grupper i synnerhet. Förbunden lyfter också fram digitaliseringen av verksamheten. Det handlar både om att utveckla det digitala utbudet och om att utveckla digitala stödfunktioner. Men det varierar i vilken utsträckning som förbunden har en uttalad strategi för att komma framåt i sitt ut­veck­lings­arbete.

Hur förbunden väljer att tackla olika utmaningar hänger ihop med hur de bedömer sina styrkor och svagheter organisatoriskt och verksamhetsmässigt. Det visar våra intervjuer med företrädare på nationell nivå i förbunden. När det gäller hur förbunden ska nå nya grupper, lyfter till exempel Folkuni­ver­si­te­tet fram det stora öppna utbudet som förbundets väg för att öka mångfalden och nå ut till fler. Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet pekar å sin sida på förbundets erfarenhet av att arbeta med lokala grupperingar som en väg att nå människor som idag står utanför folkbildningen. ABF menar i sin tur att förbundets stora geografiska täckning – att de finns och syns överallt i landet – är en nyckelfaktor för att rekrytera deltagare till verksamheten.

Utvecklingsarbete kan ses som riskfyllt

Vissa förbund beskriver att det är ekonomiskt påfrestande att utveckla ny verk­samhet, etablera sig på nya ställen och göra insatser för att nå nya mål­grupper. Det kan dröja innan den insats som förbundet har gjort har en sådan form och omfattning att de kan rapportera den för statsbidrag. Det finns inci­ta­ment att göra det som premieras ekonomiskt och därmed styrs också verk­sam­hetsutvecklingen mot det som ger statsbidrag.

Samtidigt är förbunden eniga om att folkbildningen måste följa med i sin tid. Bland annat behöver de utveckla verksamhetsformerna så att de passar nya generationer. Det handlar både om digitalisering och att hitta former vid sidan av studiecirkeln som är mer anpassade till dagens beteendemönster. Dessa mön­ster är att människor vill studera mer intensivt och med mindre för­plik­telser än i en traditionell studiecirkel. Men flera studieförbund varnar också för att i alltför hög grad anpassa sig till tidsandan och menar att folkbildningen bör hålla fast vid sin idé och metod som har visat sig vara framgångsrik.

Studiecirkeln och de fyra syftena

I detta kapitel fokuserar vi på studieförbundens dominerande verksamhet – studiecirkeln. Vi beskriver studiecirkelns idé, hur utbudet av studiecirklar ser ut och på vilket sätt studiecirklarna bidrar till att uppfylla statens syften.

Kapitlet bygger på tillgänglig statistik, fokusgrupper med cirkelledare och verk­samhetsutvecklare, intervjuer med studieförbunden samt tidigare pub­li­ce­rade utvärderingsrapporter och uppföljningar.

Våra huvudsakliga slutsatser är:

• Studiecirkeln når många deltagare, och antalet unika deltagare i studie­cirklar är relativt stabilt över tid. Verksamheten rör många områden och deltagarna är nöjda. Däremot är mindre känt om de långsiktiga effekterna av att delta i studiecirklar.
• Studiecirklarna bidrar till demokratisyftet genom att både fungera som en skola i demokrati och ge utrymme att lära sig mer om demokratin. Men mötet i studiecirkeln är ofta begränsat till den egna gruppen eftersom många studiecirklar genomförs i samverkan med en förening.
• Studiecirklarna bidrar till att öka deltagarnas välmående och kan också utveckla dem genom att stärka deltagarnas olika sociala förmågor. Cir­kel­verksamheten når många grupper, men i större utsträckning personer som redan är aktiva i det civila samhället.
• Studiecirklar ökar deltagarnas kunskaper och kan inspirera till att söka sig nya utbildningsvägar. Det är mer osäkert om cirkelverksamheten bidrar till att minska utbildningsklyftorna eftersom många deltagare redan är hög­utbildade.
• Studiecirklar skapar stort utrymme för människor att utveckla sina kul­turella intressen. De estetiska ämnena i allmänhet och pop- och rock­verk­samhet i synnerhet dominerar ofta cirkelutbudet. Men verksamheten präg­las av det västerländska kulturarvet och deltagandet bland utlandsfödda är oftast lågt.

Studiecirkeln är hjärtat i studieförbundens verksamhet

Enligt reglerna för statsbidrag ska studiecirkeln vara basen för studie­för­bun­dens verksamhet. Det är också den verksamhetsform som den största delen av verksamhetsdelen av statsbidraget, 62 procent, går till.

Studiecirkeln är alltjämt populär

En studiecirkel är en liten grupp människor som planmässigt bedriver studier och söker kunskap utifrån sina behov och intressen. Den är öppen för alla utan krav på formella förkunskaper. Deltagarna har inflytande över innehåll och upp­lägg och de söker kunskap gemensamt. Samtal och diskussion är en viktig del i studiecirkeln.

Under 2016 rapporterade studieförbunden sammanlagt 266 500 studiecirklar med 1,7 miljoner deltagare. Antalet unika deltagare var 624 111 personer. Till­sammans svarade studiecirklarna för 12,9 miljoner studietimmar.

Trenden för studiecirklarna var svagt vikande under 2014–2016. Det gäller både för deltagare och studietimmar. Däremot var trenden svagt stigande för annan folkbildningsverksamhet (figur 6.1). Men de preliminära siffror som vi har fått ta del av för 2017 visar däremot att antalet unika deltagare för studie­för­bunden har ökat igen under 2017.^[79]

Figur 6.1 Unika deltagare i studiecirklar samt i annan folkbildningsverksamhet 2014–2017

Källa: Folkbildningsrådet (2018).

Alla förbund upplevde inte heller en nedgång under 2014–2016. Folkuniver­si­tetet, Ibn Rushd, Kulturens bildningsverksamhet och Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet ökade alla sina antal studiecirkeldeltagare. Det totala antalet gick ändå nedåt, vilket avspeglar att dessa framgångar inte lyckades kom­pensera för de förluster som drabbade de andra förbunden, i synnerhet ABF.

Att deltagandet i studieförbundens verksamhet på senare har varit relativt sta­bilt framgår också om vi ser till övriga verksamhetsformer (figur 6.2).

Figur 6.2 Antal deltagare (ej unika) i studiecirklar, annan folkbildning och kulturprogram 2014–2017

Källa: Folkbildningsrådet (2018).

Studiecirklar rör många olika ämnen

En studiecirkel kan handla om nästan vad som helst, och gör det också. Mu­sik, språk, hantverk, naturvetenskap, samhällsvetenskap, friluftsliv, och reli­gion – det samlade cirkelutbudet uppvisar en stor bredd (tabell 6.1).

Tabell 6.1 De 20 största cirkelämnena 2016, räknat i antal studietimmar

Ämne	Antal studietimmar	Antal deltagare
1. Improvisatorisk musik	3 128 304	193 304
2. Sång och musik i grupp	631 035	59 571
3. Musik för scenframställning	523 371	37 307
4. Annan utbildning i religion	466 714	68 836
5. Historia	372 805	63 395
6. Teater och dramatik för scenframställning	340 808	38 687
7. Samhälls- och beteendevetenskap	334 450	39 688
8. Matlagning	271 316	37 572
9. Körsång	255 427	67 682
10. Svenska som främmande språk	225 562	37 608
11. Övrigt konsthantverk	222 918	36 994
12. Vävning	216 662	27 195
13. Övrig textilslöjd	215 082	38 845
14. Husdjursskötsel	204 684	53 618
15. Måleri	183 023	32 650
16. Friskvård	181 498	53 367
17. Annan utbildning i främmande språk	176 486	21 861
18. Folklig dans	154 178	36 678
19. Skönlitteratur och svenska	123 331	31 486
2.0. Övriga danser	123 289	27 780

Källa: SCB:s statistik över studieförbunden, tabell 8A.

Nöjda deltagare men svårt att mäta långsiktiga effekter

Studieförbunden ser det som självklart att studiecirklarna bidrar till statens syf­ten med statsbidraget. De anser att det ligger i studiecirkelns idé.

Studieförbunden pekar på att studiecirkeln kan bidra till att stärka både in­di­vi­den och samhället. Studiecirkeln ger nya kunskaper men även ett sam­man­hang och en gemenskap. Studieförbunden beskriver den som något av en skola i demokrati där alla får delta på lika villkor. Därigenom skapar stu­die­cir­keln också förutsättningar för att öka medlemmarnas deltagande i sam­hälls­livet.

Både de cirkelutvärderingar som studieförbunden själva genomför och de mer omfattande deltagarundersökningar som Folkbildningsrådet genomfört visar också att deltagande i studiecirklar ökar deltagarnas välmående och själv­för­tro­ende. Den sociala aspekten och gemenskapen är viktig. Deltagarna upp­skattar också möjligheten att öka sina kunskaper på ett systematiskt sätt.^[80]

Men det är svårare att mäta effekterna av deltagande i en studiecirkel på längre sikt. Växer man som människa? Blir man en mer engagerad samhälls­med­borgare? Hur ser det kontrafaktiska sambandet ut? Vad hade man gjort om man inte hade spelat i ett band? Det finns mindre kunskap som svarar på detta slags frågor.

Demokratisyftet: Demokratiska möten och samtal, men ofta inom den egna gruppen

Demokratisyftet handlar om att folkbildningen på olika sätt ska bidra till att rusta människor för att delta i ett demokratiskt sammanhang. Det gör folk­bild­ningen bland annat genom att betona allas lika värde, skapa mötesplatser för dialog och främja ett kritiskt förhållningssätt.

I våra fokusgrupper med cirkelledare för studiecirklar för nysvenskar och in­ter­vjuer med studieförbundens regionala nivå kan vi urskilja fyra olika sätt som studiecirklar bidrar till demokratisyftet:^[81]

• Studiecirkeln är en demokratisk miljö där alla får komma till tals och allas åsikter är lika mycket värda. Deltagarna får också vara med och påverka in­nehållet i cirkeln.
• Studiecirkeln är en arena där deltagarna kan få kunskap om vårt demo­kra­tiska system och diskutera samhällsfrågor.
• Studiecirklar ger möjligheter för utlandsfödda att öva det svenska språket, vilket stärker deras möjligheter att delta i samhället.
• Studiecirklar i föreningskunskap bidrar till att fler kan organisera sig i föreningar och till att befintliga föreningar klarar generationsväxlingen.

Resultaten från våra fokusgrupper rimmar väl med resultaten från de olika del­tagarundersökningar som har gjorts genom åren. De visar att både studie­cir­kelns metod och ämnesvalet kan påverka om cirkeln uppnår demo­krati­syftet eller inte.

Studiecirkeln – en skola i demokrati

I studiecirkelns idé ligger en tanke om att deltagaren ska utveckla demo­kratiska förmågor som kritiskt tänkande, förmåga att uttrycka sig och sam­arbeta. I vilken mån som deltagandet i cirkeln stärker dessa förmågor beror del­vis på cirkelns innehåll och upplägg. Tidigare undersökningar visar att del­tagare i cirklar som har stora inslag av samtal utifrån deltagarnas egna kunska­per och erfarenheter i ämnet i större utsträckning uppfattar att cirkeln har stärkt deras förmåga till kritiskt tänkande, samarbete m.m.^[82]

Våra fokusgrupper med cirkelledare för cirklar för nysvenskar visar att den demokratiska miljön i cirkeln kan vara särskilt värdefull för människor som inte själva är uppväxta i en demokrati. Då fungerar studiecirkeln som en skola i att våga göra sin röst hörd. En cirkelledare uttrycker det enligt följande:

[D]et jag upplever i alla fall i vår verksamhet att okej, man ser att det lyser till en glödlampa, det tänds en glödlampa att okej, jag får också tycka, jag får faktiskt säga nej… [Ä]r man inte uppvuxen i en demokrati, så är man inte riktigt införstådd med hur principen fungerar, principen att alla får säga vad de tycker, att alla får säga hur de tycker. De får säga med kunskap och utan kunskap också, men det går ju hem bättre om du baserar ditt tyckande på kunskap och förståelse. Det är nummer ett, men även på kunskap och förståelse för andras tyckande, det är också ett fundament som jag kän­ner är extremt viktigt i de här studiegrupperna eller de här studiecirklarna som finns, i alla fall bland folk med en bakgrund annan än den svenska bakgrunden.

I studiecirkelns idé ingår också att deltagarna själva ska ha inflytande över inne­hållet och metoden. Men det finns ingen entydig bild av att studie­cirk­larna är ett forum där alla får vara med och påverka innehåll och arbetssätt. När Folkbildningsrådet ställde frågor till cirkeldeltagare över 65 svarade exem­pelvis en knapp tredjedel att de inte upplever att de hade varit med och påverkat innehållet och var fjärde upplever inte att de hade utövat något in­flytande över arbetsformerna.^[83]

Studiecirkeln – en skola om demokrati

Det är inte svårt att hitta exempel på hur studiecirkeln är en arena för diskus­sion om samhällsfrågor och politik. I Folkbildningsrådets studie av cirkeldel­ta­gare från andra länder lyfter deltagarna fram hur deltagandet i en cirkel ger möj­ligheter att hänga med i samhällsdebatten och i svensk politik. Cirkel­del­ta­garna beskriver också den frihet att uttrycka sina åsikter som finns i studie­cirkeln – något som inte alltid funnits i hemlandet.^[84]

Även i våra fokusgrupper med cirkelledare för cirklar för nysvenskar fram­kom­mer cirklarnas betydelse för kunskap om vårt demokratiska system. Sam­talet i cirklarna skapar ett intresse för samhällsfrågor och det politiska livet. En cirkelledare berättar:

För många utav mina cirkeldeltagare, de har blivit politiskt intresserade, alltså nyfikna och har tagit reda på. Inte precis kommit tillbaka till mig med frågor, men har tagit ställning därför att de tycker att det som de har kommit ifrån har varit så fruktansvärt hemskt och där har inte ett politiskt liv varit tillåtet. Så där har de sett möjligheter pre­cis som med allt annat föreningsliv och jag har uppmuntrat till föreningsliv, poli­tiskt liv och att på alla sätt ta kontakt.

Studiecirkeln fungerar också som en resurs för föreningsdemokratin. I de större deltagarundersökningar som Folkbildningsrådet har genomfört är det om­kring 15–20 procent av deltagarna som anger att de ha deltagit i en studie­cirkel för att få kunskaper som är användbara inom föreningslivet.^[85] Samtidigt framkommer det i våra fokusgrupper med cirkelledare att studiecirkelns nära kop­pling till föreningslivet kan ge deltagarna färdigheter som de har nytta av även i andra delar av livet. En cirkelledare säger så här:

Oftast är de här studiecirklarna direkt relaterade till en förening och ett engagemang i föreningslivet, det är ju nästan, alltså det är den typen av erfarenhet som är fenomenalt viktigt, att man lär sig allt från att hur man sköter en ekonomi, hur man sköter en verk­samhet, hur man gör en verksamhetsplan, hur man gör verksamhetsbudget, hur man gör ett utfall av sin budget, hur man hanterar papper, hur man hanterar officiella doku­ment och gör man det här redan i tidig ålder, då har man hamnat i en bana att man har lärt sig fundamentet till ett företagande eller fundament till en skolutveckling.

Cirkeln är en mötesplats, men ofta för likasinnade

Studiecirkeln är en mötesplats för dialog och diskussion. Men det möte som uppstår i studiecirklarna har ändå en begränsning, eftersom deltagarna ofta har liknande bakgrund när det gäller exempelvis utbildningsnivå, etnicitet och kön. Det vittnar både deltagarstatistiken och deltagarnas egna vittnesmål om.

Många cirklar är enkönade. Omkring en fjärdedel av studiecirklarna har en­dast manliga deltagare och omkring en fjärdedel har endast kvinnliga del­tagare (tabell 6.2).

Tabell 6.2 Andel män och kvinnor bland studiecirkeldeltagare (ej unika) 2014–2016

År	Kategori	0 %	1–20 %	80–99 %	100 %
2014	Kvinnor	26,1	2,2	8,9	21,6
2015	Kvinnor	25,8	2,2	8,7	21,5
2016	Kvinnor	25,8	2,2	8,5	21,3

Källa: Folkbildningsrådet (2018).

Bland de ämnesområden som samlar över 20 000 deltagare dominerar män­nen på studiecirklar som handlar om att musicera tillsammans med andra:

• Improvisatorisk musik (87 procent män)
• Musik för scenframställning (77 procent män)

Dessa typer av cirklar är också de cirklar som samlar flest studietimmar av alla typer av cirklar. Kvinnorna dominerar i sin tur på cirklar som rör konst, konsthantverk och språk/litteratur:

• Vävning och annan textilslöjd (99 respektive 96 procent kvinnor)
• Skönlitteratur och svenska (86 procent kvinnor)
• Måleri (83 procent kvinnor)
• Folklig dans och övrig dans (72 respektive 79 procent kvinnor)
• Körsång (69 procent kvinnor).^[86]

Motsvarande mönster hittar vi om vi jämför cirkeldeltagandet bland infödda svenskar och utlandsfödda. Över hälften av cirklarna 2016 hade bara infödda svenska deltagare. 16 procent av cirklarna hade bara utlandsfödda deltagare (tabell 6.3).

Tabell 6.3 Andel inrikes och utrikesfödda bland studiecirkeldeltagare (ej unika) 2014–2016

År	Kategori	0 %	1–20 %	80–99 %	100 %
2014	Inrikes födda	20,2	1	14,7	47,9
2015	Inrikes födda	21,4	1,1	14,4	46,7
2016	Inrikes födda	16	1,6	13,7	51,6

Källa: Folkbildningsrådet (2018).

De ämnen som är mest populära bland infödda svenskar kommer långt ned på popularitetslistan bland de utlandsfödda. Det gäller exempelvis studie­för­bun­dens omfattande musikverksamhet (figur 6.3 och 6.4).

Figur 6.3 De tio vanligaste ämnena i studiecirklar med utrikes födda deltagare 2016, antal studietimmar

Källa: Folkbildningsrådet (2018).

Figur 6.4 De tio vanligaste ämnena i studiecirklar med inrikes födda deltagare 2016, antal studietimmar

Källa: Folkbildningsrådet (2018).

Det finns flera anledningar till varför det ser ut på det här viset. Människor med olika bakgrund kan helt enkelt ha olika intressen. En av studiecirkelns styrkor är att ge människor möjlighet att utveckla sitt intresse tillsammans med andra som har samma intresse.

Men det kan också finnas förklaringar i det sätt som studieförbunden utformar och organiserar sin verksamhet. Ett exempel är den mansdominerade mu­sik­scenen. Flera förbund pekar på bristen på kvinnliga förebilder inom det egna förbundet. Den personal på förbunden som har hållit i musikverk­samheten har ofta varit män. Därför lyfter flera förbund fram att de prioriterar att arbeta med den egna rekryteringen av personal. Åtta av tio studieförbund är också med i Nätverket 50/50 som verkar för jämvikt mellan könen på och runt mu­sik­scenen.^[87]

Men den kanske främsta förklaringen till att studiecirklarna ofta får karak­tären av möten inom gruppen är att studieförbundens verksamhet i stor ut­sträck­ning riktar sig till befintliga grupper och organisationer. Så här be­skri­ver en cirkelledare för en cirkel för nysvenskar det:

För min del jag kan säga att vi, de flesta medlemmar som vi träffar, de har samma bakgrund, att vi är från [land], fast vi har öppet till alla, men de flesta kommer från [land] och det känns kanske lite tråkigt att det är människor från olika nationaliteter, så känslorna av samma, till exempel, det skulle vara bättre om det skulle vara mera ut­bud med olika människor. Det finns också ibland att vi har medlemmar som är från an­nan kulturell bakgrund och det välkomnas alltid. Vi har mest samma bakgrund.

Studieförbunden är medvetna om denna dynamik, men menar att utveck­lin­gen måste ses som en stegvis process. I våra intervjuer med företrädare på natio­nell nivå pekar studieförbunden på att tryggheten i den egna gruppen och den egna identiteten kan vara ett första steg till att våga söka sig vidare även utan­för den egna gruppen. Det är en bild som återkommer i våra fokusgrupper med cirkelledare för cirklar för nysvenskar:

Oftast håller jag med de tidigare talarna att det är oftast den egna gruppen som samlas och gör sina aktiviteter, men jag tror att man ska se de här smådörrarna som öppnas genom att man är aktiv i de här studiecirklarna.

Studieförbunden ger också exempel på hur de kan tjäna som en arena för grupp­överskridande möten, vid sidan av studiecirklarna. Ett sådant exempel är de olika utbildningar för cirkelledare som studieförbunden erbjuder. Ett annat är studieförbundens lokaler, som rent fysiskt erbjuder en plats för mö­ten. Ett tredje är olika typer av projekt för att skapa gränsöverskridande mö­ten. Det kan handla om Maria-dagar för kvinnor från olika kyrkofamiljer (Bilda), graffitti för seniorer (Studieförbundet Vuxenskolan) eller en bosnisk teater­föreställning om droger och alkohol som för samman bosniska före­ningar med den traditionellt svenska nykterhetsrörelsen (Nykterhetsrörelsens bild­ningsverksamhet). Studieförbunden kan också bistå medlems­orga­ni­sa­tio­ner­na i arbetet med att öka mångfalden och bredda rekryteringen till den egna föreningen. Jägarexamen för tjejer är ett sådant exempel från Studiefräm­jan­det.

Flera studieförbund pekar på att det programförda utbudet av cirklar som är öppet för den bredare allmänheten är en viktig arena för att skapa möten. Det finns i dagsläget ingen tillgänglig statistik som visar hur deltagarsamman­sätt­ningen i den programförda verksamheten skiljer sig från sammansättningen i den föreningsanknutna. Men en allmän uppfattning bland de nationella före­trä­dare för förbunden som vi har intervjuat är att öppna cirklar har en mer blan­dad sammansättning av deltagare.

Påverkans- och mångfaldssyftet: Personlig utveckling för föreningsaktiva

Påverkans- och mångfaldssyftet tar sikte på individens personliga utveckling och möjlighet till självförverkligande. Det är en möjlighet som ska vara öppen för alla delar av samhället och folkbildningen ska också aktivt söka en mång­fald.

Våra diskussioner med studiecirkelledare och regionala företrädare för studie­förbunden visar att studiecirklarna bidrar till påverkans- och mång­falds­syftet på flera olika sätt:

• Studiecirkeln innebär gemenskap och aktivitet
• Studiecirkeln är ett forum för att pröva idéer, utbyta tankar och inspireras av andra
• Genom att bilda en studiecirkel eller bli cirkelledare kan människor aktivt påverka sin livssituation.

Studiecirkeln innebär ett sammanhang och gemenskap

Ett svar återkommer på frågor till deltagare i studiecirklar om vilka effekter del­tagandet i cirkeln har gett. Detta svar är att deltagandet har bidragit till per­sonlig utveckling, och att det i synnerhet har ökat välmåendet och triv­seln.^[88]

En del i detta är upplevelsen av gemenskap. Studiecirkeln är en plats där varje deltagare möter nya människor, kanske rent av nya vänner. Studieförbunden talar i våra intervjuer om studiecirklarnas betydelse för gemenskap och upp­le­velsen av sammanhang och mening, något som också återkommer i fokus­grup­perna med cirkelledare. Deltagarundersökningar visar också att sökandet efter gemenskap är ett starkt motiv till att delta i en studiecirkel.^[89]

Fokusgrupperna med cirkelledare för cirklar för nysvenskar betonar också värdet av att cirklarna ger en rutin och blir ett sätt att aktivera sig. En cirkel­ledare säger:

Vi vet att vinterperioden i Sverige, det är en ytterst dyster period för väldigt många äldre, väldigt många äldre och det är den största självmordsstatistiken i världen, det är Sverige bland äldre. Jag jobbar inom vården och jag har sett mycket, jag ser hur de bara sitter och pratar i väntrummet, så fort de får lite, två minuters diskussion så tycker de att det är jättekul och de här studiecirklarna, de lyfter personerna. Så de tvingar sig själva, för att de tycker att det är trevligt att gå hemifrån till, om det är en föreläsning eller om det är en liten aktivitet eller det är en liten stadsresa. Det här påverkar de här människorna som inte har möjlighet att kunna påverka sin livssituation annars. Det tycker inte jag i alla fall, det är svårt att se en 65-årig pensionär, låg pension, att ja, nu ska ni åka till Uppsala. Nej, men det kan inte jag göra. Men de här studiecirklarna de leder till att de här människornas livssituation, i alla fall under en period påverkas, under en period förbättras.

I mötet med andra utvecklas man själv

I våra fokusgrupper med cirkelledare för cirklar för nysvenskar framkommer att en viktig aspekt av studiecirkeln är möjligheten att utbyta erfarenheter, få perspektiv på sitt eget liv och inspiration till utveckling. En cirkelledare ut­trycker det så här:

Om man går på de här studiecirklarna så kan det öka utbytet av erfarenhet ur livs­syn­punkt, alltså livsformen, hur ser mitt liv ut i jämförelse med den här personen? Att det inte bara är jag som tycker likadant, han tycker också likadant och hon tycker också lika­dant och det kan vara en påverkande faktor också, alltså på ren social nivå.

Deltagandet utvecklar olika förmågor

Deltagandet i studiecirklar kan också bidra till att utveckla olika förmågor hos deltagarna. I deltagarundersökningar anger en relativt stor andel av deltagarna (30–40 procent) att de har blivit säkrare som personer, utvecklat sam­arbets­för­måga, blivit bättre på att lyssna och på att samarbeta.

Men det är inte alla deltagare som upplever att cirkeldeltagandet har haft sådana effekter. När Folkbildningsrådet 2012 undersökte deltagandet bland män­niskor över 65 år, svarade mellan 20 och 50 procent att de inte upplevde att cirkeldeltagandet gett några nya förmågor.^[90]

Ett konkret sätt att utvecklas inom ramen för en studiecirkel är att själv få prova rollen och utbildas till cirkelledare. En verksamhetsutvecklare på ett av studie­förbunden beskriver sina erfarenheter från en cirkelledarutbildning med kvinnor från arabisktalande länder på detta sätt:

Det drömmer alla om, att få bli ledare för en mixad grupp, en svensk grupp, och då upplever de här kvinnorna att ”jamen, nu är jag som en svensk kvinna. De gör samma saker, de har samma status, jag kan vara ledare, jag kan förmedla någonting”.

Studiecirklar – främst för välutbildade kvinnor i medelåldern?

I påverkans- och mångfaldssyftet ligger att folkbildningen också ska komma många till del. Men statistiken visar att vissa befolkningskategorier är över­representerade bland cirkeldeltagarna, medan andra är underrepresenterade.

Framför allt är det kvinnor och äldre som är överrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen (tabell 6.4). Det finns också en viss över­repre­sen­tation av personer med eftergymnasial utbildning. Men det är en sanning med modifikation att kvinnorna dominerar, eftersom vi vet att männen domi­nerar inom den del av cirkelverksamheten som rapporterar allra flest timmar, den improvisatoriska musiken (pop- och rockcirklar).

Tabell 6.4 Sammanfattning av antalet unika deltagare i studiecirklar 2016 fördelat på kön, ålder, utbildning och inrikes/utrikesfödda

Befolkningskategori	Antal	Andel av deltagarna (%)	Andel av befolkningen )%)
Kön
Män	236 842	38	50
Kvinnor	386 899	62	50
Summa	623 741	100	100
Ålder
<25 år	86 753	14	29
25–64 år	305 108	49	51
65 +	231 880	37	20
Summa	623 741	100	100
Utbildningsbakgrund
Förgymnasial utbildning	105 479	17	19
Ej 3-årigt gymnasium	135 115	22	24
3-årigt gymnasium	110 282	18	19
Eftergymnasial utbildning	266 804	43	38
Summa	617 680	100	100
Inrikes/utrikes födda
Utrikes födda	117 603	19	18
Inrikes födda	506 138	81	82
Summa	623 741	100	100

Källa: Folkbildningsrådet (2018); SCB Statistikdatabasen.

Not: Befolkningsandelarna vid olika utbildningsnivåer rapporteras som andelar av alla personer (åldrarna 25+) i utbildningsregistret UREG med valida svar, exkl. de som saknar uppgift om utbildning.

Studieförbunden har överlag svårt att nå den yngre generationen. Undantaget är de förbund som har många cirklar inom ämnet religion, som i större ut­sträck­ning har många unga deltagare. Detta mönster kan bero på att dessa studie­förbund har trosbaserade samarbetsorganisationer som i sin tur har unga medlemmar. Studieförbunden i samverkan har dragit slutsatsen att religions­ämnet allmänt sett inte är ett populärt cirkelämne bland unga.^[91]

Andelen utlandsfödda bland cirkeldeltagarna är ungefär lika stor som i be­folk­ningen i sin helhet. Men det finns en stor skillnad mellan förbunden när det gäller den etniska mångfalden i verksamheten. Framför allt Ibn Rushd och Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet har många utlandsfödda deltagare (figur 6.5)

Figur 6.5 Andelen och antalet utrikesfödda 2016 per studieförbund, unika deltagare

Funktionsnedsatta deltar men fördelningen är ojämn

Personer med funktionsnedsättning är en prioriterad grupp för studie­för­bun­den.^[92] Studieförbunden har också en förhållandevis hög andel deltagare med funktionsnedsättning, närmare sju procent av alla deltagare (tabell 6.5). Men det finns betydande skillnader mellan studieförbunden.^[93] De två största studie­förbunden har samarbetsavtal med organisa­tioner för personer med olika funk­tionsvariationer. Detta minska de andra förbundens möjlig­heter att fånga upp deltagarna via samarbete med föreningar.

Tabell 6.5 Andelen cirkeldeltagare (ej unika) som är funktionshindrade

Deltagare	Antal	Andel
Med funktionsnedsättning	115 563	7
Utan funktionsnedsättning	1 547 530	93
Summa	1 663 103	100

Källa: Gruppstatistiken för studieförbund, SCB.

Kommentar: Siffrorna kommer från den s.k. gruppstatistiken för studieförbund hos SCB, och inte deltagarstatistiken, vilket begränsar deras jämförbarhet med siffrorna i tabell 6.3. En aspekt av detta har att göra med hur man har def­inierat gruppen funktionsnedsatta. Registrering av deltagare med funktionsnedsättning har skett enligt ”majo­ri­tets­principen”, dvs. att om majoriteten av deltagare i ett arrangemang har en funktionsnedsättning så registreras alla deltagare i det arrangemanget som personer med funktionsnedsättning. Även det omvända gäller. Det innebär att om endast en minoritet i en studiecirkel utgörs av deltagare utan funktionsnedsättning, så registreras ingen. Det hela för­utsätter att studieförbunden redan i sin planering valt att rikta sig mot målgruppen.

Studieförbunden är ett stöd för dem som redan är aktiva i en förening

Föreningsaktivitet förklarar mer av variationen i deltagande i studiecirklar än kön, ålder och etnisk bakgrund. Det är inte förvånande att andelen förenings­aktiva är hög bland cirkeldeltagarna med tanke på att majoriteten av studie­förbunden till största delen anordnar verksamhet i samverkan med föreningar. På så sätt fungerar studieförbunden och studiecirklarna i första hand som en tillgång för personer som redan är engagerade i det civila samhället.

I en studie av folk utanför folkbildningen konstaterar Folkbildningsrådet att den som är aktiv i en förening får ytterligare möjligheter att fördjupa sitt enga­ge­mang via studieförbunden. Personer som inte är föreningsaktiva står däre­mot oftare utanför folkbildningen.^[94]

Grupper som står utanför både föreningslivet och folkbildningen är bland an­nat ensamstående kvinnor med barn, de som bor i storstäderna och deras för­orter samt personer med kort utbildning och låg inkomst.^[95]

Utbildnings- och bildningssyftet: Ökar bildningen men rår inte på utbildningsklyftor

Folkbildning ska bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbild­nings- och bildningsnivån i samhället. Ökad bildning är också ett verktyg för indi­viduell utveckling.

Våra fokusgrupper och intervjuer visar bland annat att deltagande i studie­cirk­lar bidrar till utbildnings- och bildningssyftet genom att bland annat

• inspirera till vidare studier
• erbjuda ett flexibelt sätt att lära sig nya saker.

Kunskap är ett motiv till och ett resultat av att delta i studiecirkel

Studiecirkeln är en utbildningsform utan behörighetskrav eller betyg. Den kan också handla om nästan vad som helst. På så sätt ger den möjligheter att bilda sig utifrån intresse, oavsett formell utbildningsnivå.

Att söka kunskap är ett viktigt motiv för att delta i en studiecirkel, tillsammans med en önskan om ett socialt sammanhang och gemenskap. Men det finns indikationer på att kunskapsmotivet har blivit mindre viktigt över tid. Del­tagar­undersökningar visar ändå att deltagarna anser att cirklarna ökar deras kun­skaper. Det är i första hand i privatlivet som kunskapen kommer till an­vänd­ning.^[96]

Ökade kunskaper är nära kopplat till personlig utveckling och demokratiska möjligheter. En cirkelledare säger så här:

Syftet med studiecirkel, det är att öka kunskapen och ökar man kunskapen då ökar man förståelsen. Ökar man förståelsen så kanske man vill vara mer delaktig i en fråga, det kvittar om man har en demokrati om ingen vill vara delaktig och göra sin röst hörd. Varför gör man inte sin röst hörd? Jo, för man kanske inte vet bättre och då kanske man förstår bättre och studiecirklarna på så sätt blir viktiga eftersom man ökar kunskapen i ett specifikt ämne som är viktigt i det här specifika området och på så sätt får man en ökad förståelse.

I studiecirkeln möter deltagarna förebilder som inspirerar till utbildning

Det är inte bara verksamheten i själva studiecirkeln som kan höja bildnings­nivån. I studiecirkeln kan deltagarna också bli inspirerade att söka ny kun­skap. I våra fokusgrupper med cirkelledare för cirklar för nysvenskar pekar flera deltagare just på betydelsen av utbildningsmässiga förebilder. En cirkel­ledare berättar:

Ofta tycker jag att de, vi, som kanske har högre utbildningsnivå eller har gått i skolan, jag tycker att man blir lite av en förebild för andra, för dem som kanske tror att nej, men det här fixar inte jag och är de som mig, ungefär i samma ålder och det här gör han vid sidan om, då kan det lyfta personen på ett helt annat sätt.

Konserverande snarare än utjämnade bildningsklyftor?

Folkbildningen ska inte bara bilda deltagarna utan också bidra till att utjämna utbildningsklyftor. Men cirkeldeltagarna är ofta välutbildade. Andelen cirkel­del­tagare som har eftergymna­sial utbildning ligger på 43 procent, vilket är hög­re än inom befolkningen i stort, där motsvarande andel var 38 procent år 2016 (se tabell 6.4). En stor del av studiecirkelverksamheten riktar sig därför till personer som redan är välutbildade.

Förbunden når korttidsutbildade i mycket olika grad (figur 6.4). Högst andel kort­tidsutbildade har Ibn Rushd och Nykterhetsrörelsens Bildningsverk­samhet, medan Folkuniversitetet har den högsta andelen högskoleutbildade. Denna fördelning avspeglar sannolikt förbundens profil, där Ibn Rushd och Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet når många utlandsfödda där den formella utbildningsnivån kan vara lägre. Folkuniversitetet har traditionellt en starkare anknytning till universiteten och har också många högutbildade cir­kelledare.

Figur 6.6 Utbildningsnivå bland studiecirkeldeltagare 25–64 år, 2016-01-01

Källa: Folkbildningsrådet (2018).

Not: Ej träff UREG & US innebär att registeruppgift om utbildning saknas.

Det är svårt för studieförbunden att på förhand veta vem som är korttidsut­bildad. Den informationen får förbunden från SCB först i efterhand i samband med att SCB samkör register. Därmed är det också svårt för förbunden att direkt rikta sin verksamhet till korttidsutbildade.

Kultursyftet: Möjlighet att utöva kulturella intressen

Folkbildningen ska bidra till att bredda intresset för och öka delaktigheten i kulturlivet. Det innefattar både att ta del av kultur och att själv skapa kultu­rellt. I kultursyftet ligger också en geografisk aspekt – att kultur ska finnas till­gänglig i hela landet.

I våra fokusgrupper med cirkelledare för nysvenskar och intervjuer med regio­nala representanter för studieförbunden framkommer att studiecirklarna bi­drar till kultursyftet på flera olika sätt:

• Studiecirklar kan ha som primärt syfte att bredda intresset för kulturlivet
• I cirklarna kan deltagarna få information om lokala kulturevenemang
• Deltagande i studiecirklar kan öka förståelsen för både den egna och and­ras kultur.

Kultur dominerar bland studiecirklarna

I det samlade cirkelutbudet finns det en tonvikt mot kultur. Det beror på att musik, dramatik, måleri och hantverk i olika former samlar många timmar och deltagare (se tabell 6.1).

Alla förbund utom Ibn Rushd har en omfattande verksamhet inom konst, musik och dramatik. Särskilt utmärker sig Kulturens bildningsverksamhet och Sensus, som båda har en omfattande musikverksamhet. En särskilt stark ställ­ning har rock- och popverksamheten (improvisatorisk musik). Rock- och pop­cirklarna samlar lika många studietimmar som de sju näst vanligaste äm­nena gör tillsammans.

Flera förbund lyfter fram sin musikverksamhet som en stolthet. De betonar att den skapar möjligheter för många att få utöva sitt intresse och att den ger sam­hällsnytta (”det svenska musikundret”). Men det finns också förbund som ifrågasätter att en sådan stor andel av cirkelverksamheten består av rock- och popmusik och funderar på om det är rimligt att en sådan stor andel av re­sur­serna går till denna verksamhet.

Vems kultur är representerad?

Kulturen är följaktligen starkt representerad inom studieförbundens verksam­het. Men våra intervjuer med studieförbunden visar också att det i stor ut­sträck­ning handlar om traditionellt västerländsk kultur. Det är få utlandsfödda deltagare inom studieförbundens kulturcirklar. Det förbund som fokuserar på kultur, Kulturens bildningsverksamhet, har lägst andel utlandsfödda deltagare av alla studieförbund.

Studieförbundens förklaring i våra intervjuer är att deras verksamhet av­speg­lar samhället såsom det ser ut. I våra intervjuer med verksamhetsutvecklare på regional nivå pekar de på kulturprogrammen som ett sätt att nå utlands­födda. Men kulturprogrammen är samtidigt en verksamhet som ofta lockar del­tagare inom den egna gruppen och som inte alltid leder till något utbyte mel­lan grupper. Så här beskriver en verksamhetsutvecklare det:

Jag tycker också att det är väldigt mycket kultur och det är lätt att komma över den tröskeln. Den fara som jag ibland kan se är att det blir isolerat, att man arrangerar kul­tur­program för den egna gruppen eller, alltså det är där vår utmaning finns, att vi inte ska befästa, utan att vi ska bredda delaktigheten i kulturlivet. För jag menar, vi vill jobba med arrangörskap också, inte bara konsumera kultur, men att nå ut så att andra kommer.

Att bredda kulturverksamheten behöver inte bara handla om att utlandsfödda ska ta del av traditionell västerländsk kultur. Det kan också handla om att in­­födda svenskar ska få del av kultur från andra delar av världen. En verksam­hets­utvecklare säger:

Är det vår kultur vi vill dela med oss av eller ska vi ta emot deras kultur från dem som nyss har kommit till Sverige?

Studieförbundens verksamhet skapar möjligheter till kultur i hela landet

Redan i folkbildningspropositionen från 1998 angav regeringen att folkbild­ningen har en geografisk fördelningspolitisk uppgift – bland annat genom att nå ut till orter som saknar andra kulturinstitutioner. Folkbildningsrådet före­skriver också att alla studieförbund ska arbeta aktivt för att erbjuda verk­sam­het i hela landet.

Under år 2016 fanns det i alla Sveriges kommuner minst tre studieförbund som genomförde studiecirklar eller någon annan folkbild­ningsverksamhet. I 96 procent av kommunerna hade minst fem studieförbund verksamhet (figur 6.7).

I de tre storstadsregionerna är studie­förbunden väl representerade. De är ock­så väl representerade i flera kommuner längs den norrländska kusten och i många kommuner i södra Sverige.

Men en jämförelse av studieförbundens geografiska spridning i stor­stads­länen under 2014 och 2016 visar att ett mindre antal studieförbund har behövt dra sig tillbaka från vissa ytterområden i Stockholm, även om förbunden sam­ti­digt går framåt i andra ytterområden.

Norr­tälje, Nynäshamn, Sigtuna och Upplands Väsby tillhör de kommuner som nu har högst 8 närvarande studieförbund i stället för de 9–10 som var verk­samma där 2014. Antalet närvarande studieförbund har i stället vuxit sedan 2014 i Värmdö, Ekerö och Upplands-Bro. I de två andra storstadslänen har studieförbunden blivit fler i många av krans­kommunerna.

Figur 6.7 Antal studieförbund som genomför studiecirklar eller annan folkbildning i Sveriges kommuner 2016. Göteborgsområdet, Malmöområdet och Stockholmsområdet redovisas utbrutna ur kartan

Källa: Registret över studieförbundens deltagarstatistik, SCB

Ett annat sätt att beskriva tillgängligheten till studieförbunden är antal arran­ge­mang per invånare (figur 6.8). I ett antal av kommunerna i Norrlands in­land, som är glesbygds­kommuner, förekommer ett större antal arrangemang (stu­diecirk­lar, kulturprogram och annan folkbildnings­verksamhet) per 1 000 in­vånare än i övriga landet. I storstads­regionerna är antalet deltagare per invånare lägst. En förklaring till detta är att storstäderna har ett större kon­kurrerande kulturutbud.^[97] Tendenserna här är också i stort oförändrade sedan 2014.

Figur 6.8 Antal studiecirklar, kulturprogram och annan folkbild­ningsverksamhet per 1 000 inv., efter kommun, 2016. Göteborgsområdet, Malmöområdet och Stockholmsområdet redovisas utbrutna ur kartan

Källa: Gruppstatistiken för studieförbund; Registret över studieförbundens deltagarstatistik, SCB.

SISU:s förutsättningar och hur de uppfyller syftena

I detta kapitel beskriver vi inledningsvis SISU:s verksamhet och förbundets för­utsättningar att leva upp till de fyra syftena. Vidare studerar vi särskilt SISU:s dominerande verksamhetsform, lärgruppen, och på vilket sätt lärgrup­perna bidrar till att uppfylla statens syften.

Kapitlet bygger på intervjuer med företrädare för SISU på nationell nivå, två inter­vjuer med företrädare på regional nivå, en fokusgrupp med lärgrupps­le­dare, tillgänglig statistik, samt befintliga utvärderingsrapporter och upp­följ­nin­gar.

Vi konstaterar bland annat följande:

• SISU har en frihet att själva bestämma villkoren för sin verksamhet och har också valt delvis andra verksamhetsformer än de övriga studieför­bun­den. Samtidigt står de utanför de gemensamma resurser och forum som övriga studieförbund har i form av Folkbildningsrådet och Studieför­bun­den i samverkan.
• SISU:s identitet som del av idrottsrörelsen är stark och mer synlig utåt än rollen som folkbildande organisation. En av SISU:s utmaningar är att tyd­lig­göra för deltagare och ledare i folkbildningsverksamheten vad folk­bild­ning innebär och vad som skiljer den från annan föreningsverk­sam­het.
• De fyra syftena är inte så kända bland deltagarna i SISU:s lärgrupper, men de är på många sätt ändå närvarande i verksamheten. SISU delar flera av de utmaningar som de andra studieförbunden också har när det gäl­ler mångfald och möjligheterna att nå personer som inte är engagerade i det civila samhället (i det här fallet idrottsrörelsen).

SISU sätter sina egna regler

Idrottsrörelsen har ett eget studieförbund, SISU idrottsutbildarna. SISU bil­dades 1985 av specialidrottsförbunden. Sedan 2007 är SISU fristående från Folk­bildningsrådet och hanterar själva sin del av statsbidraget.

SISU är idrottsrörelsens studieförbund

SISU hjälper idrottens föreningar att utvecklas med hjälp av bildning och utbildning. Medlemmar i SISU är de 71 specialidrottsförbund som är anslutna till Riksidrottsförbundet samt Sveriges Bridgeförbund, Svenska Livräd­d­nings­sällskapet/Simfrämjandet och Svenska Pistolskytteförbundet.

SISU arbetar enbart med idrottsrörelsen och har ingen verksamhet som är öppen för den bredare allmänheten. SISU bedriver studieförbundsverksamhet och även en folkhögskola och förlaget SISU idrottsböcker. Tillsammans med Riksidrottsförbundet är SISU också huvudman för Riksidrottsmuseet.

SISU skildes ut för att få utrymme att växa på idrottens villkor

SISU bildades 1985 under Skolöverstyrelsen, liksom de övriga studieför­bun­den. Innan SISU bildades hade idrottsförbunden arbetat med andra studie­förbund. Efter 1985 utvecklade SISU sin folkbildning och växte snabbt. De miss­gynnades därför av bidragssystemet som utgick från historiska volymer.

I regeringens folkbildningsproposition 2006 och i den därpå följande bud­get­propositionen för 2007 lyfte regeringen fram SISU:s särart. Rege­rin­gen be­tonade särskilt idrottens starka koppling till folkbildningen i form av studie-, utbildnings- och ledarverksamhet samt arbetet med värderingsfrågor. Re­ge­rin­gen menade att ordningen som innebar att idrotten fick statsbidrag från Folkbildningsrådet för sin folkbildningsverksamhet hade vissa negativa effekter. Bland annat var det svårt att skilja mellan folkbildningsverksamhet och idrottens traditionella ledar- och utbildningsverksamhet. Därför ansåg rege­ringen att bidragsfördelningen skulle ändras så att statens stöd till idrot­tens utbildningsverksamhet kanaliserades direkt till idrotten.^[98]

År 2007 bröts SISU ut från Folkbildningsrådet och fick samtidigt en hundra­pro­centig uppräkning av bidraget. Men det var först 2014 som SISU fick or­dent­ligt lagstöd för sin bidragshantering.^[99]

SISU har en liknande organisation som andra förbund, men är inte del av studieförbundens gemensamma organisation

Likt övriga tio studieförbund har SISU en organisation med regionala, själv­ständiga delar, som inom SISU kallas för distrikt. SISU har också på senare tid strävat efter att skapa en mer enhetlig verksamhet över landet, liksom flera av de andra studieförbunden. Det är en utveckling som distrikten har önskat. Verksamhetsutveckling och uppföljning sker både inom SISU nationellt och i varje distrikt. Återrapportering, studiematerial och riktlinjer samt kom­pe­tensfrågor är också frågor för den nationella nivån. Men både den nationella nivån och distriktsnivån utvecklar studiematerial.

SISU är ett studieförbund, men de är inte medlem i Studieförbunden i sam­ver­kan. Därför är SISU inte heller medlem i Folkbildningsrådet. Därmed står de också utanför det system av statistik och uppföljning som Folkbildnings­rådet ansvarar för. SISU har i stället tagit fram ett eget administrativt system som utgår från de system som finns inom idrottsrörelsen.

SISU bestämmer sina egna verksamhetsformer

SISU är inte bundna av Folkbildningsrådets riktlinjer för fördelning av stats­bidraget, utan kan sätta sina egna regler utifrån de ramar som förordningen (2015:218) om statsbidrag till folkbildningen ger. SISU har valt att ha fler verk­­­sam­hetsformer än de andra förbunden. Från och med 2018 är följande sex olika typer av verksamhet berättigade till statsbidrag:

• Föreningsbesök. En uppsökande verksamhet för att motivera till ut­bild­ning och bildning.
• Lärgrupp. En mindre grupp som planmässigt genom samtal och dialog bedriver studier. Motsvarar studiecirkeln hos de andra studieförbunden.
• Kurs. En utbildningsform där det i förväg finns en fastställd kurs-/utbild­nings­plan och där kursen också har ett tydligt utbildningsmål.
• Processarbete. En verksamhetsform där föreningen kraftsamlar för att in­leda ett utvecklingsarbete mot ett bestämt mål.
• Föreläsning. En källa till inspiration och kunskap, men också en mötes­plats.
• Kulturarrangemang. Ett arrangemang som ska ge deltagarna möjlighet till kulturupplevelser men också en möjlighet att förvärva ny kunskap.

En lärgrupp hos SISU ska pågå under minst 3 utbildningstimmar och bestå av minst 3 deltagare, inklusive lärgruppsledaren. SISU:s verksamhet är inriktad på att stödja föreningar som vill utveckla sin organisation och verksamhet, och därför syftar också lärgrupperna till detta. SISU redovisar lärgrupperna fördelat på distrikt och per specialförbund eller medlemsorganisation.

Deltagandet i SISU:s verksamhet har ökat successivt över tid fram till och med 2016. Då deltog knappt 500 000 unika individer i någon av verksamhets­for­merna lärgrupp, kurs, processarbete eller lärande för barn (figur 7.1). Men de siffror för 2017 som vi har fått tillgång till visar att antalet deltagare har minskat under 2017.^[100]

Figur 7.1 Antalet unika deltagare (lärgrupp, kurs, processarbete och lärande för barn) i SISU:s verksamhet 2014–2016

Källa: SISU:s årsredovisning med verksamhetsberättelse för åren 2014–2016. Verksamhetsformerna som redovisas är de som gällde under 2016.

Fotbollsförbundet var det specialförbund som redovisade det överlägset stör­sta antalet utbildningstimmar tillsammans med SISU under 2016. Andra för­bund som genomför mycket verksamhet tillsammans med SISU är förbunden för ridsporten, ishockey, golf och innebandy.^[101]

Fördelningen av statsbidraget har traditionellt skett utifrån volym

SISU har traditionellt fördelat sin del av statsbidraget till distrikten utifrån en modell som i stor utsträckning byggt på tidigare volymer.^[102] Men SISU har velat ändra det här systemet eftersom förbundet anser att det leder till en jakt på rapporteringsbara utbildningstimmar, snarare än kvalitet.

Förbundet har därför tagit fram nya anvisningar som börjar gälla 2018. Enligt de företrädare för SISU som vi har intervjuat innebär de nya kriterierna att förbundet övergår till ett mer målstyrt system som i större utsträckning ska stimulera distrikten att fortsätta utvecklas. Modellen bygger på att distrikten tillsammans med förbundets centrala nivå sätter mål för verksamheten som SISU sedan kommer att följa upp.

Det är endast godkända och verifierade kostnader för att genomföra verksam­het i någon av de godkända verksamhetsformerna som kan täckas av SISU.

Men den utvärdering av lärgrupper och lärgruppsledarnas roll som SISU lät ett konsultföretag göra 2016 visar att det också har förekommit att föreningar på vissa håll har kunnat ”samla” utbildningstimmar. Dessa timmar har då ge­ne­rerat resurser till föreningen som den har kunnat använda för annan ut­bild­nings­verksamhet.^[103] SISU vill komma bort ifrån det här sättet att använda stats­bidraget och de har också förtydligat villkoren för ekonomiskt stöd i sina riktlinjer till distrikten.^[104]

Både kvalitetsuppföljningen och internkontrollen ses över

SISU har ingen stark tradition av uppföljning, även om någon form av upp­följning har skett varje år. Det framgår av våra intervjuer med företrädare för SISU på nationell nivå. Men intresset för, kraven på och behovet av upp­följ­ning och utvärdering har ökat på senare år, delvis på grund av ett ökat tryck från omvärlden.

Traditionellt har SISU följt upp volymer på olika sätt. Men de har även ini­tie­rat ett arbete som innebär att de från 2019 också kommer att använda sig av kvalitetsindikatorer. SISU vill bättre kunna bedöma om deras verksamhet är ändamålsenlig genom en bättre uppföljning av kvaliteten.

SISU har en internkontrollfunktion som varje månad kontrollerar rapporte­rings­systemet efter orimligheter. SISU gör sedan en fördjupad kontroll av cirka 10 procent av verksamheten. Om internkontrollen misstänker felaktig­he­ter tar de kontakt med respektive distrikt.

Ett av de vanligaste felen de upptäcker är en sammanblandning av vad som är idrott och vad som är folkbildning. Den utvärdering av lärgrupperna och lär­gruppsledarens roll som SISU lät genomföra under 2016 visar att före­ningar ibland rapporterade in lärgruppstimmar som inte motsvarade kraven på en lärgrupp, för att nå större volymer av rapporterade timmar.^[105] Under 2018 kommer SISU att se över internkontrollen.

SISU är en integrerad del av idrottsrörelsen

SISU vilar på två ben, folkbildningen och idrottsrörelsen. Detta avspeglar sig i både värdegrunden, organisationen och hur verksamheten genomförs.

SISU delar värderingar med både idrottsrörelsen och folkbildningen

SISU är en del av idrottsrörelsen. Det innebär att de delar värdegrund och lång­siktig utvecklingsstrategi med hela idrottsrörelsen. Samtidigt är SISU en folk­bildningsaktör som ska förhålla sig till statens mål och syfte med folk­bild­ningen. SISU själva beskriver det som att de ska ta hänsyn till både ett in­dividperspektiv och ett föreningsperspektiv.^[106]

SISU fokuserar på idrottens behov. De utvecklar föreningar, utvecklar de aktiva och utvecklar ledare. ”Vi är där när idrotten lär” är SISU:s vision.

Enligt de företrädare för SISU som vi har intervjuat är de fyra syftena med statens stöd till folkbildningen inte allmänt kända inom idrottsrörelsen. Men SISU är ändå trygga i att deras verksamhet ligger i linje med syftena. SISU bidrar bland annat till demokratiska processer i föreningar, de utvecklar lokal­samhället tillsammans med idrottsföreningarna och de bildar och utbildar barn och ungdomar.

Utmaning att skilja folkbildningen från annan aktivitet i föreningarna

Den nära kopplingen till idrottens föreningar ser SISU som en styrka. Men kopp­lingen kräver också att SISU tydliggör folkbildningens syfte och peda­go­gik för deltagarna i verksamheten.

När SISU under 2016 lät ett konsultföretag utvärdera lärgruppsledarens roll och lärgruppens genomförande fann förbundet att det inte alltid var tydligt för lärgruppsledaren vad denne har för roll och vad syftet med lärgruppen är. Enligt utvärderingen påverkar denna otydlighet värdet av lärgruppen för före­nin­gen och i förhållande till SISU:s syften.^[107] I Statskontorets fokusgrupp med lärgruppsledare framkommer också att lärgruppen som begrepp inte var känt av alla. En lärgruppsledare säger så här:

För det första, det här begreppet lärgrupp, det har inte jag hört förrän jag fick det här mejlet, så att det känner jag inte till.

Att ledare och deltagare inte känner till vad en lärgrupp är beror sannolikt till viss del på att lärgruppen genomförs som en del av föreningens verksamhet och därmed inte alltid uppfattas som en särskild aktivitet. Det är inte heller säkert att lärgruppsledaren har haft egen personlig kontakt med konsulenten på SISU. Ibland går kontakten via föreningens kontaktperson. Det framgår av både intervjuer vi har gjort med företrädare för SISU och den utvärdering av lärgrupperna som SISU själva har låtit genomföra.

Även utbildningen av lärgruppsledare sker ofta inom ramen för föreningen. Det skapar förutsättningar för samtal i en trygg miljö och för förenings­utveck­ling, men kan också bidra till suddiga gränser mellan vad som är folkbildning och vad som är annat föreningsarbete.

De företrädare för SISU som vi har intervjuat menar att SISU har ett stort an­svar för att säkerställa att alla förstår vad som skiljer lärgruppen från den ordi­narie verksamheten. SISU behöver rusta lärgruppsledarna. Ledarna i lär­grup­perna är också ofta ledare i sina respektive föreningar. Men det är en an­nan roll att vara ledare i en lärgrupp än att vara tränare för ett fotbollslag. Dessutom är pedagogiken i en lärgrupp inte densamma som vid ett vanligt möte med idrottsledare eller aktiva. Denna skillnad är inte alltid helt klar för alla.

I det nya systemet för målstyrning har SISU identifierat att lärgruppsledarna är viktiga och de arbetar därför för att ta fram ett digitalt verktyg för att utbilda och introducera lärgruppsledarna.

SISU finns där idrotten finns

Den nära relationen mellan SISU och idrotten manifesteras organisatoriskt genom att SISU:s riksförbund och Riksidrottsförbundet delar kansli och att de har en gemensam ordförande och generalsekreterare. SISU har också sam­ma organisationsindelning som riksidrottsrörelsen med ett riksförbund och 19 distriktsförbund som i sin tur har lokalkontor. SISU är därmed representerade i alla delar av Sverige.

Men verksamheten är olika intensiv i olika delar av landet. Västerbotten, Örebro, Småland, Västra Götaland, Blekinge är de distrikt som har den rela­tivt största verksamheten räknat i utbildningstimmar per invånare. Stockholm och Uppsala är de distrikt där SISU har minst verksamhet relativt befolk­nin­gen (figur 7.2). Mönstret påminner om det som finns inom de tio övriga stu­die­förbundens verksamhet (se figur 6.8).

Företrädare för SISU anser att det finns vissa vita fläckar med få idrotts­före­ningar. Det handlar bland annat om områden med låg utbildningsnivå och i segregerade områden. Där har också SISU liten verksamhet. Men idrotts­rö­rel­sen arbetar aktivt i dessa områden, bland annat via så kallade särskilda sats­ningar.

Figur 7.2 Antal utbildningstimmar per 100 invånare i idrottens distrikt år 2016

Källa: SISU (2017) Verksamhetsberättelse med årsredovisning 2016, s. 49.

Syftena är närvarande, men kopplas inte alltid till folkbildning

Lärgruppen är basen i SISU:s verksamhet och motsvarar studiecirkeln hos de andra studieförbunden. Erfarenheterna från lärgrupper hos SISU påminner ock­så på flera sätt om erfarenheterna från studiecirklar.

Men värdet av att delta i lärgrupperna är svårt att särskilja från det värde, för in­dividen och för samhället, som följer av att delta i idrottsföreningen. På sam­ma sätt är det också svårt att separera SISU:s verksamhet från idrotts­fö­re­ningarnas verksamhet

Begreppet folkbildning och statens syften är inte alltid explicita

Folkbildning är inte ett begrepp som används för utvecklingsarbetet inom idrotten. Det framgår av både våra intervjuer med företrädare för SISU och vår fokusgrupp med lärargruppsledare. Så här säger två lärgruppsledare:

Det känns som Per Albin Hansson faktiskt. Per Albin Hansson, men det gör ingenting, fast det känns som att det hör hemma där, fast det får gärna vara kvar.

Alltså i handboll så kallar vi det för utveckling och utvecklingsgrupper utav olika sam­manhang eller sammanstrålningar och inte som folkbildning, men att man be­näm­ner det på ett häftigt sätt.

Även om idrotten inte använder sig av begreppet folkbildning, finns det ändå en medvetenhet om vad folkbildningens pedagogik går ut på. En lärgrupps­le­dare uttrycker sig så här:

Men det är det som är ganska intressant därför att om man pratar om utbildning, så utbildning kan bedrivas på många olika sätt och det är betyg och det är allting, men då är det en lärare och sen ska man lära sig någonting, men många lärare, de läser av eleverna och de duktigaste lärarna säger att jag lär mig lika mycket utav eleverna jag har, som jag lär dem. Då börjar det tangera bildningssättet att jobba med cirklar och så och de lärarna lyckas ju bäst, för de får engagerade elever och det blir ett utbyte och båda växer. Läraren växer och eleverna växer, men själva principen, skillnaden mellan utbildning katederundervisning och bildningen, det är två olika sätt att jobba på, men det tror jag inte att man riktigt, att man säger inte, man pratar inte om att det är folkbildning, fast det är ju det, vi vet ju det att man lär sig någonting av varandra och av kanske i en föreläsning av någon, så i någon form. Men jag tror aldrig att vi säger folkbildning.

På motsvarande sätt talar inte SISU heller uttryckligen om statens fyra syften med folkbildning. Men det innebär inte att lärgruppsledarna inte känner igen sig i syftenas andemening. En lärgruppsledare säger:

Jag har inte sett dem uppställda så här, men på något sätt känns de bekanta i bak­hu­vu­det ändå, att man har ett ansvar att utbilda även spelare och sådant till goda sam­hälls­medborgare, inte bara idrottsmän eller vad de nu ska bli och kvinnor, utan sam­hälls­medborgare också, man har det ansvaret också, det har man någonstans i bak­hu­vu­det med sig i alla fall.

Demokratisyftet: Demokrati ett prioriterat värde inom idrottsrörelsen

Demokrati är ett prioriterat värde inom både idrottsrörelsen och folkbild­nin­gen. I vår fokusgrupp med lärgruppsledare har alla lätt att relatera till demo­krati­syftet. Att alla får delta och komma till tals är en aspekt som lärgrupps­le­darna lyfter. En av dem uttrycker det så här:

[I] den här gruppen som vi har haft nu, där har det varit kanske barn med lite särskilda behov, men att alla har fått vara med och ta del och ta plats och man har lärt känna varandra lite och alla får ta del av kunskapen och man får ju ta det man vill, men också att man har gjort samarbetsövningar och det känner jag att alla får vara med på sina villkor.

Lärgruppsledarna lyfter också fram deltagandet i en lärgrupp som ett sätt att fostras in i föreningsdemokratin. Fler personer än de traditionella ledarna i före­ningen uppmuntras då att vara med och diskutera. Det gäller inte minst ung­domar. En lärgruppsledare säger:

Det kräver skolning, för det märker man på våra ungdomssektioner, det är inte så lätt för dem att hålla möten, liksom att släppa mobiltelefonen eller sitta och hålla det här strikta och så har vi valt att ha med en vuxen eller en ungdomsledare som driver lite framåt och några blir frustrerade och några vill bestämma, men det är nog en träning, det är det som det handlar om, för det kommer man få igen sen och det är skolning då. Så det är inte så dumt.

SISU:s lärgrupper sker i samverkan med föreningar och fungerar därför i första hand som en mötesplats för hela eller delar av den specifika föreningen. Enligt de företrädare för SISU som vi har intervjuat har andra delar av SISU:s verksamhet mer karaktären av möten över gruppgränserna. Det gäller till exem­pel kurser och föreläsningar.

Påverkans- och mångfaldssyftet: Delaktighet skapar meningsfullhet, men mångfald är en utmaning

SISU ska vara ett stöd och en resurs för de idrottsföreningar som vill utveckla sin organisation och sin verksamhet. Det primära syftet är alltså inte att ut­veck­la den enskilda individen. Men att delta i föreningsarbetet kan även skapa mening för individer, något som lärgruppsledarna i vår fokusgrupp pekar på. Det handlar då inte bara om arbetet i lärgrupper, utan om livet i föreningen i stort. En lärgruppsledare säger:

Det har gett mig på lite äldre dagar, jag är väl inte så gammal, men lite på äldre dagar när jag inte utövar sporten på samma sätt längre, så har det gett mig meningsfull fritid. Jag arbetar nästan varje dag med föreningsverksamheten på ett eller annat sätt och det är någonting som jag tycker är roligt.

Idrotten i allmänhet och lärgrupperna i synnerhet blir också en del av en ge­men­skap som även bidrar till livet utanför idrotten. Detta sker inte minst ge­nom att skapa möjligheter för nya svenskar att komma in i det svenska sam­hället. En lärgruppsledare säger:

[V]i har en stor mångfald i vår förening och det finns inte en grupp där det talas bara svenska på träningar och sådär, för att det finns så många som kommer utifrån och genom den här gruppen så är det väldigt lätt att kunna integrera sig i samhället och det är hjälp med sociala grejer, bostäder och allt sådant där kommer med i den här gruppen.

Idrottsföreningarnas sammansättning och räckvidd avgör vilka grupper SISU når, eftersom SISU arbetar med föreningarna. Likt idrottsrörelsen i stort har också SISU en högre andel män och unga under 25 år i jämförelse med hur det ser ut i befolkningen i allmänhet. På motsvarande sätt är andelen kvinnliga deltagare och deltagare över 65 år lägre än gruppernas andel av befolkningen (tabell 7.1).

Tabell 7.1 Antalet och andelen unika deltagare 2016 fördelat på olika grupper och jämfört med befolkningen i ålder 13–65+

Befolkningskategori	Antal	Andel av deltagarna (%)	Andel av befolkningen )%)
Kön
Män	259 707	56	50
Kvinnor	200 868	44	50
Summa	460 575	100	100
Ålder
Upp till 25 år	221 261	48	31
26–64 år	205 363	45	49
65+	33 951	7	20
Summa	460 575	100	100
Inrikes/utrikes födda
Utrikes födda	25 126	7	18
Inrikes födda	348 366	93	82
Summa	373 492	100	100

Not: Antalssiffrorna för de utrikes födda i ålderskategorierna 13–18, 19–25 och 65+ i SISUs Samlade bedömning 2016, samt andelarna utrikes födda i dessa grupper enligt samma källa, har använts för att räkna ut de förmodade antalen utrikes födda i de mer sammanslagna grupperna i tabuleringen.

I SISU:s verksamhet var under 2016 sex procent av deltagarna utrikes födda. Det är en betydligt lägre andel än för andra studieförbund och en klar under­rep­resentation i förhållande till andelen utrikes födda i befolkningen. Andelen utlands­födda bland gruppen unga män var något högre, nio procent.^[108] Tabell 7.1 redovisar andelen utlandsfödda bland deltagare över 13 år, för att kunna jäm­föra siffrorna med övriga studieförbund.

Andelen utlandsfödda inom SISU:s verksamhet framstår som låg med tanke på att organiserad idrott är en relativt vanlig fritidsaktivitet bland unga med ut­ländsk bakgrund. Undersökningar har tidigare visat att pojkar med utländsk bak­grund idrottar i en förening i ungefär samma utsträckning som pojkar med svensk bakgrund. Däremot är flickor med utländsk bakgrund under­rep­re­sen­te­rade inom den organiserade idrotten. Det finns också stor skillnad mellan olika idrotter. Fotboll och basket har många utövare med utländsk bakgrund, medan innebandy och ridsport har relativt få.^[109]

En möjlig bidragande förklaring till den bristande mångfalden i SISU:s verk­sam­het är att andelen med utländsk bakgrund i idrottsföreningarna har visat sig vara lägre bland ledare/tränare än bland de aktiva. Denna andel tenderar också att sjunka ju högre upp i organisationshierarkin som man kommer.^[110] Idrotts­ledarna är en viktig målgrupp för SISU, och deras sammansättning på­ver­kar därför också SISU:s verksamhet.

SISU Idrottsutbildarna redovisar av etiska skäl och av integritetsskäl inte sta­ti­­stik om deltagare med funktionsnedsättning. Däremot är Svenska Para­sport­förbundet en av SISU:s medlemsorganisationer. Detta förbund organiserar idrott för personer med rörelsehinder, synskada och utvecklingsstörning inom 18 olika idrotter. Under 2016 genomförde SISU 13 397 utbildningstimmar med 6 515 deltagare tillsammans med Svenska Parasportförbundet.^[111]

Utbildnings- och bildningssyftet: Bildning och utbildning till stöd för idrotten

Bildning och utbildning i idrottens tjänst är SISU:s grunduppdrag. Uppdraget handlar både om att utveckla individer och föreningar. I SISU:s arbetssätt in­går att besöka föreningar, lyssna till föreningens behov och att guida ut­veck­lings­arbetet. Utöver lärgrupperna bedriver också SISU en mer direkt ut­bild­nings­verksamhet i form av kurser. Ledarskap och tränarskap är den största kate­gorin i SISU:s utbildningar.

När lärgruppsledarna i SISU:s egen utvärdering fick svara på frågor om lär­grup­pernas bidrag till föreningen så var det vanligaste svaret att lärgruppen stärkt medlemmarnas kompetens, följt av svaret att lärgruppen utvecklat före­nin­gens ledarkompetens.^[112] Deltagarna i vår fokusgrupp lyfter också fram SISU:s kompetens och engagemang som gör att deltagarna ser på sin förening och möjligheterna till föreningsutveckling på ett annat sätt. En lär­grupps­le­dare säger:

[N]är vi startade vårt värdegrundsarbete, då gjorde vi det med hjälp av SISU, så de kom till oss och höll i de två första gångerna som ledare över hela det där och det var oerhört lärorikt och de är ju skitduktiga. Så att då kan man säga att vi skulle aldrig kunnat göra det så bra som det blev sen, för sen fortsatte vi i det vi hade fått, det un­der­laget. Så att det hade vi aldrig klarat utan dem och det utvecklar ju föreningen och jag tror överhuvudtaget att föreningen som sådan blir mer och mer seriösare med det den jobbar med när man har de här utbildningarna, när man har det här stödet från Sisu och då blir vi bättre. Alltså vi ser vad vi har kanske tomma luckor som vi behöver fylla.

Det är mer oklart i vilken utsträckning SISU:s verksamhet bidrar till att mins­ka utbildningsklyftor. Av de deltagare som det finns uppgift på för år 2016 och som är över 25 år har 8 procent endast förgymnasial utbildning och 45 procent gymnasial utbildning. 44 procent har eftergymnasial utbildning. Det är betydligt högre än de 38 procent som har eftergymnasial utbildning i hela befolkningen.^[113]

Tabell 7.2 Antalet och andelen unika deltagare 2016 fördelat på olika grupper och jämfört med befolkningen i ålder 25–65+

Befolkningskategori	Antal	Andel av deltagarna (%)	Andel av befolkningen )%)
Utbildningsbakgrund*
Förgymnasial utbildning	17 997	8	19
Gymnasial utbildning	106 065	45	43
Eftergymnasial utbildning	111 518	48	38
Summa	235 579	100	100

Not: Befolkningsandelarna vid olika utbildningsnivåer rapporteras som andelar av alla personer (åldrarna 25+) i utbildningsregistret UREG med valida svar, exkl. de som saknar uppgift om utbildning. För SISU har antalssiffrorna för ålderskategorierna 26–64 och 65+ i SISU:s Samlade Bedömning 2016, samt andelarna med olika utbildning i dessa grupper enligt samma källa, använts för att räkna ut de förmodade antalen med olika utbildning i båda åldersgrupperna sammanlagt.

Tidigare forskning har också visat att det finns ett samband mellan att vara aktiv i en idrottsförening och socioekonomiska förhållanden. Ungdomar som hör till en högre socioekonomisk grupp och har högre skolbetyg är också i högre utsträckning medlemmar i en idrottsförening.^[114]

Kultursyftet: Kultur är inte huvudfokus för SISU

Enligt 3 § förordningen (2015:218) om statsbidrag till folkbildningen be­driver studieförbundet SISU Idrottsutbildarna utbildnings- och bildnings­verk­­samhet. Det skiljer dem från andra studieförbund, som också bedriver kulturverksamhet (2 §). Därför prioriterar SISU inte kultursyftet lika högt som de andra studieförbunden, även om SISU har kulturprogram som en sjätte verksamhetsform sedan 2018.

Trots detta kan deltagarna i lärgrupper ange många exempel på hur kultur och idrott ”gifter sig.” Men det är inte i första hand SISU:s verksamhet de re­fe­re­rar till då, utan till föreningarnas arbete i ett större perspektiv.

Referenser

Offentligt tryck

Proposition 1990/91:82 Om folkbildning

Proposition 1997/98:115 Folkbildning

Proposition 2005/06:192 Lära, växa, förändra

Proposition 2013/14:117 Verksamhetsstödet till idrottens bildningsverksamhet

Proposition 2013/14:172 Allas kunskap – allas bildning

Proposition 2015/16:1, Budgetproposition för 2016

Statskontorets publikationer

Statskontoret (2015), Arbetsplan för utvärdering av folkbildningen

Statskontoret (2016), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med stats­bidraget. Delrapport, 2016:10

Statskontoret (2017), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning

Folkbildningsrådets publikationer

Folkbildningsrådet (2009), Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om del­ta­gare i studieförbundens studiecirkelverksamhet

Folkbildningsrådet (2013), Att vara folkhögskollärare – förutsättningar, kom­pe­tensbehov och tidsanvändning

Folkbildningsrådet (2013), Kulturprogrammens betydelse för lokalsamhället

Folkbildningsrådet (2013), Lärande boende? En kartläggning av folk­hög­skolans internat

Folkbildningsrådet (2014), Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt med­borgarskap

Folkbildningsrådet (2014), Kulturprogrammens betydelse för deltagarna

Folkbildningsrådet (2014), Kulturprogrammens betydelse för kulturutövarna

Folkbildningsrådet (2016), Lärartjänster i folkhögskolan 2016

Folkbildningsrådet (2016), Statsbidrag till studieförbund 2017. Villkor och för­delningskriterier

Folkbildningsrådet (2017), Cirkeldeltagare från andra länder

Folkbildningsrådet (2017), Fakta om folkbildning 2017

Folkbildningsrådet (2017), Folk utanför folkbildningen. En studie av dem som inte deltar i studieförbundens verksamhet

Folkbildningsrådet (2017), Folkhögskolornas ekonomi 2016 – Tabellverk och kommentarer

Folkbildningsrådet (2017), Folkbildningens betydelse för samhället – folk­bildningsrådets samlade bedömning 2016

Folkbildningsrådet (2017), Statsbidrag till folkhögskolor. Villkor och för­del­ningskriterier

Folkbildningsrådet (2017), Statsbidrag till studieförbund 2018. Villkor och för­delningskriterier

Folkbildningsrådet (2017), Studieförbundens ekonomi 2016

Folkbildningsrådet (2017), Årsredovisning med verksamhetsberättelse 2016

Folkbildningsrådet (2018), Budgetunderlag för 2019–2021

SISU Idrottsutbildarnas publikationer

SISU Idrottsutbildarna (2017), Anvisningar för distriktens folkbildnings­verk­samhet

SISU Idrottsutbildarna (2017), Samlad bedömning 2016

SISU Idrottsutbildarna (2017), Verksamhetsberättelse med årsredovisning 2016

SISU Idrottsutbildarna (2018), Återrapportering 2017

Övriga publikationer

Arbetarnas bildningsförbund (2016), ABF:s idéprogram – Gör en annan värld möjlig

Blomdal, Elofsson, Bergmark & Lengheden (2017), Ung livsstil i Malmö. En studie av ungdomar i högstadiet

Gustavsson & Wiklund (red.) (2013), Nyttan med folklig bildning – en studie av kapitalformer i folkbildande verksamhet

Riksidrottsförbundet (2010), Idrott och integration – en statistisk under­sök­ning 2010

Riksidrottsförbundet (2017), Idrottens samhällsnytta. En vetenskaplig över­sikt av idrottens mervärden för individ och samhälle

Strategirådet (2017), Utvärdering av SISU Idrottsutbildarna 2016. Lär­grupps­ledarens roll och lärgruppens genomförande

Studieförbunden i samverkan (2018), Bildningstendenser 2017: Unga och samhällsintresset

Studieförbundet Vuxenskolan (2017), Strategisk plan 2018–2019

Regeringsuppdraget

En registerstudie av deltagare på allmän kurs

Statskontoret gav i december 2016 professor Olle Westerlund, Handels­hög­skolan vid Umeå universitet, i uppdrag att genomföra en registerstudie av del­ta­gare på allmän kurs. Studien består av tre delar: två kartläggningar av del­ta­gare och en jämförelse mellan deltagare på folkhögskolornas allmänna kurs och studerande på Komvux. Detta är Statskontorets urval och sam­man­stäl­l­ning av resultaten av studien.^[115]

Jämfört med den ordinarie vuxenutbildningen inom Komvux är målen för folk­högskolorna bredare. Regeringen har formulerat ett mål för hela folk­bild­ningen: Målet är att folkbildningen ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället.^[116] Ekonomiska mål finns inte explicit formulerade för folk­hög­skolorna. Men folkhögskolornas roll för att stärka individens ställning på arbetsmarknaden och motverka arbetslöshet framgår av styrdokument.^[117] Uppföljning och utvärdering av utbildningens effekter på individers syssel­sät­tning, arbetsinkomster och högre utbildning är därför relevant.

Studiens tre delar är följande:

• Beskrivande statistik över studerande på folkhögskolornas allmänna kurs på gymnasial nivå samt deras arbetsmarknadssituation och övergång till högre utbildning under en uppföljningsperiod på 15 år.
• En jämförelse mellan deltagare på den allmänna kursens gymnasiala nivå med studerande på Komvux gymnasiala nivå vad gäller sysselsättning, arbetsinkomster, övergång till högskolestudier och högskoleexamen.
• Beskrivande statistik som belyser skillnader i sammansättningen av del­ta­gare på allmän kurs mellan åren 2005 och 2016.

Utbildning som investering

Utbildningspolitikens mål är delvis av ekonomisk art men också av annan art, som är helt eller delvis frikopplat från ekonomisk avkastning i snäv mening. Ett exempel på ett ekonomiskt mål är att höja arbetskraftens produktivitet och därigenom förbättra individernas möjligheter till sysselsättning och in­kom­ster. Ökad allmänbildning och stärkt demokrati är exempel på önskvärda ef­fek­ter utöver renodlade ekonomiska utfall. Men inom nationalekonomisk teori betraktas samtliga dessa effekter som positiva utfall, om de ökar den sub­jektiva nyttan eller välfärden.

Fördelar av utbildning kan tillfalla individen direkt, till exempel i form av högre lön och mer tillfredsställande arbetstid eller fritid. Även samhället i stort kan gynnas.

Utbildning kräver också resursuppoffringar, i form av direkta kostnader för utbildning, förlorad arbetsinkomst för individer som utbildas i vuxen ålder samt förlorad fritid.

Hur effektiv en utbildning är när det gäller att öka humankapitalet beror på i huvudsak tre faktorer:

• de studerandes förmågor och kapacitet
• produktionsprocessen med lärarnas kapacitet, utbildningsinnehåll och andra förhållanden inom utbildningen som påverkar utfallet
• omvärldsförhållanden efter utbildningen

Förutsättningar för registerstudien

Utbildningens faktiska utfall kan i vissa delar kvantifieras i uppföljningar, till exempel arbetsinkomster efter utbildning. Andra aspekter är mycket svårare att mäta. Uppföljningen i denna registerstudie är begränsad till utfall som är mätbara med hjälp av registerdata. Dessa data ger långtifrån en fullständig in­formation om utfallet av utbildningen.

Jämförelsen mellan folkhögskolornas allmänna kurs och Komvux kan be­trak­tas som en partiell ekonomisk utvärdering. Enbart vissa kvantifierbara utfall jämförs och jämförelsen är begränsad till ett alternativ – utbildning inom Kom­vux. Registerstudien resulterar inte i lönsamhetskalkyler.

Resultaten ska tolkas försiktigt av flera skäl. Undersökningsgruppen – del­­­­tagarna på den allmänna kursens gymnasiala nivå – och jämförelsegruppen – studerande på gymnasial nivå inom Komvux – är inte slumpmässigt utvalda. Dessutom get tillgängliga data ofullständig information om individernas förmågor. Till exempel pekar officiell statistik på att det finns en förhållande­vis stor andel studerande med någon typ av funktionsnedsättning bland Folk­hög­skolans elever. Tillgänglig statistik visar att nio procent av folkhög­sko­lans deltagare på de långa kurserna hade handikappersättning och vissa andra ersättningar som kan indikera funktionsnedsättning.^[118]

(Statskontorets kommentar: Folkbildningsrådet har publicerat uppgifter om betydligt högre andelar deltagare med någon form av funktionshinder. Det rör sig om personer utan rätt till någon av de ersättningar som avses här.)

Samtliga folkhögskolor anordnar allmän kurs på gymnasial nivå. Vissa skolor anordnar även allmän kurs på grundskolenivå. I denna registerstudie ingår endast deltagare som studerar på gymnasienivå. Utbildningen ska ge allmän be­hörighet till vidare studier på högskolenivå.

Figur B.1 Antalet studerande på folkhögskolans allmänna kurs på gymnasial nivå, år 2005–2016

Statistik över deltagare på allmän kurs höstterminen 2005

Denna del av registerstudien omfattar samtliga deltagare på folkhögskolornas allmänna kurs på gymnasial nivå som studerade under höstterminen 2005 och studerande inom Komvux på gymnasial nivå vid samma tidpunkt. I andra delar av denna studie ingår endast de deltagare och studerande som inledde sina studier på folkhögskola respektive Komvux under höstterminen 2005, det vill säga en delmängd av samtliga inskrivna på folkhögskolans allmänna kurs och Komvux.

Deltagarnas egenskaper och bakgrund

Drygt 5 000 deltagare ingår i denna del av studien. Medelåldern för delta­gar­na var nära 28 år och kvinnor var i genomsnitt 3 år äldre än männen, nära 29 jäm­fört med nära 26 år.

Drygt 40 procent av deltagarna under höstterminen 2005 hade någon form av gymnasial utbildning sedan tidigare och nära nio procent hade en efter­gym­nasial utbildning. Nästan 14 procentenheter av deltagarna hade en gymnasie­ut­bildning som var kortare än 3 år.

Cirka hälften av de studerande hade en moder med gymnasial utbildning och cirka en tredjedel med postgymnasial utbildning.

Drygt 80 procent av deltagarna var födda i Sverige och de allra flesta hade också föräldrar som var födda i Sverige.

Omkring 60 procent av deltagarna hade en inkomst av anställning året före studierna, dvs. år 2004. Årsmedelinkomsten var låg, 36 000 kronor. Nära 18 procent hade ersättning i samband med arbetslöshet eller arbets­marknads­po­litisk åtgärd under 2004.

Betygen från årskurs 9 var låga. Det genomsnittliga meritvärdet för gruppen var 166. Riksgenomsnittet var drygt 206 under läsåret 2004/2005. Maxvärdet var 320. Kvinnorna hade ett högre genomsnittligt meritvärde på 174 jämfört med 155 för männen.

Deltagarnas genomsnittliga kurslängd var nära 82 dagar under höstterminen 2005. Mer än 90 procent av deltagarna studerade minst 60 dagar.

Figur B.2 Fördelning av kurslängder, månader

Lägre sysselsättningsgrad och arbetsinkomster

Sysselsättningsgraden har studerats från och med 2003 till och med 2015. Mellan dessa båda år ökar sysselsättningen. Under början av perioden, från 2003 till 2005, minskar sysselsättningen för att därefter öka. År 2015 har sys­sel­sättningen ökat till drygt 70 procent från runt 60 procent 12 år tidigare. Bland de före detta deltagarna på allmän kurs hade kvinnorna en högre sys­selsättningsgrad än männen. Sysselsättningsgraden ligger fortfarande under genomsnittet för riket, som ligger på drygt 80 procent i åldersgruppen 35–39 år.

Gruppen har i genomsnitt lägre inkomster än riket i genomsnitt, både före och efter att ha deltagit på allmän kurs. Den genomsnittliga årsinkomsten av ar­bete under 2004, året innan det år man deltar i kursen, är 36 000 kronor. De ge­nomsnittliga inkomsterna börjar stiga under 2006 och fortsätter att stiga fram till det sista undersökta året, 2015. Den genomsnittliga inkomsten upp­går då till 143 000 kronor för kvinnor och 170 000 kronor för män. Om per­soner som är helt utan arbetsinkomst exkluderas, så uppgår de genomsnittliga inkomsterna till 198 000 kronor för kvinnor och 243 000 kronor för män. Den genomsnittliga årslönen för kvinnor med gymnasieutbildning med sam­hälls­vetenskaplig, humanistisk eller social inriktning var 322 000 kronor och för män 356 000 kronor.

De förhållandevis låga lönerna och den låga sysselsättningsgraden i gruppen som var deltagare på allmän kurs höstterminen 2005 kan sannolikt delvis för­klaras av förmågor eller preferenser hos gruppen.

Kvinnor går vidare till studier på högskolenivå och högskoleexamen i högre utsträckning än männen

Övergången till högskolestudier var markant högre bland kvinnor än bland män. Mönstret över tid är det förväntade, med stigande andelar i yngre åldrar och därefter fallande andelar med stigande ålder.

Figur B.3 Procentuell andel av deltagare på allmän kurs, gymnasial nivå, som deltagit i studier på högskolenivå 2003–2015

Bland kvinnorna var det 39 procent som tog eftergymnasial examen under åren 2004 till 2015. Bland männen var det knappt 32 procent. Kvinnorna skaf­fade dessutom längre utbildningar i genomsnitt än männen. Med post­gym­na­sial examen avses examen från eftergymnasial utbildning oavsett längd eller nivå. Endast personer som inte hade en postgymnasial examen 2004 ingår.

Figur B.4 Procentuell andel deltagare på allmän kurs, gymnasial nivå, som tagit eftergymnasial examen efter år 2004

Jämförelse mellan deltagare på allmän kurs och studerande på Komvux

I studien skattas skillnader i arbetsmarknadsutfall och övergång till vidare stu­dier mellan deltagare på allmän kurs och studerande på Komvux.

Individerna som jämförs påbörjade sina studier höstterminen 2005 och stu­de­rade under minst sex månader. Vad gäller deltagarna på allmän kurs så är de här alltså en del av den grupp deltagare på allmän kurs som statistiken ovan gäller.

Jämförelserna görs i konsultrapporten med dels omatchade urval, dels match­ade urval. Vi kommer här huvudsakligen att redovisa resultaten för jämförelse av de matchade urvalen.

Registerinformation för perioden 2000–2015 omfattar uppgifter om stu­die­termin, kurser, kursernas omfattning och olika individegenskaper såsom skol­betyg från årskurs nio, moderns utbildning, individernas arbets­mark­nads­si­tua­tion före och efter utbildningen, inkomster och transfereringar. Trans­fe­re­rin­gar inkluderar bland annat arbetsmarknadspolitiska åtgärder, pension, för­tids­pension och rehabiliteringsersättning.

Skattning av skillnader i sysselsättningsgrad, arbetsinkomster, deltagande i hög­skoleutbildning och eftergymnasial examen har genomförts genom Pro­pen­sity Score Matching (PSM). Metoden innebär att deltagarna på allmän kurs jämförs med de studerande på Komvux som har haft liknande egen­skaper som har kunnat observeras i register. På så sätt har man kunnat bedöma att de studerande på Komvux, utifrån de egenskaper som kan observeras, även skulle ha kunnat påbörja studier på folkhögskola. Men det finns samtidigt en mängd olika egenskaper som inte går att observera i register som kan skilja grupperna åt. Beräkningsmetoderna redovisas mer utförligt i konsult­rap­por­ten.

Även i jämförelser med matchade urval kan det inte uteslutas att relevanta bakgrundsfaktorer som vi inte känner till eller kan mäta påverkar resultaten. Det kan handla om individers motivation eller kognitiva förmåga. Om sådana egenskaper skiljer sig åt mellan grupperna så kan det påverka resultaten.

Diskussion kring förutsättningarna för jämförelsen

Resultaten i denna studie är troligen inte tillräckligt korrigerade för själv­se­lek­tion till folkhögskoleutbildningen, för att identifiera skillnader mellan de olika utbildningsalternativens kvalitet. Ett rimligt antagande är att individens utbildningsval styrs av individens komparativa fördelar. Studier av arbetslösa personers val av utbildning indikerar att individerna valde utbildning utifrån det som skulle vara mest gynnsamt för just dem, även om det genomsnittliga utfallet av den valda utbildningen var sämre än av en annan utbildning.^[119] Det är därför möjligt att åtminstone en del av de individer som har valt att studera på folkhögskola skulle ha lyckats sämre om vederbörande hade valt ett annat utbildningsalternativ. Forskning inom utbildningsområdet talar för att den stora variationen i individers förutsättningar gör en variation i ut­bild­nings­ut­bu­det motiverad.^[120]

Som vi redan nämnt redovisar vi här huvudsakligen resultat för matchade grup­per utifrån de data som har varit tillgängliga. Om vi redovisar resultat för omatchade urval så anger vi det. Resultaten för de omatchade urvalen redo­vi­sas mer utförligt i konsultrapporten.

Deltagare på allmän kurs i genomsnitt yngre än studerande på Komvux

Om man jämför de omatchade grupperna, så var personer som påbörjade stu­dier på den allmänna kursen på gymnasial nivå i genomsnitt nästan sex år yngre än de studerande som istället påbörjade studier på Komvux. De stu­de­rande på Komvux hade i genomsnitt högre utbildning än deltagarna på allmän kurs. Moderns utbildningsnivå var dock mer fördelaktig för deltagarna på allmän kurs. Andelen som var födda i Sverige var högre bland deltagarna på allmän kurs 2005, 85 procent, än på Komvux, 75 procent. (Statskontorets kommentar: Andelarna som är födda i Sverige har sedan dess minskat generellt på allmän kurs och på Komvux.)

Fler sysselsatta bland studerande på Komvux

För de matchade urvalen var sysselsättningsandelarna de samma året före på­börjad utbildning, 2004, vilket är en följd av matchningen. Därefter stiger sys­selsättningsandelarna något snabbare för de studerande på Komvux och ham­nar på en nivå som ligger några procentenheter över sys­sel­sät­t­nings­andelarna för deltagarna på allmän kurs. Det sista observationsåret, 2015, var skillnaden 7 procentenheter.

Figur B.5 Sysselsättningsandelar 2003–2015, matchade urval deltagare på allmän kurs (FHS) och Komvux (KVX)

Fördröjd inkomstutveckling för deltagare på allmän kurs

För båda grupperna är inkomstutvecklingen svag under åren 2003–2005. För deltagarna på allmän kurs fortsätter den att vara svag ytterligare ett år till 2006. Folkhögskoledeltagarnas inkomstutveckling kommer på så sätt igång ett år senare. Den stiger därefter på ungefär samma sätt som för de studerande på Komvux, men med en något flackare lutning. Det innebär att inkomst­ut­veck­lingen inte går riktigt lika snabbt. Inkomstskillnaden uppgick under det sista observationsåret till cirka 30 000 kronor.

Figur B.6 Genomsnittlig årsarbetsinkomst 2003–2015, matchade urval deltagare på allmän kurs (FHS) och studerande på Komvux (KVX)

Skillnaderna i inkomst var något mindre i kronor räknat för kvinnorna än för männen.

Vi har redan beskrivit att icke observerade egenskaper, såsom motivation och kognitiv förmåga, kan påverka resultaten. En annan tänkbar förklaring till att löneutvecklingen för deltagare på allmän kurs tycks vara fördröjd, jämfört med studerande på Komvux, kan vara en större ”inlåsningseffekt” på allmän kurs. Detta skulle kunna bero på mindre möjligheter till förvärvsarbete vid sidan av studier på allmän kurs. Alternativt kan det behövas längre tid i studier för att uppnå resultat på allmän kurs. Svagare anknytning till arbets­mark­na­den under studierna eller ett senare inträde i arbetskraften innebär inte bara ett direkt inkomstbortfall utan också mindre arbetslivserfarenhet.

(Statskontorets kommentar: De flesta folkhögskolor har närvaroplikt, efter­som det är en viktig del i folkhögskolepedagogiken att man är del av en grupp. Många skolor har även obligatoriska måltider på skolan. Detta påverkar rim­ligt­vis deltagarnas möjligheter att arbeta vid sidan om studierna.)

Likartade mönster för eftergymnasial utbildning

Begreppet eftergymnasial utbildning är brett. I begreppet ingår här hög­skole­stu­dier på grundläggande, avancerad och forskarutbildningsnivå. Det ingår även yrkeshögskoleutbildning eller kvalificerad yrkesutbildning. Alla dessa former av utbildning betraktas som likvärdiga resultat i denna studie.

Deltagande i studier på eftergymnasial nivå var högre för studerande från Komvux under ett par år, 2008 och 2009, än för deltagarna på allmän kurs. Därefter är andelarna desamma under några år. Mot slutet av observations­pe­rio­den har de före detta deltagarna på allmän kurs större andelar som är in­skriv­na på en eftergymnasial utbildning.

Figur B.7 Procentuell andel i eftergymnasial utbildning 2003–2015, matchade urval deltagare på allmän kurs (FHS) och studerande på Komvux (KVX)

Inga väsentliga skillnader vad gäller eftergymnasial examen

Andelarna som uppgraderade sin ursprungliga utbildningsnivå till någon form av eftergymnasial utbildning ökade relativt snabbt för båda grupperna under de första åren av uppföljningsperioden, fram till 2010. Därefter är ök­nings­takten lägre.

I jämförelsen mellan de matchade urvalen finns ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. Hänsyn tas då bland annat till skolbetyg liksom till andra karaktäristika som har beskrivits tidigare.

Figur B.8 Procentuell andel som tagit högskoleexamen 2006–2015, matchade urval deltagare på allmän kurs (FHS) och studerande på Komvux (KVX)

Om man inte tar hänsyn till dessa karaktäristikor är den procentuella andelen före detta deltagare på allmän kurs som har tagit en eftergymnasial examen till och med något högre än för de studerande på Komvux mot slutet under­sökningsperioden, från och med 2010.

En jämförelse mellan höstterminerna 2005 och 2016

Här jämförs statistik över de deltagare som påbörjade studier på allmän kurs på gymnasial nivå och studerande på Komvux vid två tidpunkter: höst­ter­mi­nerna 2005 och 2016. (Se tabell B2.1.)

Antalet deltagare på den allmänna kursens gymnasiala nivå höstterminen 2016 var 8 300, varav 3 700 inte hade varit inskrivna under vårterminen 2016. De senare ingår i jämförelsen.

Antalet studerande på Komvux gymnasiala nivå höstterminen 2016 var 147 800, varav 124 300 inte hade varit inskrivna under vårterminen 2016. Dessa ingår i jämförelsen.

För en mer detaljerad beskrivning grupperna hänvisar vi till konsult­rap­por­ten.^[121]

Tabell B2.1 Statistik över deltagare som påbörjade studier på allmän kurs höstterminen 2005 respektive höstterminen 2016, gymnasial nivå, medelvärden

Variabel	Kvinnor 2005	Kvinnor 2016	Män 2005	Män 2016
Ålder	29	24	26	27
Gymnasieutbildning%	39	37	42	35
-därav <3år	14	14	12	15
-därav >=3 år	25	23	29	21
Postgymnasial utbild­ning %	11	4	6	7
Född i Sverige %	81	68	82	63
Modern har gym­nasial utbildning %	51	51	48	51
Modern har efter­ gymnasial utbildning %	28	32	34	27
Arbetsinkomst>0 %	62	52	56	53
Arbetsinkomst (SEK)	37 170	40 360	33 873	40 212
Arbetslös eller i arbetsmarknads­politiska åtgärder %	16	29	21	21
Funktionsnedsättning%	4	4	6	4
Förtidspension %	7	13	10	13
Meritvärde Åk 9	174		155
Kurslängd höstterminen (dagar)	81	85	83	85
Folkbokförd Stockholms län	16	19	17	20
Folkbokförd i Stockholm, Göteborg eller Malmö	39	50	37	54
Antal observationer	3 210	3 833	1 849	4 065

Fotnoter

1. Statskontoret 2016:10 Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Delrapport. ↑

2. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra. ↑

3. Prop. 1997/98:115 Folkbildning. ↑

4. Prop. 1990/91:82 Om folkbildning. ↑

5. Prop. 1990/91:82 Om folkbildning. ↑

6. Se exempelvis Prop. 1997/98:115 och Prop. 2005/06:192. ↑

7. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra. ↑

8. Prop. 2005/06:192, sidan 26–27. ↑

9. Prop. 1997/98:115 Folkbildning och prop. 2005/06:192. ↑

10. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra. ↑

11. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra. ↑

12. Finns i målet för folkbildningen: den ska ge alla möjlighet att tillsammans med andra öka sin kunskap och bildning för personlig utveckling och delaktighet i samhället. Prop. 2013/14:172 Allas kunskap – allas bildning. ↑

13. Prop. 1997/98:115 Folkbildning. ↑

14. Prop. 2013/14:172 Allas kunskap – allas bildning. ↑

15. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra. ↑

16. Prop. 2013/14:172 Allas kunskap – allas bildning. ↑

17. Prop. 1990/91:82 Om folkbildning. ↑

18. Se exempelvis Gustavsson, B & Wiklund, M (red.) (2013), Nyttan med folklig bildning. En studie av kapitalformer i folkbildande verksamhet, s. (12–13). ↑

19. Prop. 1990/91:82 Om folkbildning. ↑

20. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra. ↑

21. Prop. 1990/91:82 Om folkbildning. ↑

22. Prop. 1997/98:115 Folkbildning. ↑

23. Formulerades med hjälp av referensgruppen; Prop. 2013/14:172 Allas kunskap – allas bild­ning ligger nära. ↑

24. Prop. 1997/98:115 Folkbildning. ↑

25. Prop. 1997/98:115 Folkbildning. ↑

26. Prop. 1997/98:115 Folkbildning. ↑

27. Arbetsplan för utvärdering av folkbildningen, dnr 2014/199-5. ↑

28. Statskontoret (2016), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Delrapport, 2016:10 ↑

29. Statskontoret (2017), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning, dnr 2014/199-5. ↑

30. Folkbildningsrådet (2013) Kulturprogrammens betydelse för lokalsamhället. Folkbildningsrådet (2014). Kulturprogrammens betydelse för deltagarna. Folkbildningsrådet (2014) Kulturprogrammens betydelse för kulturutövarna. ↑

31. Se t.ex. prop. 1997/98:115, prop. 2005/06:192 och prop. 2013/14:172. ↑

32. Prop. 2013/14:172, Allas kunskap – allas bildning, och prop. 2015/16:1 Budgetproposition för 2016. ↑

33. Vi har, liksom Folkbildningsrådet i sin årsredovisning, räknat in påbyggnadsutbildningar i särskild kurs. Etableringskurs för nyanlända har vi räknat in i uppdragsutbildningar. ↑

34. Folkbildningsrådet, Budgetunderlag för 2019–2021. ↑

35. Folkbildningsrådet (2017), Folkhögskolornas ekonomi 2016, tabellverk och kommentarer. ↑

36. Se till exempel Folkbildningsrådet, Folkhögskolornas ekonomi 2016, tabellverk och kom­men­tarer. ↑

37. Beskrivningen är hämtad ur Folkbildningsrådet, Statsbidrag till folkhögskolor, villkor och fördelningskriterier, Dnr 387, 2017, 091. ↑

38. Folkbildningsrådet, Budgetunderlag för 2019–2021. ↑

39. Folkbildningsrådet (2013) Att vara folkhögskollärare – förutsättningar, kompetensbehov och tidsanvändning. ↑

40. Skolverket/SIRIS (2017). ↑

41. Folkbildningsrådet (2017), Folkbildningens betydelse för samhället – Folkbildningsrådets samlade bedömning 2017, s. 12. ↑

42. Folkbildningsrådet, Budgetunderlag för 2019–2021, s. 20. ↑

43. Folkbildningsrådet, Budgetunderlag för 2019–2021. ↑

44. Folkbildningsrådet (2017), Folkhögskolornas ekonomi 2016 – Tabellverk och kommen­tarer, bl.a. s. 14. ↑

45. Statskontoret (2017), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning. ↑

46. Statskontoret (2017), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning. ↑

47. Folkbildningsrådet, Budgetunderlag för 2019–2021. ↑

48. Statskontoret (2016), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Delrapport. ↑

49. Statskontoret, (2017) Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning, s. 43–44. ↑

50. Folkbildningsrådet, Att vara folkhögskollärare - förutsättningar, kompetensbehov och tids­an­vändning, Folkbildningsrådet utvärderar No 1 2013, s. 53. ↑

51. Folkbildningsrådet (2016a), Lärartjänster i folkhögskolan 2016, s. 5 och Folk­bild­nings­rådet (2016b) Folkbildningsrådets samlade bedömning 2016, s. 18. ↑

52. Skolverket/SIRI (2017). ↑

53. Folkbildningsrådet (2016a), Lärartjänster i folkhögskolan 2016, s. 5 och Folk­bild­nings­rådet (2016b) Folkbildningsrådets samlade bedömning 2016, s. 18. ↑

54. Folkbildningsrådet (2013), Att vara folkhögskollärare – förutsättningar, kompetensbehov och tidsanvändning, Folkbildningsrådet utvärderar No 1. ↑

55. Folkbildningsrådet (2013), Att vara folkhögskollärare – förutsättningar, kompetensbehov och tidsanvändning, Folkbildningsrådet utvärderar No 1 2013, s. 5. ↑

56. Folkbildningsrådet (2013), Att vara folkhögskollärare – förutsättningar, kompetensbehov och tidsanvändning, Folkbildningsrådet utvärderar No 1, s. 53. ↑

57. Statskontoret (2017), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning. ↑

58. Folkbildningsrådet, Budgetunderlag för 2019–2021. ↑

59. Folkbildningsrådet (2013), Att vara folkhögskollärare – förutsättningar, kompetensbehov och tidsanvändning, Folkbildningsrådet utvärderar No 1. ↑

60. Se även Folkbildningsrådet (2013), Lärande boende? En kartläggning av folkhögskolans internat, s. 6. ↑

61. Folkbildningsrådet (2013), Lärande boende? En kartläggning av folkhögskolans internat, s. 3. ↑

62. Folkbildningsrådet, Filialer och utlokaliserad verksamhet – I folkhögskolan 2017. ↑

63. Statskontoret (2017), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning. ↑

64. Statskontoret (2017), Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Lägesbeskrivning, s. 55–60. ↑

65. Uppgifter om födelseland registreras vid invandringen. Om en kvinna som är folkbokförd i Sverige föder sitt barn utomlands, redovisas ändå barnet som fött i Sverige. ↑

66. Folkbildningsrådet (2017) Årsredovisning med verksamhetsberättelse 2016, s. 45. ↑

67. Konsultrapporten är publicerad i sin helhet på Statskontorets webbplats www.statskontoret.se ↑

68. Folkbildningsrådet (2017) Årsredovisning med verksamhetsberättelse 2016, s. 45. ↑

69. Folkbildningsrådet (2017) Folkbildningens betydelse för samhället 2016, s. 61 ↑

70. Folkhögskolornas informationstjänst, Kurser och utbildningar på folkhögskolan, www.folkhogskola.nu. ↑

71. Arbetarnas bildningsförbund (2016) ABF:s idéprogram – Gör en annan värld möjlig, och Studieförbundet Vuxenskolan (2017) Strategisk plan 2018–2019. ↑

72. Folkbildningsrådet (2017) Studieförbundens ekonomi 2016. ↑

73. Folkbildningsrådet (2016). Statsbidrag till studieförbund 2017. Villkor och fördelningskriterier. ↑

74. Folkbildningsrådet (2017). Fakta om folkbildning 2017. ↑

75. Folkbildningsrådet (2017) Cirkeldeltagare från andra länder. ↑

76. Termerna för denna typ av cirkel varierar mellan de olika förbunden. Verksamheten be­skrivs t.ex. också som ”Egen verksamhet” i förbundens regelverk och rapporteringssystem. ↑

77. Prop. 2005/06:192. Lära, växa, förändra, s. 27. ↑

78. Folkbildningsrådet (2017). Statsbidrag till studieförbund 2018. Villkor och fördelnings­kri­te­rier. ↑

79. Folkbildningsrådet hade ännu inte publicerat siffror för 2017 vid pressläggningen av denna rapport. ↑

80. Se t.ex. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65. Livskvalitet och aktivt med­bor­garskap. ↑

81. Statskontoret 2016:10. Folkbildningen. En utvärdering utifrån syftena med statsbidraget. Delrapport. ↑

82. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt med­borgar­skap; Folkbildningsrådet (2009) Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om deltagare i studie­för­bundens studiecirkelverksamhet. ↑

83. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt medborgar­skap. Motsvarande resultat finns också i Folkbildningsrådet (2009) Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om deltagare i studieförbundens studiecirkelverksamhet. ↑

84. Folkbildningsrådet (2017) Cirkeldeltagare från andra länder. ↑

85. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt medborgar­skap. Motsvarande resultat hittar man i Folkbildningsrådet (2009) Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om deltagare i studieförbundens studiecirkelverksamhet. ↑

86. SCB:s statistik över studieförbund (STUV-registret), tabell 08A. ↑

87. http://natverket5050.se/. (hämtad 2018-03-23) ↑

88. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt medborgar­skap; Folkbildningsrådet (2009) Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om deltagare i studie­för­bundens studiecirkelverksamhet. ↑

89. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt med­bor­gar­skap; Folkbildningsrådet (2009) Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om delta­gare i studie­för­bundens studiecirkelverksamhet. ↑

90. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt medborgar­skap; Folkbildningsrådet (2009) Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om deltagare i studie­för­bundens studiecirkelverksamhet. ↑

91. Studieförbunden i samverkan (2018). Bildningstendenser 2017: Unga och samhälls­intres­set. ↑

92. Folkbildningsrådet (2016) Statsbidrag till studieförbund 2017. Villkor och fördelnings­kri­te­rier. ↑

93. Under år 2016 varierade andelen cirkeldeltagare med funktionsnedsättning mellan 0 och 17 procent (Folkbildningsrådet 2017a, Folkbildningens betydelse för samhället 2016, s. 15). ↑

94. Folkbildningsrådet (2017) Folk utanför folkbildningen. En studie om dem som inte deltar i studieförbundens verksamhet. ↑

95. Folkbildningsrådet (2017) Folk utanför folkbildningen. En studie om dem som inte deltar i studieförbundens verksamhet. ↑

96. Folkbildningsrådet (2014) Cirkeldeltagare efter 65 – livskvalitet och aktivt medborgar­skap; Folkbildningsrådet (2009) Studiecirkeldeltagare 2008. En studie om deltagare i studie­för­bundens studiecirkelverksamhet. ↑

97. Folkbildningsrådet (2017a) Folkbildningens betydelse för samhället 2016, s. 25. ↑

98. Prop. 2005/06:192 Lära, växa, förändra. Regeringens folkbildningsproposition; prop. 2006/07:1 Budgetpropositionen för 2007, UO 16 Utbildning och universitetsforskning. ↑

99. Prop. 2013/14:117 Verksamhetsstödet för idrottens bildningsverksamhet. ↑

100. SISU idrottsutbildare (2018). Återrapportering 2017. ↑

101. SISU (2017) Verksamhetsberättelse med årsredovisning 2016. ↑

102. Modellen för fördelningen av statsanslaget har innehållet ett grundbidrag, som är lika för alla distrikt och som omfattar 20 procent av det fördelade bidraget, och ett verksamhetsbidrag som omfattar 80 procent av det fördelade bidraget. Verksamhetsbidraget innehåller krite­rierna genomförd verksamhet baserat på antalet utbildningstimmar, antalet föreningar med verk­samhet, unika deltagare samt glesbygdsverksamhet. Den procentuella fördelningen på de fyra kriterierna är 55 procent, 30 procent, 12 procent respektive 3 procent. ↑

103. Strategirådet (2017) Utvärdering av SISU Idrottsutbildarna 2016. Lärgruppsledarens roll och lärgruppens genomförande. 2017-02-07. ↑

104. Studieförbundet SISU idrottsutbildarna (2017) Anvisningar för distriktens folkbildnings­verks­amhet, Fastställda av generalsekreteraren i december 2017. ↑

105. Strategirådet (2017) Utvärdering av SISU Idrottsutbildarna 2016. Lärgruppsledarens roll och lärgruppens genomförande. 2017-02-07. ↑

106. Studieförbundet SISU idrottsutbildarna (2017) Anvisningar för distriktens folk­bild­nings­verksamhet, Fastställda av generalsekreteraren i december 2017. ↑

107. Strategirådet (2017) Utvärdering av SISU Idrottsutbildarna 2016. Lärgruppsledarens roll och lärgruppens genomförande. 2017-02-07. ↑

108. SISU idrottsutbildarna (2017). Samlad bedömning 2016. ↑

109. Riksidrottsförbundet (2010) Idrott och integration – en statistisk undersökning 2010. ↑

110. Riksidrottsförbundet (2017) Idrottens samhällsnytta. En vetenskaplig översikt av idrotts­rö­relsens mervärden för individ och samhälle. ↑

111. SISU (2017) Verksamhetsberättelse med årsredovisning 2016. ↑

112. Strategirådet (2017) Utvärdering av SISU Idrottsutbildarna 2016. Lärgruppsledarens roll och lärgruppens genomförande. 2017-02-07. ↑

113. SISU Återrapportering 2017; SCB, Statistikdatabasen. ↑

114. Blomdahl, Elofsson, Bergmark och Lengheden (2017) Ung livsstil Malmö. En studie av ungdomar i högstadiet. Malmö stad och Stockholms universitet. ↑

115. Konsultrapporten är publicerad på www.statskontoret.se. ↑

116. Regeringskansliet 2015-11-04, http://www.regeringen.se/regeringens-politik/folkbildning/mal-for-folkbildning/ (hämtad 2017-08-15). ↑

117. Se till exempel prop. 2013/14:172 Allas kunskap – allas bildning. ↑

118. SCB 2015. ↑

119. Stenberg, A. & Westerlund, O, The Long-term Earnings Consequences of General vs. Speci­fic Training of the Unemployed, IZA Journal of European Labor studies, 2015 4:2. ↑

120. Se exempelvis Stenberg, A, (2017) Att välja utbildning – betydelse för individ och sam­hälle. Studievägledning, gymnasieskola, vuxenutbildning, SNS 2017, Stockholm. ↑

121. Olle Westerlund, Folkhögskoleutbildning på gymnasial nivå, Handelshögskolan vid Umeå universitet/Nationalekonomi. ↑